mycket snart på det hejdlösaste sätt åt
dryckenskap, spel och andra utsväfningar,
hvarigenom hans affärer i grund fördärfvades och
hans hälsa småningom undergräfdes. Fox var en
tid en af hans närmaste personliga vänner, och
<img l>
som ung prins anslöt sig G. mycket ostentativt
till whig-oppositionen, som hyste stora
förhoppningar, då faderns första svåra anfall af
själssjukdom 1788 öppnade utsikter för G. att få
öfvertaga regentskapet. Genom sitt vansinnigt
slösaktiga lefnadssätt hade han mot 1780-talets
slut råkat i ockrarhänder, så att parlamentet
måste inskrida genom ett stort anslag till hans
skulders betalning, och en ny reglering af hans
affärer skedde i samband med hans af ekonomiska
skäl ingångna förmälning 1795 med åtföljande
försoning till det yttre med konungaparet. Då
G. omsider 1811 till följd af faderns obotliga
sinnessjukdom blef regent, hade han för länge
sedan lämnat sin ungdoms whig-åsikter bakom
sig samt fogade sig i allmänhet villigt efter
de ledande toryministrarna, som disponerade
öfver majoritet i parlamentet (Liverpool,
Castlereagh, Canning, Wellington). Tilltagande
fetma jämte den ytterligt starka impopularitet
han ådragit sig förmådde G. att från 1822 lefva
i nästan fullständig tillbakadragenhet från
det offentliga lifvet, mestadels på slottet
i Windsor. -- G. hade godt hufvud och rätt
omfattande dilettantkunskaper samt kunde,
när han så ville, visa prof på intagande
sällskapstalanger, men hans föraktliga vandel
samt fega och hänsynslöst själfviska skaplynne
ådrogo honom med åren alltmera hans undersåtars
förakt samt utplånade därigenom de ansatser
till personlig konungamakt, som genom Georg
III ånyo inkommit i engelskt statslif. -- Om
G:s hemliga giftermål 1785 med den vackra
katolska änkan mrs.
Maria Fitzherbert
se d. o. Detta äktenskap till trots förmälde han
sig 1795 med Karolina af Braunschweig (f. 1768,
d. 1821) och fick med henne dottern Charlotte
(f. 1796, d. 1817), men kort efter dotterns
födelse skedde en faktisk skilsmässa mellan
makarna, och den på ett bryskt sätt så godt som
förskjutna gemålen tillbragte större delen af
sitt återstående lif på resor. Om G:s försök
att öfverbevisa henne om äktenskapsbrott och
framtvinga en formlig skilsmässa se
Karolina,
drottning af England. De kulminerade i en af
G. inledd skandalös rättegång, då Karolina
efter tronskiftet 1820 plötsligt återvände
till England för att göra sina rättigheter
som drottning gällande. Med mrs. Fitzherbert
hade G. 1811 fullständigt brutit, och hans
senare öppet underhållna kärleksförbindelser
(med lady Hertford, lady Conyngham o. a.) ökade
i sin mån den allmänna oviljan mot honom. Jfr
skildringar af G:s person och hoflifvet på hans
tid af Wallace (2 bd, 1833), Croly (2 bd, 1846)
och Fitzgerald (2 bd, 1881). -- Alla de fyra
Georgarna behandlas historiskt hos Mac Carthy,
"The four Georges" (1884), samt från en särskild,
kulturhistoriskt intressant synpunkt af
Wright, "Caricature history of the Georges"
(2:a uppl., 1867).
V. S--g.
Georg, engelska prinsar. --
1.
G., hertig af
Clarence. Se
Clarence. --
2.
G., hertig af
Cambridge. Se
Cambridge 2.
3.
G., Fredrik Ernst Albert, engelsk tronföljare,
prins af Wales, son till konung Edvard VII och
Alexandra af Danmark, f. 3 juni 1865 i London,
började 1877 jämte sin äldre broder Albert
Viktor, hertig af Clarence, tjänstgöra som
kadett i marinen och företog som sådan s. å. i
dennes sällskap en världsomsegling, som varade
i två år. 1885 blef han löjtnant, 1893 captain,
men lämnade s. å. den aktiva tjänsten. Han har
sedermera befordrats till amiral i flottan liksom
till general i armén. G., som 1891 erhållit
titeln
hertig af York, blef följande året genom
broderns död brittisk tronarfvinge och förmäldes
6 juli 1893 med dennes efterlämnade fästmö,
prinsessan Victoria Mary af Teck, f. 26 maj
1867. Han har med henne sönerna Edward, f. 23
juni 1894, Albert, f. 14 dec. 1895, Henrik,
f. 31 mars 1900, Georg, f. 20 dec. 1902, och
John, f. 12 juli 1905, samt dottern Maria,
f. 25 aprif 1897. Vid faderns tronbestigning
1901 erhöll G. som tronföljare först titeln
hertig af Cornwall (och York), men utnämndes,
efter återkomsten från den resa till kolonierna
i Australien, Syd-Afrika och Nord-Amerika han
mars--nov. s. å. jämte sin gemål på fartyget
"Ophir" företog, till
prins af Wales. Resan
är skildrad af Wallace, "The web of empire"
(1902), och Knight, "With the royal tour"
(s. å.). 1905--06 företogo G. och hans gemål en
mycket vidsträckt färd genom olika trakter af
Indien. Trots en viss tillbakadragenhet i sin
läggning har G. förstått att på dessa färder
vinna starka sympatier inom rikets skilda delar;
han och hans gemål tagas äfven med åren alltmer
i anspråk för representativa bestyr i hemlandet.
V. S--g.
Georg,
tyska furstar:
1.
G. Fredrik, markgrefve af
Baden-Durlach,
Karl II:s af Baden-Durlach yngste son, f. 1573,
d. 14 sept. 1638 i Strassburg, ärfde 1577 efter
sin fader tredjedelen af dennes land, men
<img r>
kom efter sina bröders död (1595 och 1604)
i besittning af hela Baden-Durlach och
Baden-Baden. 1608 ingick G. i Evangeliska
unionen och blef en af dess ifrigaste
medlemmar. När unionen brast sönder, grep han
till vapen mot katolska ligan. I förening med
Mansfeld lyckades han slå Tilly vid Wiesloch (16
april 1622), men blef själf besegrad vid Wimpfen
(26 s. m.), hvarefter han afstod från den ojämna
striden. 22 apr. s. å. hade han afträdt sitt land
till sin son Fredrik, på det att hans deltagande
i kriget ej skulle kunna skada hans ätt. Själf
flydde han till Genève och inträdde 1627 som
generallöjtnant i dansk tjänst, men besegrades
24 sept. s. å. i grund af grefve Schlick vid
Heiligenhafen i Holstein. Sina återstående dagar
tillbragte han
