Kaspiska hafvet, Iberia i midten vid öfre Kura och Kolchis i Riondalen. Iberia motsvarade det senare Kartli och var de egentlige georgiernas land, medan Kolchis, hvars hufvudstad var Kutais, beboddes af laser, mingrelier o. a. stammar. Hela området skall ha kufvats af Alexander den store, men efter hans död gjorde sig georgierna fria genom Farnabazos (302 f. Kr.) och lydde därefter i mer än 2,000 år under egna konungar, ehuru ständigt beroende af sina mäktigare grannar. Efter kristendomens införande i början af 4:e årh. (genom af Konstantin den store utsända missionärer) kommo de i nära förbindelse med bysantinska kejsardömet och måste kämpa mot sasaniderna i Persien och sedan mot araberna, hvilka tidtals insatte ståthållare i Tiflis, medan de georgiske konungarna, af bagratidernas släkt, togo sin tillflykt till bergen. Sedan midten af 11:e årh. var landet tidtals besatt af seldschukerna, och slutligen blef det ett rof för mongolerna, hvilka under Djingis-kan och hans söner samt sedan under Timur på ett förfärligt sätt ödelade landet. Efter Timurs fall gjorde sig Georg VII åter oberoende. Hans son Alexander I delade riket 1424 mellan sina tre söner, hvilka åter styckade sina stater, så att det en tid fanns 26 furstar i G. De båda östra staterna, Kharthli och Kacheti, kommo i beroende af Persien, hvarifrån de flera gånger sökte befria sig med rysk hjälp, tills först Heraklius II 1783 förklarade sig för rysk vasall och hans efterträdare Georg XIII formligen afträdde sitt land till kejsar Paul, 1799, hvarefter Alexander I 1802 förklarade landet för en rysk provins och tilldelade prinsarna af det kungliga huset höga militärposter i Ryssland. Det västra G., eller staterna Imeretien, Mingrelien, Gurien, Suanien m. fl. småstater, splittrades af flera inbördes krig, som gåfvo det till pris åt inträngande kaukasiska bergfolk och åt turkarna, hvilka sistnämnda intogo det ena stycket efter det andra. 1801 blef Gurien besatt af ryssarna och kom 1810 formligen under deras välde. Fursten af Mingrelien blef 1803 rysk vasall, och sedan konung Salomon I uti Imeretien 1774 genom rysk hjälp befriat sig från Turkiet, underkastade sig Salomon II Ryssland 1804, och landet blef rysk provins 1810. Sedan äfven den sista återstoden af turkiska G. med fästningen Achalzik genom freden i Adrianopel (1829) afträdts till Ryssland, tillhör hela G. nu Ryssland. (J. F. N.) Georgien, Syd- (eng. South Georgia), obebodd ö i Södra ishafvet mellan 54° och 55° s. br. samt 35° 48' och 38° v. lgd. 4,075 kvkm. öns längd är omkr. 175 km., dess bredd högst omkr. 50 km. Den är bergig och hög, i det att dess skarpt taggiga hufvudkam når ända till 3,000 m. ö. h. Bergen bestå af skiffrar, gnejs, diabas och sandsten, ön är starkt nedisad, mest på sydvästra kusten, och många glaciärer gå ända ned till hafsytan. I äldre tider har ön varit alldeles täckt af is. Klimatet är dock ej numera arktiskt, men somrarna äro svala. Årsmediet har beräknats till -f- 1,4°, och den lägsta iakttagna temperaturen är endast - 12,3°. öns fjordar äro ständigt, äfven på vintern, fria från is, ehuru massor af små isstycken från bottenglaciärerna drifva ut i dem. Växtvärlden omfattar endast 15 fanerogamer, men yppiga massor af jättegräs gå 250-300 m. uppför fjällsluttningarna, och flera blomväxter pryda ön. Karakteristiskt är det yfviga tussokgräset (Dactylis cæspitosa). öns karaktärsform inom salarnas grupp är sjöelefanten (Macrorhinus leoninus); några pingvinarter, en and (Nettion georgicnm), en härligt drillande piplärka (Anthus antar cticus] äro karakteristiska för fågel världen. Möjligen finnes där äfven en gnagare. - G. upptäcktes kanske redan af Amerigo Vespucci 1502; möjligtvis var det ock denna ö, som Antonio de la Roché sag 1675; med säkerhet sågs ön 1756 af ett spanskt fartyg och fick då namnet San Pedro. J. Cook besökte den 1775 och gaf den dess nuv. namn, ryske sydhafsfararen F. G. v. Bellingshausen var där 1819, och 1882-83 of vervintrade där en tysk expedition. Slutligen vistades en del af den svenska antarktiska expeditionen under J. G. Andersson där 22 april-15 juni 1902. En skildring af ön, nedskrifven af nämnde forskare, finnes i reseberättelsen "Antarctic", del 2. J. F. N. Georgier. Se Georgien och Kaukasus. Geo'rgii. 1. Karl Fredrik G., universitetslärare, f. 26 aug. 1715 i Stockholm, d. 12 april 1795 i Uppsala, utnämndes 1753 till professor i historia vid Uppsala universitet. G. författade åtskilliga till största delen i disputationsform utgifna historiska skrifter, som mera utmärka sig genom stilens förtjänster än genom forskningensgrundlighet. Bland dessa märkes afh. Historia foederum præcipue recentiorum Sueciam inter et Daniam (1758-76), i hvilken han, först af alla, underkastade själfva Kalmar-unionsdokumentet en kritisk behandling och i den uteblifna utskrifningeu på pergament i sex exemplar af unionsurkunden fann ett skäl mot dess rättsgiltighet. (L- S.> 2. Nils G., den föregåendes broder, f. 16 aug. 1717 i Stockholm, d. där 6 april 1790, medaljör, sattes 1732 i lära hos Hedlinger, under hvars handledning han ritade, modellerade och slutligen graverade. Han gjorde så betydliga framsteg, att han under sin lärares ryska resa (1736) ensam gjorde myntstämplarna och jämväl bestred medaljörssysslan, på grund af Fehrmans samtidiga bortovaro. Under några följande år förestodo G. och Fehrman tillsammans Hedlingers befattningar. Sin duglighet lade G. på ett särdeles utmärkt sätt i dagen, då han, i anledning af Hedlingers utrikes vistelse och Fehrmans sjukdom, fick i uppdrag att förfärdiga medaljen och kastpenningen till Ulrika Eleonoras begrafning 1742. 1744 erhöll han kallelse till ryska hofvet, modellerade kejsarinnan Elisabets bild, hvarvid hon två gånger satt för honom, och återvände 1746 till Sverige. En jetong arbetade G. för Vet. akad. 1747. Sedermera fick han under vistelse i Berlin uppdrag af konung Fredrik II att utföra en medalj öfver de förändringar denne genomfört i lagskipningen. Detta arbete lyckades så väl, att han utnämndes till' kungl, hofmedaljör med lön och särskild betalning för allt hvad han arbetade, och hans flitiga och lyckliga hand lämnade många, om ej de flesta, af de