Gerhard [g<over>e</over>rhart], Johann, tysk luthersk teolog, f. 17 okt. 1582 i Quedlinburg, d. 17 aug. <img l>

1637 i Jena, steg mycket tidigt till höga kyrkliga ämbeten (superintendent i Heldburg 1606, generalsuperintendent i Koburg 1615), men då han af hela sin anläggning kände sig dragen till den akademiska banan, mottog han med glädje 1616 en kallelse till professor i Jena. På denna post utvecklade han en utomordentligt mångsidig och inflytelserik verksamhet som sin tids erkändt främste teolog och de protestantiske furstarnas rådgifvare i de mest olika frågor. G. är den ojämförligt ypperste representanten för den lutherska ortodoxiens teologi; om han än ej är utan all skuld i dess utveckling i skolastisk riktning, göra sig dock hos honom på ett helt annat sätt än hos de senare det religiösa lifvets värme och de reformatoriska idéernas ursprungliga kraft gällande. I sin ungdom mottog han starka intryck af J. von Arndt, och i dennes anda skref han sitt berömda uppbyggliga arbete Meditationes sacræ (1606, många uppl., den sista 1864), en af de yppersta skrifter af denna art, som lutherska kyrkan eger. Senare förmåddes han af alltför ängslig omsorg om sitt ortodoxa rykte att i viss mån taga afstånd från sin för kätteri misstänkte lärare och utgaf en ny, såsom ett motstycke till "Meditationes" afsedd, men detta arbete mycket underlägsen uppbyggelseskrift, Exercitium pietatis (1612); dock skönjas äfven sedan hos honom spåren af Arndts inflytande. Sitt dogmatiska system nedlade G. i Loci communes theologici (9 bd, 1610--22; ny uppl. 1863--95). Vid sidan häraf står hans för sin tid mönstergilla, om utomordentlig lärdom vittnande polemiska arbete Confessio catholica (4 bd, 1634--37; 2:a uppl. 1679). Jfr E. R. Fischer, "Vita J. Gerhardi" (1723), E. Tröltsch, "Vernunft und offenbarung bei J. G. und Melanchthon" (1891), och R. Hupfeld, "Die ethik Johann Gerhards" (1908). ^{E. Bg.} Gerhard [g<over>e</over>rhart], Eduard, tysk arkeolog, f. 1795 i Posen, d. 1867 i Berlin, erhöll 1822 af preussiska regeringen understöd för en resa till Italien, för att där studera klassisk arkeologi och göra uppköp af konstsaker för museets i Berlin räkning. Sedermera vistades han uti Italien till 1837, då han företog en studieresa till Grekland, hvarefter han med få afbrott vistades i Berlin. På hans initiativ inrättades 1829 i Rom "Instituto di correspondenza archeologica", af hvars centraldirektion han blef en ständig medlem. 1833 utnämndes han till arkeolog vid museet i Berlin och 1844 till professor vid universitetet därstädes. Bland hans många arbeten märkas Antike bildwerke (1827--44), Auserlesene griechische vasenbilder (4 bd, 1839--58), Etruskische spiegel (4 bd, 1843--68; sedan 1884 fortsatt af Klügmann och Körte) samt en mängd beskrifningar öfver minnesmärken af olika slag från antiken. Jfr O. Jahn, "Eduard G." (1868), och Reumont, "Necrologia di Ed. Gerhard" (s. å.). Gerhard [g<over>e</over>r-] l. Gerard, Nikolaj Nikolajevitj, generalguvernör i Finland, f. 1838 i Ryssland, guv. Mohilev, studerade juridik vid Petersburgs universitet, började 1861 tjänstgöra vid ryska inrikesministeriet, men öfvergick <img r>

1866 till justitieväsendet och kallades 1876 till led. af dirigerande senaten. 1887 blef han ordf. i senatens departement för landtmäteriärenden och inkallades 1898 till led. af riksrådet, där han fick plats först i departementet för lagfrågor, sedermera i departementet för civila och ecklesiastika ärenden, i hvilket senare han blef president. G:s djupa juridiska insikter förskaffade honom stort anseende som ämbetsman; han erhöll titel af verkligt geheimeråd. På grefve Wittes förslag utnämndes G. till furst Obolenskis efterträdare såsom generalguvernör öfver Finland, sedan kejsaren, efter den s. k. storstrejken 28 okt.--6 nov. 1905, 4 nov. s. å. utfärdat ett manifest ang. återställande af den lagliga ordningen i landet och utvecklande af finska folkets i grundlagarna stadgade rättigheter. Med allvar och samvetsgrannhet skred G. till sitt pacificeringsarbete på lagens grund. Den bobrikovska laglöshetsperioden (se Bobrikov) hade framkallat och rotfäst många osunda företeelser och missförhållanden, och det kräfdes från styrelsens sida mycken takt och försiktighet vid det lagliga restaurationsarbetet. I samråd med den konstitutionella senaten lyckades G. öfver förväntan snabbt lugna landet. De olagligen afsatte tjänstemännen återinsattes i sina ämbeten, poliskåren rensades från tvetydiga element, det revolutionära s. k. röda gardet upplöstes. Under tiden genomfördes viktiga reformer: folkrepresentationen ombildades på grundval af allmän och lika rösträtt, tryck-, förenings- och församlingsfrihet garanterades genom grundlag; initiativ togos till långt gående sociala reformer. Till hela denna verksamhet intog G. en fullt lojal hållning, stödjande sig på manifestet af 4 nov. 1905. Genom hans invändningar mot vissa detaljer i flera viktiga lagförslag blefvo dock dessa fördröjda. Emellertid blefvo G. och hans laglighetspolitik, hvilken icke gaf tillfälle till russifikationsåtgärder, föremål för de ursinnigaste angrepp i den ryska finnofobpressen, som inspirerades af de ryske, dels afskedade, dels i Finland kvarblifne tjänstemännen från Bobrikovs tid. Såsom angreppspunkter begagnades främst de ryske revolutionärernas och kvasirevolutionärernas hemliga verksamhet särskildt i östra Finland samt den s. k. Voima-affären, i det att på ett i hög grad öfverdrifvet sätt framhäfdes betydelsen af en obetydlig, ännu knappt organiserad förening "Voima", hvilken hade till syfte att genom idrott höja folkets motståndskraft i händelse af möjliga framtida förvecklingar i landet. G. ifrade för undertryckande af dylika rörelser, men inom laglighetens gränser. Då hans politik stötte på motstånd äfven från den ryske ministerpresidenten Stolypins sida, blef hans ställning till slut ohållbar.