Edvard, skänkte också G. sitt egentliga
förtroende åt whigs (Walpole, Carteret,
Pelham, Newcastle och Pitt voro efter
hvarandra de ledande i kabinettet) och gaf
endast i undantagsfall några viktiga ämbeten
åt medlemmar af tory-partiet. Liksom sin
fader underlät G. att regera med ministrar,
som voro parlamentsmajoriteten misshagliga,
samt förde liksom denne en utrikespolitik,
hvilken ofta var mera hannoveransk än engelsk,
hvarför det låg en viss sanning i de bittra ord,
som Pitt en gång fällde i underhuset, att det
mäktiga konungariket England nedsjunkit till en
provins under ett eländigt kurfurstendöme. Af
Englands inblandning för G:s och Hannovers
skull i de schlesiska krigen skördade landet
föga nytta eller ära i Europa, och för de
samtidigt pågående stora kolonialkrigen stod
G. tämligen främmande. -- G:s begrafning skall
ha varit mindre än faderns. Han hyste ej något
intresse för intellektuella sysselsättningar,
men en brinnande kärlek till krig. Han dyrkade
penningen nästan ända till girighet och var
otrogen sin gemål, så mycket han än aktade och
beundrade henne, men han skildras som ärlig
och vänfast samt visade vid många tillfällen
prof på oförfäradt sinnelag och personlig
tapperhet. Däremot var han enligt Walpoles omdöme
"politiskt feg". -- G. ingick 1705 giftermål
med Karolina af Ansbach (f. 1683, d. 1737),
som födde honom åtta barn, bland hvilka märkas
Fredrik, prins af Wales (d. 1751), med hvilken
föräldrarna lefde i misshällighet, och hertig
Vilhelm af Cumberland samt prinsessan Lovisa,
förmäld med Fredrik V af Danmark. Litt.: Horace
Walpole, "Memoirs of the last ten years of the
reign of George II" (1822, flera nyare uppl.),
lord Hervey, "Memoirs of the reign of George II"
(senast utg. i 3 bd, 1884) samt för G:s och
hans faders regeringstid gemensamt Jesse,
"Memoirs of the court of England from the
revolution of 1688 to the death of George II"
(1843), och Ward, "Great Britain and Hanover"
(1899).
E. B. (
V. S--g.)
3.
G. III(
Vilhelm Fredrik), konung af
Storbritannien och Irland samt kurfurste, sedan
1815 konung, af Hannover, den föregåendes sonson,
son till prins Fredrik af Wales och Augusta
af Sachsen-Gotha, f. 4 juni 1738 i London,
<img l>
d. där 29 jan. 1820, uppsteg efter farfaderns
död, 1760, på tronen. Han utöfvade under sin
ovanligt långa regeringstid stort inflytande
på landets öden genom personligt ingripande
i regeringen, men det var långt ifrån alltid
välsignelsebringande. Visserligen hade G. flera
förtjänster såsom regent. Utom det att han var
en rätt duglig administratör, besatt han ett ej
ringa mått beslutsamhet och kraft, som framträdde
såväl och ej minst i hans förhållande till
sina ministrar som på annat sätt, t. ex. i hans
åtgärder emot de farliga oroligheterna i London
1780. Han utmärktes därjämte af stor arbetslust,
varm kärlek till sitt konungarike, hvilket han,
i olikhet med de två förste Georgarna, genom
födseln tillhörde, samt ärlighet och renhet i
afsikter. Men
dessa förtjänster kunna knappast sägas
uppväga hans fel. Uppfylld af öfverdrifna
föreställningar om sin konungsliga värdighet
och mycket maktlysten, begick han ej sällan
inkonstitutionella handlingar. Så begagnade
han sig mången gång af hemliga rådgifvare,
bl. a. sin uppfostrare Bute (hvilken dock en
tid verkligen satt i kabinettet), i stället
för att söka ledning uteslutande hos sina
ansvariga ministrar. Upplyst om de faror,
med hvilka Fox' ostindiska bill af 1783 hotade
kronans myndighet, meddelade han ej, såsom han
bort, sina betänkligheter emot förslaget åt
ministrarna, utan tog sin tillflykt till ränker
bakom deras rygg, för att bereda billens fall
i öfverhuset. 1807 fordrade han af medlemmarna
i Grenvilles ministär en skriftlig försäkran,
att de aldrig mer under hvilka omständigheter
som helst skulle föreslå honom medgifvande af
några förmåner åt katolikerna och afskedade dem,
när de ej uppfyllde hans orimliga begäran. Värre
än hans böjelse för egenmäktighet var kanske
hans trångbröstade uppfattningssätt, hvilket
för öfrigt bidrog till att småningom framkalla
det allra bästa förhållande mellan honom och
det illiberala tory-partiet. Den kortsynta,
våldsamma politik, som sedan under Norths
ministär ledde till de amerikanska koloniernas
slutliga affall, var till betydlig del konungens
eget verk. När Pitt efter den irländska unionens
afslutande (1800) ville bereda katolikerna
en bättre ställning, satte sig G. däremot, så
mycket mera som han hyste den öfvertygelsen,
att den ifrågavarande planen ej läte sig
förena med innehållet i hans kröningsed, och
han visade sig i denna sak, såsom ofvan nämnts,
lika oefterrättlig under Grenvilles ministär. Se
om hans regering vidare
Storbritannien. I sitt
enskilda lif var G. i flera afseenden en verklig
föresyn för sina undersåtar. Han kunde väl icke
kallas en fint bildad man, men han var varmt
gudfruktig, en trogen och öm make, en kärleksfull
fader, välvillig mot människor i allmänhet, enkel
och måttlig i sitt lefnadssätt. Hans husliga
lycka stördes alltför snart genom hans äldste
sons, prinsens af Wales, vanvördnad emot sina
föräldrar och skamliga lättsinne, men en ännu
svårare pröfning väntade honom på ålderdomen, då
han blef alldeles blind (från 1809) och mycket
lomhörd samt till sist miste förståndet. Efter
tre föregående, kortare anfall af vansinne
angreps han 1810 af en sinnesförvirring, som
gjorde honom fullkomligt oduglig för regeringen
och som med några mellanstunder af tillräcklig
reda för att låta honom känna djupet af sitt
elände fortfor till hans död. -- G. förmäldes
1761 med Charlotta af Mecklenburg-Strelitz
(f. 1744, d. 1818) och hade med henne femton
barn, bland hvilka må nämnas konungarna Georg
IV och Vilhelm IV, hertigarna Fredrik af York
och Edvard af Kent, drottning Viktorias fader,
samt Ernst August, konung af Hannover. Litt.:
H. Walpole, "Memoirs of the reign of George III"
(1845, ny uppl. 1894), Jesse, "Memoirs
of the life and reign of George III" (3 bd,
1866, mest anekdotisk), "Correspondence
of George III with lord North 1768--1783"
(2 bd, 1867) samt Mahons och Leckys arbeten
om tidens politiska historia.
E. B.*
4.
G. IV,
konung af Storbritannien och Irland samt af
Hannover, den föregåendes och Charlottas af
Mecklenburg-Strelitz son, f. 12 aug. 1762,
d. 26 juni 1830, fick en vårdad uppfostran, men
hängaf sig, sedan han 1781 gjort sitt inträde
i Londonsocieteten,
