Werner (1750--1817), hvilken anses som den vetenskapliga geologiens egentlige fader och som i egenskap af lärare vid bergsakademien i Freiberg samlade ett stort antal lärjungar omkring sig. Han ordnade de olika mineralen till ett system, klassificerade bergarterna efter deras beskaffenhet och indelade dem i större grupper eller formationer såsom "grundberget", "flötsberget" och de "hopsvämmade bergen". Men vid förklaringen af bergarternas bildningssätt gick Werner till öfverdrift, i det han antog alla bergarter (med undantag af de yngre lavorna), t. o. m. den vulkaniska bergarten basalt, vara bildade i vatten, samt att de särskilda "formationerna" med öfverallt likartad beskaffenhet och lagerföljd sträcka sig i ett sammanhang rundt om hela jorden. "Grundbergets" granit, gnejs, glimmerskiffer, porfyr m. fl. bergarter samt en del af "flötsbergets" ansåg han aflagrade på kemisk väg, sandstenar, kalksten m. fl. (de "hopsvämmade bergen") genom mekanisk afsättning af sediment i hafvet. Vulkanerna tolkade han som resultatet af brännbara ämnens underjordiska förbränning. -- Under det Werner och hans lärjungar sålunda förklarade äfven basalten för neptunisk eller sedimentär, uppträdde andra (t. ex. Hutton och Voigt) med påståenden om dennas och åtskilliga andra bergarters plutoniska och vulkaniska natur, deras ursprung från jordens glödsmälta inre. Småningom uppstod en liflig strid emellan förfäktarna af de olika teorierna, mellan neptunister och plutonister. De ensidiga åsikter och de ytterligheter, som därvid å ömse sidor förfäktades, torde finna sin förklaring i den olikartade naturbeskaffenheten af de trakter, som motståndarna hufvudsakligast studerat. Den mera sansade plutonismen, som icke förnekade det neptuniska eller sedimentära ursprunget af en hel mängd bergarter, vann dock, i en modifierad form, efter hand insteg. Män sådana som L. von Buch, de Laplace, Lamarck, Cuvier och É. de Beaumont m. fl. bekände sig till densamma. Numera finnes väl ingen enda geolog, som icke erkänner såväl de neptuniska som de vulkaniska krafternas verksamhet. Men ännu inne i 19:e årh. gjorde sig geologerna skyldiga till stora öfverdrifter. Så ansågo många t. ex., att orsaken till hvarje rubbning eller förändring i berggrundens ursprungliga lagringsförhållanden vore att söka uti framträngandet af någon eruptiv eller plutonisk bergart. Att sådana och en del andra lika haltlösa hypoteser småningom blefvo aflägsnade från den geologiska forskningen, är till stor del den berömde engelske geologen Lyells (1797--1875) förtjänst. Denne, jämte Darwin, De la Beche m. fl., införde i geologien den fruktbringande grundsatsen, att man så mycket som möjligt borde söka förklara de förändringar, som inträffat under jordens tidigare utvecklingsskeden, såsom åstadkomna genom inverkan af krafter likartade med dem, som fortfarande äro verksamma, samt att man ovillkorligen icke får antaga förlopp, som strida emot de allmänna fysiska och kemiska lagarna. Därmed införde de också den åsikten, att de stora resultaten betingas icke uteslutande af de verkande krafternas storlek, utan af de ofantliga tidrymder, under hvilka de varit verksamma -- ett moment i geologien, som visat sig vara af mycket stor betydelse. De framhöllo likaledes de långsamt försiggående förändringarna i hafsytans och landets ömsesidiga nivåförhållanden och deras betydelse för tolkningen af kontinenternas och bergens formförhållanden. Darwin påvisade den stora roll, som många djur, hufvudsakligen korallerna, spela vid uppbyggandet af väldiga bergmassor. Agassiz m. fl. gjorde glaciärfenomenen till föremål för studium o. s. v. Nämnda mäns åskådningssätt har vunnit mycket stort insteg inom geologien, och nu torde finnas högst få geologer, som icke (om än med flera eller färre modifikationer) äro anhängare af detsamma. -- På Werners tid var kännedomen om försteningar l. fossil ytterst ofullständig. Engelsmannen W. Smith (1769--1839) var den förste, som (vid arbete för en kanalbyggnad år 1795) iakttog, att de fossila kvarlefvorna af forna organismer icke äro tillfälligt fördelade i berglagren, utan att vissa former träffas blott i vissa lager, och att hvarje species innehar en bestämd plats inom serien af de sedimentära aflagringarna. Denna upptäckt riktade då i hög grad geologernas (först engelsmännens) uppmärksamhet på försteningarna, och den blef ett hjälpmedel för bestämmande af den geologiska åldern hos aflagrade, försteningsförande bergarter, äfven då de uppträda inom vidt skilda delar af jorden. På så sätt erhölls småningom den nuv. indelningen af alla de sedimentära berglagren i efter tidsföljden ordnade formationsserier eller system. (De geologiska systemen l. formationerna uppräknas i art. Formation och skildras under sina särskilda rubriker.) Därigenom blef också visadt, att den organiska naturen (växter och djur) varit stadd i en ständigt fortgående utveckling från lägre till högre lifsformer, ett förhållande, som tillika antyder en jämn och utan väldiga naturrevolutioner försiggången utbildning af jorden i dess helhet under tidrymder af nästan ofattbar längd. Såsom märkesmän på försteningsforskningens (paleontologien) område under början och midten af 1800-talet kunna nämnas Cuvier, A. Brogniart, Murchison och Barrande. Ad. Brogniart och O. Heer ha fört växtpaleontologien i betydande mån framåt. Af danska geologer må framhållas J. A. Forchhammer (1794--1865), J. Steenstrup (1813--97) och F. Johnstrup (1818--94), af norrmän B. M. Keilhau (1797--1858), Th. Kjerulf (1825--88) och V. Kr. Brögger (f. 1851). Sverige intog redan tidigt en framstående plats på den geologiska forskningens område. U. Hjärne (1641--1724) uttalade den sedermera af flera forskare vidare utvecklade åsikten, att jordlagren urspr. afsatts i vatten, att försteningarna utgjort lefvande varelser samt att jorden undergår vissa förändringar. E. Swedenborg (1688--1772), M. Bromelius (1679--1731), K. Stobæus (1690--1742) och A. Celsius (1701--44) utgåfvo för sin tid ganska märkliga afhandlingar öfver geologiska, mineralogiska och paleontologiska spörsmål. -- K. v. Linné (1707--78) tolkade på ett förundransvärdt riktigt sätt de olika geologiska förhållanden, som han iakttog inom flera af Sveriges landskap. Så t. ex. uppgjorde han en ännu i dag till sina hufvuddrag giltig profil genom det af kambriska och siluriska berglager uppbyggda berget Kinnekulle samt jämförde lagerföljden därstädes med den på andra trakter. I fråga om mineralerna insåg