Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1027-1028 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gérard ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gerhard [gerhart], Johann, tysk luthersk
teolog, f. 17 okt. 1582 i Quedlinburg, d. 17 aug.

1637 i Jena, steg mycket tidigt till höga
kyrkliga ämbeten (superintendent i Heldburg 1606,
generalsuperintendent i Koburg 1615), men då han
af hela sin anläggning kände sig dragen till den
akademiska banan, mottog han med glädje 1616 en
kallelse till professor i Jena. På denna post
utvecklade han en utomordentligt mångsidig och
inflytelserik verksamhet som sin tids erkändt
främste teolog och de protestantiske furstarnas
rådgifvare i de mest olika frågor. G. är den
ojämförligt ypperste representanten för den
lutherska ortodoxiens teologi; om han än ej är
utan all skuld i dess utveckling i skolastisk
riktning, göra sig dock hos honom på ett helt
annat sätt än hos de senare det religiösa
lifvets värme och de reformatoriska idéernas
ursprungliga kraft gällande. I sin ungdom mottog
han starka intryck af J. von Arndt, och i dennes
anda skref han sitt berömda uppbyggliga arbete
Meditationes sacræ (1606, många uppl., den sista 1864),
en af de yppersta skrifter af denna art, som
lutherska kyrkan eger. Senare förmåddes han af
alltför ängslig omsorg om sitt ortodoxa rykte
att i viss mån taga afstånd från sin för kätteri
misstänkte lärare och utgaf en ny, såsom ett
motstycke till "Meditationes" afsedd, men detta
arbete mycket underlägsen uppbyggelseskrift,
Exercitium pietatis (1612);
dock skönjas äfven sedan hos honom spåren af Arndts
inflytande. Sitt dogmatiska system nedlade G. i
Loci communes theologici (9 bd, 1610–22; ny uppl. 1863–95).
Vid sidan häraf står hans för sin tid mönstergilla,
om utomordentlig lärdom vittnande polemiska arbete
Confessio catholica (4 bd, 1634–37; 2:a uppl. 1679). Jfr
E. R. Fischer, "Vita J. Gerhardi" (1723),
E. Tröltsch, "Vernunft und offenbarung bei J. G. und Melanchthon" (1891), och
R. Hupfeld, "Die ethik Johann Gerhards" (1908).

^{E. Bg.}

Gerhard [gerhart], Eduard, tysk arkeolog,
f. 1795 i Posen, d. 1867 i Berlin, erhöll 1822 af
preussiska regeringen understöd för en resa till
Italien, för att där studera klassisk arkeologi
och göra uppköp af konstsaker för museets
i Berlin räkning. Sedermera vistades han uti
Italien till 1837, då han företog en studieresa
till Grekland, hvarefter han med få afbrott
vistades i Berlin. På hans initiativ inrättades
1829 i Rom "Instituto di correspondenza
archeologica", af hvars centraldirektion han
blef en ständig medlem. 1833 utnämndes han till
arkeolog vid museet i Berlin och 1844 till
professor vid universitetet därstädes. Bland
hans många arbeten märkas
Antike bildwerke (1827–44),
Auserlesene griechische vasenbilder (4 bd, 1839–58),
Etruskische spiegel (4 bd, 1843–68;
sedan 1884 fortsatt af Klügmann och Körte)
samt en mängd beskrifningar öfver minnesmärken
af olika slag från antiken. Jfr
O. Jahn, "Eduard G." (1868), och
Reumont, "Necrologia di Ed. Gerhard" (s. å.).

Gerhard [ger-] l. Gerard, Nikolaj Nikolajevitj,
generalguvernör i Finland, f. 1838
i Ryssland, guv. Mohilev, studerade juridik vid
Petersburgs universitet, började 1861 tjänstgöra
vid ryska inrikesministeriet, men öfvergick

1866 till justitieväsendet och kallades
1876 till led. af dirigerande senaten. 1887
blef han ordf. i senatens departement för
landtmäteriärenden och inkallades 1898 till
led. af riksrådet, där han fick plats först
i departementet för lagfrågor, sedermera i
departementet för civila och ecklesiastika
ärenden, i hvilket senare han blef president.
G:s djupa juridiska insikter förskaffade honom
stort anseende som ämbetsman; han erhöll titel
af verkligt geheimeråd. På grefve Wittes förslag
utnämndes G. till furst Obolenskis efterträdare
såsom generalguvernör öfver Finland, sedan
kejsaren, efter den s. k. storstrejken 28 okt.–6
nov. 1905, 4 nov. s. å. utfärdat ett manifest
ang. återställande af den lagliga ordningen
i landet och utvecklande af finska folkets
i grundlagarna stadgade rättigheter. Med
allvar och samvetsgrannhet skred G. till
sitt pacificeringsarbete på lagens grund. Den
bobrikovska laglöshetsperioden (se Bobrikov)
hade framkallat och rotfäst många osunda
företeelser och missförhållanden, och det kräfdes
från styrelsens sida mycken takt och försiktighet
vid det lagliga restaurationsarbetet. I samråd
med den konstitutionella senaten lyckades
G. öfver förväntan snabbt lugna landet. De
olagligen afsatte tjänstemännen återinsattes i
sina ämbeten, poliskåren rensades från tvetydiga
element, det revolutionära s. k. röda gardet
upplöstes. Under tiden genomfördes viktiga
reformer: folkrepresentationen ombildades
på grundval af allmän och lika rösträtt,
tryck-, förenings- och församlingsfrihet
garanterades genom grundlag; initiativ togos
till långt gående sociala reformer. Till hela
denna verksamhet intog G. en fullt lojal
hållning, stödjande sig på manifestet af 4
nov. 1905. Genom hans invändningar mot vissa
detaljer i flera viktiga lagförslag blefvo
dock dessa fördröjda. Emellertid blefvo
G. och hans laglighetspolitik, hvilken icke
gaf tillfälle till russifikationsåtgärder,
föremål för de ursinnigaste angrepp i den ryska
finnofobpressen, som inspirerades af de ryske,
dels afskedade, dels i Finland kvarblifne
tjänstemännen från Bobrikovs tid. Såsom
angreppspunkter begagnades främst de ryske
revolutionärernas och kvasirevolutionärernas
hemliga verksamhet särskildt i östra Finland samt
den s. k. Voima-affären, i det att på ett i hög
grad öfverdrifvet sätt framhäfdes betydelsen af
en obetydlig, ännu knappt organiserad förening
"Voima", hvilken hade till syfte att genom idrott
höja folkets motståndskraft i händelse af möjliga
framtida förvecklingar i landet. G. ifrade för
undertryckande af dylika rörelser, men inom
laglighetens gränser. Då hans politik stötte på
motstånd äfven från den ryske ministerpresidenten
Stolypins sida, blef hans ställning till slut
ohållbar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>