Georama-Georg 990 nu ha i behåll. I syriska, arabiska och armeniska öfversättningar finnas emellertid lämningar af de ursprungligare redaktionerna bevarade. Geoponika innehåller en stor mängd smärre utdrag ur ett betydande antal grekiska författares verk och är af vikt såsom den så godt som enda lämningen af de grekiske landtbruksförfattare, hvilka efter romarnas föredöme under den senare alexandrinska tiden skapade en rikhaltig litteratur i sitt fack. Geoponika har senast utgifvits af Beckh (1895). V. Lm. Georama (af grek. ge, jord, och horan, se), utsikt öfver jordens hela yta, åstadkommen därigenom, att å inre sidan af en ihålig kolossal sfär, i hvars medelpunkt åskådarplatser befinna sig, en geografisk bild af jordklotets yta är anbringad. E. E. Georg, den helige. Se Göra n. Georg P ö d i e b r a d, konung i Böhmen, L 1420, d. 22 mars 1471, var son af Viktorin Boczko till Kunstatt och Podiebrad samt Anna v. Wartenberg, uppträdde på den husitisk-nationella sidan redan i striden mot kejsar Sigismund och konung Albrekt II (han deltog i slagen vid Lipan 1434 och Tabor 1439) samt upphöjdes 1444, efter Ptacek v. Pirk-steins död, till det utrakvisfciska partiets ledare. Genom skicklighet och energi, med list och våld ökade han sitt partis krafter och förvärfvade sig själf stort anseende. Efter att ha genom öfverrask-ning bemäktigat sig Prag (sept. 1448) lät G. 1452 välja sig till riksföreståndare, i hvilket ämbete han på sex år bekräftades af konung Vladislav Postu-mus 1453. Efter Vladislavs död (1457) genomdref G. med lock och pock sitt val till konung (1458). Han blef emellertid krönt, först sedan han i hemlighet förbundit sig att återinföra den katolska kyrkan i Böhmen (1459). Inom kort tvingade han Mähren, Schlesien och Lausitz till underkastelse samt förmådde kejsaren och kurfurstarna att erkänna honom såsom konung. 1461 gjorde G. verkligen ett försök att genomföra unionen med katolska kyrkan, men blef snart tvungen af sitt folk att bryta med påfven. Påfven (Paul II) å sin sida hetsade alla G:s fiender mot honom och lyste honom slutligen i bann (1466). Återstoden af G:s lifstid upptogs af ständiga strider med det katolska herreförbundet i Böhmen och med konung Mattias Gervinus i Ungern, bannlysningsbullans verkställare. Oaktadt Mattias i Vilemov blef omringad och tvungen till fred (febr. 1469), lät han af katolikerna hylla sig till Böhmens konung. För att vinna Polens bistånd lät då G. utropa polske tronföljaren, Vladislav, till sin efterträdare (juni s. å.) och förenade sig samtidigt med kejsaren, hvarefter han tvang Mattias att börja fredsunderhandlingar. Innan dessa hunno afslutas, afled emellertid G., efterlämnande tvenne söner, Viktorin och Henrik (Hynek), hvilka kallade sig hertigar af Münsterberg och grefvar af Glatz. Hans ätt fortlefde på manssidan till 1647. - G. var otvifvelaktigt varmt fosterlandsälskande och skildras af Æneas Silvius som anstucken af husitismen, men eljest rättskaffens och ädel. Med energi och öfverlägsen klokhet ledde han under en förvirrad tid Böhmens öden. Hans häftighet och ärelystnad försatte honom emellertid mot slutet af hans regering i svårigheter, som blefvo honom öfvermäktiga. Jfr A. Bachmann, "Böhmen und seine nachbarländer unter Georg von Podiebrad 1458-61" (1878) och "Deutsche reichsgeschichte im zeitalter Friedrichs III. und Max I.". bd l (1884). (V.s-g.> Georg 1. Jörgen, dansk prins, f. 21 april 1653, d. 8 nov. 1708, var son till konung Fredrik III. Han gifte sig 28 juli 1683 med engelske konungen Jakob II:s yngre dotter Anna och stannade därefter i England. 1689 blef han hertig af Cumberland samt vid sin gemåls tronbestigning (1702) storamiral och ge-neralissimus, dock utan verkligt inflytande. E. Ebg. Georg (ngrek. Georgias), hellenernas konung, andre son af prins Kristian af Glücksborg, sedermera konung Kristian IX af Danmark, och Lovisa af Hessen-Kassel, f. 24 dec. 1845 i Köpenhamn. Såsom dansk prins hette han Kristian V i 1-h e l m Ferdinand Adolf Georg. 30 mars 1863 valdes han enhälligt, på engelska regeringens förslag, af grekiska nationalförsamlingen till konung, och en depu- [ tation, med amiral Kanaris i spetsen, sändes till Danmark, hvars regering som villkor för anbudets mottagande fordrade, att England skulle afträda Joniska öarna till Grekland och försäkra prinsen om en årlig lifränta af 12,000 pd st. (omkr. 216,000 kr.), oberäknadt den civillista, som Grekland lämnade honom. 5 juni 1863 undertecknades i London ett protokoll om denna sak, och dagen därefter skedde deputationens högtidliga mottagande på Kristiansborgs slott, hvarvid konung Fredrik VII gaf sin frände det rådet att sluta sig nära till sitt nya folk och troget värna dess författning. G. blef därefter förklarad myndig och afsade sig 12 sept. sin arfsrätt till danska tronen till förmån för sin yngre broder, Valdemar. Åtföljd af grefve Spon-neck, hvilken skulle vara hans personlige rådgifvare, landade G. i Aten 30 okt. 1863 och aflade 28 nov. s. å. ed på den nya författningen. I nov. 1865 nödgades G. att aflägsna grefve Sponneck, hvilkens inblandning i statsärendena väckt grekernas missnöje. G. har förstått att göra sitt personliga inflytande gällande på sitt lands regering midt under häftiga partistrider och en mängd ministärföränd-ringar, på samma gång han kraftigt värnat dess fria författning och parlamentariska statsskick. Därigenom lyckades det honom ock att hålla folket tillbaka, då allmänna meningen 1878 och 1880 fordrade krig mot Turkiet; men genom besök vid stormakternas hof bidrog han i väsentlig grad till gränsutvidgningen mot Tessalien 1881. Däremot ansåg han det nödvändigt för dynastiens bestånd att i febr. 1897 sända trupper till Kreta med anledning af turkarnas framfart därstädes och förklarade, trots stormakternas ogillande, sin afsikt vara att förena ön med moderlandet. Detta ledde i april s. å. till öppet krig med turkarna, och dess olyckliga utgång tycktes t. o.'m. hota hans krona. - Faran var dock snart förbi, och kort därefter fick hans andre son, Georg, enligt stormakternas vilja, såsom öfverkommissarie högsta ledningen af förvaltningen^ på Kreta, och denna ö, som hade varit stridens