1015 Geotrupes-Gepider 1016 endast hos rötter under längdtillväxt. Den beror därpå, att rotens öfre, från jordytan vända sida tillväxer starkare än den undre. Vid böjningen utvecklas en icke obetydlig kraft. Den växande rotspetsen iörmår t. ex. nedtränga i kvicksilfver, därvid öfver-vinnande ett motstånd mycket större än rotspetsens egen vikt. Negativt geotropiska äro i regel upprätt Geotropisk böjning hos en horisontellt lagd groddplanta (a-ö) af ärtväxten Pisum. Stängeln (s) har under det fortsatta växandet böjt sig uppåt till a1, roten (r) nedåt till &1. växande organ, såsom stammar, blomskaft etc. Äfven här visar sig den geotropiska böjningen starkast i de delar, där en liflig längdtillväxt försiggår. Men äfven äldre stammar förmå utföra geotropiska rörelser. Så t. ex. förmå barrträd, som af någon anledning rubbats ur sitt vertikala läge, genom böjning af stammen intaga sin ursprungliga upprätta ställning. Äfven denna böjning försiggår genom olikformig tillväxt. Diageotropiska äro många grenar och rotgrenar af första ordningen, som bilda en sned vinkel mot tyngdkraftens riktning. Bland dia-geotropiska organ märkas särskildt de transversalt geotropiska, som växa horisontellt, t. ex. många rotstockar (Gonvallaria Polygonatum). En egendomlig form af geotropism, lateralgeotropism, utmärker slingerväxter. För att påvisa, att det är tyngdkraften, som reglerar de geotropiska rörelserna upphäfver man tyngdkraftens ensidiga inverkan genom att placera de växter, som skola studeras, å en vertikal skifva, som långsamt får rotera (kl i n ost a t, se d. o.). Härigenom utsättas organen för en liksidig inverkan af tyngdkraften, hvarigenom alla böjningsfenomen undvikas. Eötter och skott hos groddplantor, placerade å en dylik roterande skifva, växa i olika, sinsemellan obestämda riktningar. Såsom förnimmelseorgan för tyngdkraften har man i senare tid ansett sig kunna tolka små stärkelsekorn, som finnas i geotropiskt retbara organ (statoliter). Dessa förändra i cellen sitt läge, alltefter organets läge, och utöfva därvid ett tryck å cellens proto-plasmaskikt. Någon full enighet i denna fråga har man emellertid ännu icke nått. Hos rötter finnas dessa stärkelsekorn i rotspetsen, där man sedan gammalt vet, att tyngdkraftsförnimmelsen försiggår. Geotropismen uppdagades först af engelsmannen Thomas Andrew Knight 1809. Genom att fästa groende frön i kanten på en snabbt roterande vertikal skifva ersatte han tyngdkraften med centri-fugalkraften. Rötterna växte då in mot skifvans centrum, stammarna från densamma. H. .Un. Geotrupes, zool. Se T ord y f lar. Gepa'rdsläktet 1. Jaktleopardsläktet, Cynailurus, zool., ett rofdjurssläkte hörande till fam. kattdjur (Felidæ). Sitt latinska namn, som betyder "hundkatt", ha dessa kattdjur fått, enär de i några afseenden ha fått ett hundlikt yttre. Sålunda äro klorna ej fullständigt indragbara såsom hos kattsläktet, utan utsatta för nötning liksom hos hundar och många andra rofdjur. Lemmarna äro längre än hos flertalet kattor. Bortsedt dessutom från några egendomligheter i skallens och tändernas byggnad, öfverensstämmer gepardsläktet med kattsläktet. I allmänhet antages numera ej existera mer än en art, gepard, cheetal. fahhad, C. jubatus, smärt, med korta och breda öron, pälsen sträf och delvis långhårig, ofvan röd- eller gulaktig med mörkare fläckar, under hvitaktig. Hufvud och bål äro omkr. 125, svansen 75 cm. lång. Djuret lefver i större delen af Afrika och i sydvästra Asien ända till Central-Indien. Medan geparden i Syd-Afrika vanligtvis jagas å stäpperna, äro i Indien isolerade bergstrakter dess favorituppehållsorter. Hvarjehanda däggdjur (antiloper, hjortar, harar m. m.) äro dess byte; däremot uppgifves den ej anställa större förödelse bland husdjuren, och människan angriper den aldrig. Ifrån flertalet kattor skiljer den sig därigenom, att den gärna jagar parvis eller i smärre flockar. I fångenskap blir geparden lätt tam. I Indien och Persien dresseras den till jakt på antiloper m. m. L-e. Gephy'rei, zool. Se Stjärnmaskar. Gepfder, en östgermansk, goterna nära stående folkstam, som, vid goternas utvandring (i senare hälften af 2:a årh.) från trakterna vid nedre Weichsel till'Svarta hafvets kustland, kvarstannade på ön "Gepidaios" (Weichseldeltat), men slutligen äfven-ledes utvandrade i sydöstlig riktning. I trakten af Karpaterna besegrade de under sin konung F a s t i d a i midten af 200-talet en annan östgermansk stam, burgunderna, som utvandrat dit från Pommern och Bornholm, hvilket nederlag sannolikt föranledde Bornholms kort därpå inträffade affolk-ning, i det de besegrade burgunderna erhöllo förstärkning genom en ny utvandring från denna ö (se Stjerna, "Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern", 1905). Men då gepiderna omedelbart efter segern sökte bemäktiga sig Dacien (se d. o.), besegrades de själfva af goterna. Vid hun-nernas infall i Europa (375) underkufvades de af dessa och måste följa Attilas (se d. o.) tåg (451) till Gallien. Efter Attilas död (453) gjorde de sig emellertid under sin konung A r d æ r i k oberoende och upprättade ett mäktigt rike i sydöstra Ungern och Siebenbürgen. Där utkämpade de med ett annat germanfolk, langobarderna (se d. o.), väldiga strider,