Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - George ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaspiska hafvet, Iberia i midten vid öfre Kura
och Kolchis i Riondalen. Iberia motsvarade det
senare Kartli och var de egentlige georgiernas
land, medan Kolchis, hvars hufvudstad var Kutais,
beboddes af laser, mingrelier o. a. stammar. Hela
området skall ha kufvats af Alexander den
store, men efter hans död gjorde sig georgierna
fria genom Farnabazos (302 f. Kr.) och lydde
därefter i mer än 2,000 år under egna konungar,
ehuru ständigt beroende af sina mäktigare
grannar. Efter kristendomens införande i början
af 4:e årh. (genom af Konstantin den store
utsända missionärer) kommo de i nära förbindelse
med bysantinska kejsardömet och måste kämpa mot
sasaniderna i Persien och sedan mot araberna,
hvilka tidtals insatte ståthållare i Tiflis,
medan de georgiske konungarna, af bagratidernas
släkt, togo sin tillflykt till bergen. Sedan
midten af 11:e årh. var landet tidtals besatt
af seldschukerna, och slutligen blef det ett
rof för mongolerna, hvilka under Djingis-kan
och hans söner samt sedan under Timur på ett
förfärligt sätt ödelade landet. Efter Timurs
fall gjorde sig Georg VII åter oberoende. Hans
son Alexander I delade riket 1424 mellan sina
tre söner, hvilka åter styckade sina stater,
så att det en tid fanns 26 furstar i G. De båda
östra staterna, Kharthli och Kacheti, kommo i
beroende af Persien, hvarifrån de flera gånger
sökte befria sig med rysk hjälp, tills först
Heraklius II 1783 förklarade sig för rysk vasall
och hans efterträdare Georg XIII formligen
afträdde sitt land till kejsar Paul, 1799,
hvarefter Alexander I 1802 förklarade landet för
en rysk provins och tilldelade prinsarna af det
kungliga huset höga militärposter i Ryssland. Det
västra G., eller staterna Imeretien, Mingrelien,
Gurien, Suanien m. fl. småstater, splittrades af
flera inbördes krig, som gåfvo det till pris åt
inträngande kaukasiska bergfolk och åt turkarna,
hvilka sistnämnda intogo det ena stycket efter
det andra. 1801 blef Gurien besatt af ryssarna
och kom 1810 formligen under deras välde. Fursten
af Mingrelien blef 1803 rysk vasall, och sedan
konung Salomon I uti Imeretien 1774 genom rysk
hjälp befriat sig från Turkiet, underkastade sig
Salomon II Ryssland 1804, och landet blef rysk
provins 1810. Sedan äfven den sista återstoden
af turkiska G. med fästningen Achalzik
genom freden i Adrianopel (1829) afträdts
till Ryssland, tillhör hela G. nu Ryssland.
(J. F. N.)
Georgien, Syd- (eng. South Georgia), obebodd ö
i Södra ishafvet mellan 54° och 55° s. br. samt
35° 48’ och 38° v. lgd. 4,075 kvkm. öns längd är
omkr. 175 km., dess bredd högst omkr. 50 km. Den
är bergig och hög, i det att dess skarpt taggiga
hufvudkam når ända till 3,000 m. ö. h. Bergen
bestå af skiffrar, gnejs, diabas och sandsten,
ön är starkt nedisad, mest på sydvästra kusten,
och många glaciärer gå ända ned till hafsytan. I
äldre tider har ön varit alldeles täckt af
is. Klimatet är dock ej numera arktiskt, men
somrarna äro svala. Årsmediet har beräknats till
-f- 1,4°, och den lägsta iakttagna temperaturen
är endast - 12,3°. öns fjordar äro ständigt,
äfven på vintern, fria från is, ehuru massor af
små isstycken från bottenglaciärerna drifva
ut i dem. Växtvärlden omfattar endast 15
fanerogamer, men yppiga massor af jättegräs
gå 250-300 m. uppför fjällsluttningarna, och
flera blomväxter pryda ön. Karakteristiskt är
det yfviga
tussokgräset (Dactylis cæspitosa). öns
karaktärsform inom salarnas grupp är sjöelefanten
(Macrorhinus leoninus); några pingvinarter,
en and (Nettion georgicnm), en härligt
drillande piplärka (Anthus antar cticus] äro
karakteristiska för fågel världen. Möjligen
finnes där äfven en gnagare. - G. upptäcktes
kanske redan af Amerigo Vespucci 1502; möjligtvis
var det ock denna ö, som Antonio de la Roché sag
1675; med säkerhet sågs ön 1756 af ett spanskt
fartyg och fick då namnet San Pedro. J. Cook
besökte den 1775 och gaf den dess nuv. namn,
ryske sydhafsfararen F. G. v. Bellingshausen
var där 1819, och 1882-83 of vervintrade där
en tysk expedition. Slutligen vistades en del
af den svenska antarktiska expeditionen under
J. G. Andersson där 22 april-15 juni 1902. En
skildring af ön, nedskrifven af nämnde forskare,
finnes i reseberättelsen "Antarctic", del 2.
J. F. N.
Georgier. Se Georgien och Kaukasus.
Geo’rgii. 1. Karl Fredrik G., universitetslärare,
f. 26 aug. 1715 i Stockholm, d. 12 april 1795
i Uppsala, utnämndes 1753 till professor i
historia vid Uppsala universitet. G. författade
åtskilliga till största delen i disputationsform
utgifna historiska skrifter, som mera utmärka
sig genom stilens förtjänster än genom
forskningensgrundlighet. Bland dessa märkes
afh. Historia foederum præcipue recentiorum
Sueciam inter et Daniam (1758-76), i hvilken
han, först af alla, underkastade själfva
Kalmar-unionsdokumentet en kritisk behandling
och i den uteblifna utskrifningeu på pergament
i sex exemplar af unionsurkunden fann ett skäl
mot dess rättsgiltighet. (L- S.>
2. Nils G., den föregåendes broder, f. 16
aug. 1717 i Stockholm, d. där 6 april 1790,
medaljör, sattes 1732 i lära hos Hedlinger,
under hvars handledning han ritade, modellerade
och slutligen graverade. Han gjorde så betydliga
framsteg, att han under sin lärares ryska resa
(1736) ensam gjorde myntstämplarna och jämväl
bestred medaljörssysslan, på grund af Fehrmans
samtidiga bortovaro. Under några följande år
förestodo G. och Fehrman tillsammans Hedlingers
befattningar. Sin duglighet lade G. på ett
särdeles utmärkt sätt i dagen, då han, i
anledning af Hedlingers utrikes vistelse och
Fehrmans sjukdom, fick i uppdrag att förfärdiga
medaljen och kastpenningen till Ulrika Eleonoras
begrafning 1742. 1744 erhöll han kallelse till
ryska hofvet, modellerade kejsarinnan Elisabets
bild, hvarvid hon två gånger satt för honom, och
återvände 1746 till Sverige. En jetong arbetade
G. för Vet. akad. 1747. Sedermera fick han under
vistelse i Berlin uppdrag af konung Fredrik
II att utföra en medalj öfver de förändringar
denne genomfört i lagskipningen. Detta arbete
lyckades så väl, att han utnämndes till’ kungl,
hofmedaljör med lön och särskild betalning för
allt hvad han arbetade, och hans flitiga och
lyckliga hand lämnade många, om ej de flesta,
af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
