i stillhet i Strassburg. Jfr Ledderhofe, "Aus
dem leben des markgrafen G. Friedrich von Baden"
(1889).
<img l>
2.
G. Vilhelm, kurfurste af
Brandenburg,
son till kurfursten Johan Sigismund, f. 1595,
d. 1 dec. 1640 i Königsberg, uppsteg på tronen 1619.
Han var en svag karaktär samt saknade både intresse
och förmåga för regeringen. Den vacklande politik
han följde under 30-åriga kriget skadade i hög
grad hans land. Efter att ha underhandlat med sin
svåger Gustaf II Adolf om en evangelisk allians
(1624--26) och sedan ingått förbund med Danmark,
sökte han, då kriget gick illa, genom skymfligt
kryperi vinna kejsarens nåd. Ehuru Wallensteins
trupper inkvarterades i hans land, vågade han
ej ingå förbund med Sverige, utan måste tvingas
därtill (1631). Efter svenskarnas nederlag vid
Nördlingen (1634) slöt han naturligtvis fred med
kejsaren (1635), en handling, som blott hade till
följd Brandenburgs besättande och förhärjande
af svenskarna. Han var förmäld med Elisabet
Charlotta af Pfalz, "vinterkonungen" kurfurst
Fredrik V:s syster, och efterlämnade en ende son,
Fredrik Vilhelm, "den store kurfursten".
<img l>
3.
G., hertig af
Braunschweig-Lüneburg,
son till hertig Vilhelm af Lüneburg, f. 1582,
d. 2 apr. 1641 i svenska lägret vid Wolfenbüttel,
gjorde sina krigiska lärospån i Nederländerna,
först under Morits af Oranien och sedan under
Spinola, trädde 1612 i dansk tjänst, deltog
i det s. k. Kalmarkriget samt innehade från
1614 en längre tid framåt fullmakt som öfverste
i dansk tjänst. Men af missnöje med danske
konungen tog G. i febr. 1626 afsked, ingick
i kejserlig tjänst och kämpade från april
s. å. mot danskarna. I juli 1630 öfvergaf
han kejsaren och var en af de förste
tyske furstar, som trädde i förbindelse med
Gustaf Adolf, i hvars tjänst han blef general
(1631). Efter konungens död (1632) fick
G. tillsammans med Kniephausen befälet öfver
de i nordvästra Tyskland befintliga trupperna,
och vid Oldendorf slogo de båda fältherrarna
de kejserlige (28 juni 1633). 1635 slöt han
emellertid jämte andra tyska furstar efter
svenskarnas nederlag vid Nördlingen separatfred
med kejsaren, men han bröt 1639 med denne
och förenade några månader före sin död sina
trupper med Banérs. G. var stamfader för huset
Hannover. Jfr v. der Decken, "Herzog G. von
Braunschweig und Lüneburg" (4 bd, 1833--34).
4. Härskare i
Hannover.
a)
a--d,
G. I och
G. II, kurfurstar,
G. III och
G. IV, konungar. Se
Georg,
konungar af Storbritannien och Irland.
<img r>
e)
G. V,
Fredrik Alexander Karl Ernst August,
konung, son till konung Ernst August och Fredrika
af Mecklenburg-Strelitz, f. 27 maj 1819 i Berlin,
d. 12 juni 1878 i Paris i landsflykt. Som helt
ung förlorade G. synen på vänstra ögat och blef
genom en olyckshändelse 1833 blind äfven på det
högra. Detta lyte skulle enligt författningens
anda utgjort hinder för G. att framdeles
öfvertaga styrelsen, men konung Ernst August
trodde sig undanröja det genom förordningen af
1842 om att G:s underskrift på statshandlingar
skulle intygas af två vittnen bland 12 till
detta värf utsedda edsvurna personer. 18
nov. 1851 uppsteg G. på tronen. Han lade
genast i dagen sina absolutistiska tänkesätt,
ombildade ministären i reaktionär riktning;
upphäfde därefter 1855 1848 års författning
och återupplifvade i dess ställe 1840 års
författning. I religiösa frågor en anhängare
af högortodoxa åsikter, ville G. 1862 påtvinga
sitt folk en ny katekes, men försöket strandade
mot det allmänna missnöjet. Om G:s regering se
vidare
Hannover (Historia). Han var alltid en
afgjord motståndare till de enhetsrörelser, som
afsågo att gifva Preussen ledningen af Tysklands
angelägenheter, och trädde därför på Österrikes
sida i 1866 års krig. Efter förlusten af sitt rike
bodde G. en tid på lustslottet Schönbrunn, vid Wien,
därefter i Gmunden, och vistades sedan 1874 i Frankrike.
Han protesterade mot Hannovers införlifvande med Preussen.
29 sept. 1867 afslöt han likväl ett fördrag med
Preussen, hvarigenom denna makt förband sig att
lämna honom bl. a. i godtgörelse för indragna
domäner, slott, skogar o. s. v. 11 mill. thaler
i statspapper och 5 mill. thaler kontant. Då
G. likväl fortfarande dref antipreussisk
agitation, lade Preussen genom en förordning
af 2 mars 1868 beslag på såväl ofvannämnda som
all annan G:s egendom i Preussen och använde
sedan dessa medel, den s. k.
Welf-fonden
(se d. o.), till motarbetande af welfiska
restaurationssträfvanden. G. förmäldes 1843 med
Maria af Sachsen-Altenburg (f. 1818, d. 1907)
och hade med henne sonen Ernst August (se
Cumberland, 4) och två döttrar. Jfr en i officiös
hannoveransk ton hållen biografi öfver G. af
Onno Klopp (1878) och en biografisk uppsats
af Wippermann i "Allg. deutsche biographie",
del VIII.
5.
G. Fredrik Karl Josef, storhertig af
Mecklenburg-Strelitz, storhertig Karl Ludvigs
son, f. 1779, d. 6 sept. 1860, efterträdde
sin fader 1816. Hufvudsakligen till följd af
G:s protest upphäfdes redan 1850 den 1849 i
Mecklenburg-Schwerin införda nya grundlagen.
Han efterträddes af äldste sonen Fredrik Vilhelm
(se
Fredrik, sp. 1294);
