Linné kristallformens betydelse för deras systematiska indelning, och denna hans metod följdes af J. G. Wallerius (1709--85), som utgaf den första verkliga handboken i mineralogi, ett arbete, som ansågs ojämförligt mycket bättre än hvad som dittills skrifvits inom denna vetenskap. A. F. Cronstedt (1722--65) förde mineralogien ett jättesteg framåt genom sitt utmärkta verk "Försök till mineralogi eller mineralrikets uppställning", som öfversatts till flera utländska språk. 1766 utgaf T. Bergman (1735--84) sitt berömda arbete "Fysisk beskrifning öfver jordklotet", hvilket vittnar om en för sin tid ovanligt klar uppfattning af de geologiska företeelserna och i ännu högre grad än Linnés arbeten torde kunna sägas vara en förelöpare till förut nämnde Werners system. Äfven D. Tilas (1712--72), S. G. Hermelin (1744--1820) och V. Hisinger (1766--1852) ha gjort sig bemärkta inom det geologiska forskningsområdet, de två sistnämnde särskildt genom upprättandet af geologiska kartor, och man kan med skäl säga, att de svenske geologiske forskarna redan under 1700-talet gingo sin egen väg framåt, i full nivå med sina samtida i utlandet, mången gång t. o. m. före dem. -- I början af 1800-talet väckte N. G. Sefström (1787--1845) uppmärksamhet genom sina iakttagelser rörande de i bergen inristade räfflorna och deras lagbundna riktning. Vid denna tid började paleontologien hos oss uppblomstra, hufvudsakligen genom V. Hisinger, G. Wahlenberg (1780--1851), V. Dalman (1787--1828), S. Nilsson (1787--1883) och ännu mera genom N. P. Angelin (1805--76), hvilken indelade de svenska silurlagren efter de i dem förekommande djurfossilen. Särskildt bemärkta voro äfven G. Lindström (1829--1901), G. Linnarsson (1841--81), B. Lundgren (1843--97) och S. A. Tullberg (1852--86). Inom mineralogiens, petrografiens och gruffältsgeologiens områden voro på sin tid A. Erdmann (1814--69) och A. Sjögren (1822--93) mycket verksamma. -- Af stor betydelse särskildt för kunskapen om istiden i Skandinavien ha svenskarnas forskningar i polartrakterna varit. S. Lovén (1809--95) var den förste, som i vetenskapligt ändamål besökte Spetsbergen, hvarvid äfven gjordes den viktiga upptäckten af juraförsteningar därstädes. O. Torell (1828--1900), föregångsmannen å glacialgeologiens område, A. Nordenskiöld (1832--1901), den berömde mineralogen, A. G. Nathorst (f. 1850), den ryktbare växtpaleontologen, och G. De Geer (f. 1858), den kände glacialspecialisten, ha sedermera anordnat och ledt ett stort antal för geologiens utveckling viktiga expeditioner till Norra ishafvets regioner. En svensk sydpolsexpedition 1901--03 leddes af O. Nordenskjöld och J. G. Andersson. Under de senaste decennierna har den geologiska forskningen hos oss varit stadd i oafbrutet framåtskridande, och den nuv. tiden företer ett lif och ett intresse inom geologien, mineralogien och paleontologien, hvartill ingen föregående har att uppvisa någon motsvarighet. Hvad särskildt kvartärtidens aflagringar och företeelser beträffar, utforskas de med städse ökad framgång, så att Sverige inom denna gren af geologien i många afseenden går i spetsen och visar vägen för utländska forskare. Såsom bidragande orsaker till dessa förhållanden torde kunna räknas dels upprättandet (1858) af Sveriges geologiska undersökning (se d. o.) och stiftandet (1871) af Geologiska föreningen i Stockholm (se d. o.), dels att vid våra universitet och högskolor geologien fått en fast och framstående plats. Nutiden eger för öfrigt många hjälpmedel vid studiet af geologien, som förr icke stodo till buds, såsom geologiska kartor och modeller, rika samlingar af bergarter, försteningar och andra geologiska föremål samt förfarandet att med mikroskopets hjälp, efter bergarternas tunnslipning till genomskinlighet, erhålla en inblick i deras innersta sammansättning och struktur, ett förfarande, som här igångsattes af A. Erdmann och sedermera med framgång idkats af A. E. Törnebohm m. fl. Se A. G. Nathorst, "Jordens historia" (1894, sid. 17--53), "Sveriges geologi" (1894, sid. 1--20), "Carl von Linné såsom geolog" (1907) och "Emanuel Swedenborg såsom geolog" (i "Geol. fören:s förh.", 1906). E. E. Geological society of London [djlelå'djikl se-såYiti öv la'nden], världens äldsta och förnämsta geologiska sällskap, stiftades 13 nov. 1807 af tretton* personer, bland hvilka må nämnas W. Babington, sir Humphry Davy, G. B. Greenough (sällskapets förste president), bröderna R. och W. Phillips. Antalet ledamöter ökades hastigt och utgjorde vid 1906 års-utgång 1,252. De betecknas i England med F. G. S. (Fellow geol. soc.) efter namnet. Härtill komma dels utländska korrespondenter (foreign correspon-dents), dels utländska ledamöter (foreign members], hvilka senare intaga en högre rangordning än de förre och i allmänhet väljas bland dessa; antalet må icke i någondera af dessa grupper of verstiga 40. Sällskapets inflytande på geologiens och närbesläktade vetenskapers utveckling har varit utomordentligt betydelsefullt, såsom helt naturligt är, om man betänker, att ledamöterna arbetat såväl inom moderlandet som dess vidsträckta kolonier samt att de-utländske medlemmarna blifvit valda bland de mest framstående forskare på ifrågavarande vetenskapersområden. Af sällskapets presidenter under de gångna 100 åren märkas bl. a. sådana för sagda utveckling betydelsefulla personer som W. Buckland, A. Sedgwick, E. Murchison, Ch. Lyell, E. Forbes, J, Phillips, A. C. Ramsay, Th. Huxley, J. Evans,. H. C. Sorby, W. T. Blanford samt A. Geikie. - Sällskapet utgaf 1811-56 "Transactions" (12 bd), omfattande större afhandlingar, samt 1827-46 särskilda "Proceedings", hvilka efter 1846 ingå i sällskapets sedan 1845 utgifna "Quarterly journal" (4 n :r årligen). Sällskapet, som har såväl egna geologiska samlingar som ett mycket värdefullt bibliotek, har sin lokal i Burlington house (se d. o.); dess-sedan 1895 årligen utgifna "Geological literature added to the Geological society's library" lämnar på samma gång en god öfverblick öfver den geologiska litteraturens årliga tillväxt. För framstående förtjänster på geologiens och närbesläktade vetenskapers områden utdelar sällskapet åtskilliga medaljer, af hvilka Wollaston-, Murchison- och Ly elimedalj erna äro de förnämsta. Af svenskar ha G. Lindström (1895) och A. E. Nordenskiöld (1900) erhållit Murchison- samt A. G. Nathorst (1904) Lyellmedaljen. Vid sällskapets hundraårsjubileum 26-27 sept. 1907, som föregicks af geologiska exkursioner till olika delar af Storbritannien, blefvo i Oxford sex och i» Cambridge fem af sällskapets utländska ledamöter