Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 991-992 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

.991

Georg

992

iöreniål, kom således under grekisk styrelse. Vid
prinsens af gång 1906 fick G. t. o. m. lof att
utse hans efterträdare, f. d. grekiske ministern
Zaimis, hvarigenom öns framtida anknytning till
Grekland .synes förberedd. Medan G. i själfva
verket är sin .egen utrikesminister och närmast
söker vinna Englands, Frankrikes och Italiens
anslutning, bemödar han sig i afseende på de inre
förhållandena att utveckla landtbruk (han har
en mönstergård vid .sitt lustslott Tatoi) och
rationellt skogsbruk. 27 okt. 1867 förmälde han
sig med ryske storfursten Konstantins dotter Olga
(f. 3 sept. 1851) och har med henne 5 söner och
2 döttrar. Af sönerna är kronprinsen Konstantin
(f. 1868) sedan 1889 g. m. Sofia af Preussen
(f. 1870), kejsar Fredrik III :s dotter,
den ofvannämnde Georg (f. 1869, i Danmark
utbildad till sjöofficer) sedan 1907 g. m. prins
E. Bonapartes dotter Marie (f. 1882), Nikolaus
(f. 1872) sedan 1902 g. m. ryske storfursten
Yladimirs .dotter Helena (f. 1882) och Andreas
(f. 1882) sedan 1903 g. m. prinsessan Alice
af Battenberg (f. 1885). Den äldre dottern,
Alexandra (f. 1870, d. 1891), var g. m. Alexander
III :s broder Paul och moder till storfurstinnan
Maria Paulovna (1908 g. m. prins Vilhelm
af Sverige), den yngre, Maria (f. 1876), är
sedan 1900 g. m. storfurst Mikaels son .Georg.
E. Ebg.

Georg, serbisk frihetshjälte. Se
Kara-Georg.

Georg, eng. George, konungar af
Storbritannien och Irland.


1. G. I, konung af Storbritannien och Irland
samt kurfurste af Hannover, son till den
hannoveranske kurfursten Ernst August och Sofia
af Pfalz, en dotterdotter till engelske konungen
Jakob I, föddes 28 mars 1660 och dog under
en resa till Hannover 22 juni (n. st.) 1727
i Osnabrück. Som prins (han kallades då Georg
Ludvig) kämpade han 1683 i slaget vid Wien mot
turkarna och stred sedan i Belgien, särskildt vid
Neerwinden, mot fransmännen. Efter faderns död
tillträdde han 1698 styrelsen öfver Hannover,
där han visade prof på goda regentegenskaper
och blef mycket populär. Genom engelska
successionsordningen "the act of settlement"
1701 öfverflyttades arfsrätten till engelska
kronan på hans moder, Sofia, och han blef till
följd däraf vid drottning Annas frånfälle –
hans moder Sofia hade s. å. aflidit – 1714
konung af Storbritannien och Irland. Den
stuartska resningen i Skottland 1715 kufvades
utan större svårighet, och några farligare
jakobitiska stämplingar förekommo sedan ej
under G:s regering. Som han emellertid ej var
okunnig om, att en betydande del af tory-partiet
i hemlighet var jakobitiskt sinnadt, stödde han
sig under hela sin regeringstid på whig-partiet,
och bland dess främsta män voro efter hvarandra
Townshend, Stanhope och Walpole hans ledande
ministrar. Fastän oinskränkt härskare i
Hannover, visade G. ingen lust att försöka styra
egenmäktigt i sitt nya rike, utan fogade sig i
den inre
politiken t. o. m. nästan undantagslöst efter
den i utbildning sedan Vilhelm III:s tid
stadda parlamentarismen. Men man klandrade
hos honom, att han alls icke lade någon
kärlek i dagen för England, hvars språk han
ej ens lärde sig, samt att han understundom
till och med offrade dess intressen för sitt
kurfurstendömes. Hans hannoveranska politik, i
hvars intresse han 1715 hänsynslöst ryckte till
sig de svenska provinserna Bremen och Verden,
bragte England i krig med Sverige mot slutet af
Karl XII:s regering. Se vidare om G:s regering
Storbritannien. – G. hade ej någon större
begåfning, om den också ej stod under medelmåttan. För
vetenskap liksom för konst, utom musik, saknade
han alldeles sinne; hjortjakter och maskeradbaler
voro hans älsklingsnöjen. Till karaktären var
han ganska aktningsvärd, om man bortser från hans
lättfärdiga lefnadssätt och hans hårdhet mot
sin gemål Sofia Dorotea af Celle, med hvilken
han förmäldes mot sin böjelse 1682 och hvilken
med anledning af en kärleksförbindelse med
grefve Filip Kristofer von Königsmarck, hölls
inspärrad på Ahldens slott från 1694 till sin
död, 1726. Hans tyska mätresser, v. Schulenburg
och v. Kielmansegge, fingo engelska adelstitlar
(den förra blef hertiginna af Kendal, den senare
grefvinna af Darlington) och misstänktes för
att öfva otillbörligt politiskt inflytande på
konungen. Med sin gemål hade G. en son, Georg,
som blef hans efterträdare, och en dotter,
Sofia Dorotea (f. 1687, d. 1757), som förmäldes
med Fredrik Vilhelm I i Preussen och blef moder
till Fredrik den store. Om G:s arfsrätt och dess
stadgande se Ward, "The electress Sophia and the
Hannoverian succession" (i "Engl. hist. review",
1886). G:s verksamhet som kurfurste i Hannover är
utförligt skildrad af Havemann i "Geschichte
der lande Braunschweig und Lüneburg", d. 3
(1857), hans regeringstid i England i arbeten af
Stanhope, Lecky m. fl.
E. B. (V. S-g.)


2. G. II (August), konung af Storbritannien och Irland
samt kurfurste af Hannover, den föregåendes och
Sofia Doroteas af Celle son, f. 30 okt. 1683
i Herrenhausen, d. 25 okt. 1760 i London,
gjorde i spanska arfföljdskriget (1701–13)
under Marlboroughs ledning sina lärospån såsom
krigare och stred med stor utmärkelse i slagen
vid Oudenaarde (1708) och Malplaquet (1709). Hans
deltagande för den olyckliga modern, hvilken
han ansåg orättvist behandlad, framkallade
troligen tidigt mellan honom och fadern ett
spändt förhållande, hvilket i England till följd
af andra orsaker slutligen ledde till en tids
öppen brytning dem emellan. Efter faderns död,
1727, uppsteg G. på dennes troner. Hans regering
i England (se Storbritannien) påminner i mera
än ett afseende om faderns. Äfven G. II hade
– 1745 – ett jakobitiskt uppror att bekämpa,
och detta var t. o. m. farligare än upproret
1715. Misstänkande i tories hemliga anhängare
till pretendenten, Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>