mitt lif och hälsa". -- G:s änka, Emerentia Baumann, gifte 1681 om sig med målaren Ehrenstrahl. Gerdessen. Se Gerdes. Gerdhem. Se Gärdhem. Gerdslöf, socken. Se Gärdslöf. Gerdten, von, svensk adlig ätt. Se Gertten. Gere, nord. myt. Se Freke. Gerekesson, Jöns. Se Johannes Jerechini. Gerfalken, zool. Se Falksläktet, sp. 1315. Gergovia, en svårtillgänglig bergsstad i Gallien, i arvernernas land, 7 km. s. om Augustonemetum (det nuv. Clermont-Ferrand), försvarades med framgång af Vercingetorix mot J. Cæsar år 52 f. Kr. Gerhard (Gert), holsteinska grefvar. 1. G. I, f. omkr. 1230, d. 1290, ärfde sitt land 1239 och stod i början under sin fasters mans, hertig Abels af Sönderjylland förmynderskap. Han bistod denne 1247--48 i kampen mot Erik Plogpenning och vann därvid 1250 Rendsborg. Likaledes understödde han 1260 Abels son Erik emot konung Erik Klipping och deltog 1261 i slaget på Loheden. Hans dotter Helvig äktade 1276 konung Magnus Ladulås. 2. G. II, den blinde, den föregåendes son, d. 1312, sedan 1290 herre till Wagrien och Plön, hade många stridigheter med de andre holsteinske grefvarna och med lybeckarna, mot hvilka han byggde borgen Travemünde. Han gifte sig 1275 med konung Valdemar Birgerssons dotter Ingeborg och 1293 med konung Erik Klippings änka, Agnes (d. 1304), med hvilken han hade sonen Johan. Han blef därigenom nära förbunden med sin styfson Erik Menved, följde honom bl. a. 1306--07 på tåget till Sverige och var fredsmäklare mellan de nordiske konungarna i Hälsingborg 1310. 3. G. III, den store, vanligen kallad grefve Gert, den förres brorson, f. omkr. 1290, var son till grefve Henrik I (d. 1304) af den rendsborgska linjen. Hans ungdoms historia är höljd i mörker och utsmyckad af sagan. Han säges ha varit ytterst fattig och egnat sig åt studier samt varit bestämd för det andliga kallet. 1312 måste han försvara sina arfsanspråk på Stormarn mot sin farbroder Gerhard den blinde, och 1315 kom han i besittning af Segebergs slott, då hans vän Hartvig Reventlow af personlig hämndkänsla öfverfallit och dräpt den där residerande grefve Adolf. Ungefär samtidigt slog G. under sig en del af den kielska linjens land. Som anförare för legotrupper bisprang han 1316--17 konung Erik Menved i striden med markgrefven af Brandenburg samt fick därför delvis Fyn i pant. 1317 måste han kämpa mot sin kusin Adolf af Schauenburg, hvilken sökte vinna den mördade grefve Adolfs land, och slog honom fullkomligt. 1319 företog han ett härnadståg mot dithmarscharna, tillfogade dem ett betydande nederlag, men blef kort därefter drifven på flykten, hvarför han slöt fred med dem 1323. Bättre lycka hade G. i sina strider mot konung Kristofer II. De togo sin början 1325, med anledning af frågan om förmynderskapet för hertig Valdemar af Sönderjylland, som var G:s systerson. Då Valdemar 1326 valdes till konung i Danmark, blef G. förmyndare, rikets föreståndare och erhöll Sönderjylland som ärftligt län samt satte sig genom svek i besittning af Vordingborg. 1328 kufvade han ett bondeuppror på Själland och tillbakaslog 1329 ett angrepp af jutarna på Hesterbjerg vid Gottorp. Vid konung Kristofers återinsättande fick G. Fyn som ärftligt län mot återlämnande af Sönderjylland, men på det villkoret att, om Valdemar doge utan arfvingar, G. ånyo skulle erhålla Sönderjylland och återställa Fyn. G. erhöll därjämte Nörrejylland som pant för sina krigsomkostnader, och Kristofers äldste son, Erik, skulle äkta G:s syster Elisabet. Närmast till följd af en tvist mellan G. och hans kusin grefve Johan, Kristofers halfbroder, utbröt striden 1331 på nytt. Erik försköt sin maka och inföll tillika med sin fader i Sönderjylland, men led ett fullständigt nederlag vid Dannevirke och dog kort därefter af sina sår. Då Kristofers andre son, Otto, 1334 gjorde försök att återvinna sin faders land, blef han slagen af G. på Tapheden, vid Viborg, och förd som fånge till Segeberg. G., hvilken börjat såsom grefve i en fjärdedel af Holstein, hade nu blifvit herre öfver halfva Danmark. Men inom kort kom han i strid med sin systerson, som var trött på det långa förmynderskapet (till 1336), och med invånarna i Nörrejylland, hvilka reste sig mot det tyska oket ("den kullede greve" var deras öknamn på honom). För att rädda sig ur dessa svårigheter låtsade G. ingå förlikning febr. 1340 i Lübeck med hertig Valdemar och med Kristofer II:s yngste son, prins Valdemar (sedermera Valdemar Atterdag). Men samtidigt sökte han kufva resningen i Nörrejylland, samlade en stor här af tyska legoknektar och for härjande fram i landet ända till Randers, där han natten till 1 april 1340 blef öfverfallen och dräpt af Niels Ebbesön. -- G. var en skicklig fältherre och en klok statsman, men hård och hänsynslös i valet af medel. Hans stora välde föll tillsammans vid hans död. Han var gift (sedan omkr. 1315) med Sofia af Werle, konung Erik Klippings dotterdotter, samt efterlämnade två söner, af hvilka Henrik vann rykte för sin tapperhet (han kallades "Henrik den järnhårde") och Klaus för sin klokhet, samt dottern Elisabet. Jfr Berblinger, "Gerhard der grosse" (1881), Kr. Erslev (i "Hist. tidsskr.", 6:e række, bd 6, 1895--97), och A. D. Jörgensen, "Samlede afhandlinger" (bd 2). 4. G. VI, den föregåendes sonson, son af Henrik den järnhårde, blef 1385 grefve af Holstein och fick 1386 i ärftlig förläning hertigdömet Sönderjylland, eller, såsom det från den tiden kallades, Slesvig. Han stupade på ett tåg mot Dithmarschen, 1404. G. var fader till Henrik, Gerhard och Adolf VIII, hvilka 1412--35 förde krig om Slesvig mot konung Erik af Pommern, och till Hedvig, konung Kristian I:s moder. ^{E. Ebg.} Gerhard den stridbare, grefve af Oldenburg, broder till unionskonungen Kristian I, f. omkr. 1430, fick 1454 dennes del af grefsk. Oldenburg och 1460 löfte om en stor penningsumma i vederlag för arfsrätten till Holstein. Då denna icke erlades, sökte G. 1465--66 vinna eget välde i Slesvig och Holstein samt blef i några år broderns ståthållare, men kom i strid först med den holsteinska adeln och sedan med brodern, hvilken 1470 fråntog honom hans värdighet. 1472 försökte G. att vända tillbaka till Holstein, men utan framgång. Såsom grefve af Oldenburg låg han i långvarig strid med ärkebiskopen af Bremen, öfverlämnade 1486 regeringen till sina söner och dog i Frankrike 1500. Betecknande är, att han både i Holstein och i Oldenburg stod på god fot med bönderna. ^{E. Ebg.}