1035 Gerlache-Germaner 1036 baron de, belgisk statsman och historiker, f. 1785, d. 1871 i Bruxelles, valdes 1824 af det klerikala partiet till medlem af generalstaternas andra kammare, blef 1830 medlem af belgiska nationalkongressen och valdes kort därpå, efter Surlet de Chokiers utnämning till regent, till kongressens president. G. stod i spetsen för den deputation, som 1831 erbjöd prins Leopold kronan. Han utnämndes 1832 till president i kassations-domstolen, men fortfor likväl att såsom de klerikales ledare deltaga i det politiska lifvet. 1843 upphöjdes han i friherrligt stånd. Hans förnämsta arbete är Histoire du royaume des Pays-Bas 181å-30 (1839; 4 :e uppl. i 3 bd, 1875). G :s (Euvres complëtes ha utgifvits af Thonissen (3:e uppl., 6 bd, 1874-75). Biografi af Juste (1870). Gerlache [järla'j], Adrien de G o m e r y, belgisk sjöman och polarforskare, f. 2 aug. 1866 i Hasselt, tjänstgjorde först i holländsk sjötjänst och därefter på linjen Dover-Ostende, företog 1895 med en norsk hvalfångare en studiefärd till Grönland och Jan Mayen samt ledde 1897-99 den belgiska sydpolarexpeditionen med ett till "Belgica" omdöpt norskt hvalfångarfartyg. Expeditionen, som var åtföljd af en stab vetenskapsmän från skilda länder, lämnade Staten island 14 jan. 1898, trängde 27 jan. in i det sund mellan Antarktis och de framför liggande öarna (nu kallade Liége, Brabant, Ant-werpen m. fl.), som förut på kartorna falskeligen betecknats som Hughes bay, men som nu kallas Gerlaches eller Belgica-sundet (64-65° n. br. och 61-64° v. lgd), fortsatte väster ut längs isranden, tills man i midten af mars vid ungefär 90° v. lgd och på 71° 36' s. br. af is tvangs till öfvervintring, den första i antarktiska trakter, hvarunder dock fartyget dref med isen ej mindre än 335 sjömil. Först efter ungefär ett år nådde man öppna hafvet och anlände till Punta Arenas 28 mars. Genom denna färd, hvars ledare af de geografiska sällskapen i Bruxelles och Paris belönades med guldmedaljer, beriktigades kartan i väsentliga punkter, och omfattande samlingar och iakttagelser gjordes. G. skildrade färden i Quinze mois dans Vantarctique (Paris 1902) och Premier hivernage (1903) och redogör för resultaten i Expedition antarctique. Resultats etc. (s. å.), hvarjämte för de vetenskapliga resultaten redogöres utförligt i "Bapports scientifiques publiés aux frais du gouvernement Beige" (beräkn. till 10 bd, 1901 ff.). 1903 medföljde han den franska sydpolsexpeditionen, men drog sig på grund af meningsskiljaktighet med ledaren Charcot tillbaka. Wbg. Gerlaksson, B ry n jul f. Se Brynjulf Ger-1 a ksso n. Gerland [gërlant], Georg, tysk geograf och etnolog, f. 1833 i Kassel, sedan 1875 professor i geografi och etnografi i Strassburg och därjämte sedan 1903 direktör för den seismologiska centralstationen därstädes. Han har bearbetat 5:e och 6:e banden af Waitz' "Anthropologie" och den etnografiska afdelningen af Bcrghaus' fysikaliska atlas (1886-92), utgifver sedan 1887 "Beiträge der geophysik" samt har sedan 1876 redogjort för den etnologiska forskningen i "Geographisches jahrbuch". Germ., vid insektnamn förkortning för E. F. G e r m a r. Germa fjärma'], M a u r i c e, fransk författare, pseudonymen C ris t al, f. 1827, d. 1887, skref dikter och noveller samt musikhistoriska afhandlingar, bl. a. Uart scandinave. La musique dans le Danemark, en Islande, en Norvége et en Suéde (1874). Germain -[Jarma'], S o p h i e, fransk matematiker och filosof, f. 1776, d. 1831. Hon antager ett i vårt medvetandes natur liggande behof af enhet, ordning och sammanhang. Detta behof leder både vår vetenskapliga forskning, vår moral och vår konst. Orsakslagen är blott en särskild form af denna allmänna enhetsprincip, en form, som kommer till användning, när ännu delarna för vår uppfattning falla isär. Enhetsbehofvet leder först till godtyckligt bruk af analogier och till antagande af mystiska orsaker, och så bygga vi upp dristiga system. Men så småningom lär oss vetenskapen att sätta metoden i stället för system, att fråga huru och hur mycket i stället för hvarför. Hennes skrift Considérations générales sur Vetat des sciences et des lettres aux differentes époques de leur culture utgafs efter hennes död (1833), och sedan ha hennes samlade (Euvres philosophiques med inledande biografi utgifvits af H. Stupuy (1879). S-e. Germain [järmä'], Alexandre Charles, fransk historieskrifvare, f. 1809 i Paris, d. 1887 i Montpellier, blef 1838 professor i historia vid Falculté des lettres i Montpellier. Han författade Histoire de la commune de Montpellier (1851) och flera andra lokalhistoriska arbeten. German baptists [djä'mgn bä'ptists], "Tyska baptisterna". Se D u n k e r s. Germaner äro en hufvudgren af den indoeuropeiska folkgruppen. Genom den arkeologiska forskningen kan visshet sägas ha vunnits om, att det område, där germanerna utvecklade sin särkaraktär ("det germanska urhemmet"), var norra Tyskland mellan Elbe och Oder, vidare Danmark och sydligare delen af Skandinaviska halfön med Öland och Gottland. Ej blott under bronsåldern, utan redan under den yngre stenåldern, fanns där efter all sannolikhet germansk befolkning och enligt 0. Montelius' kronologiska undersökningar (för litteraturhänvisningar se Bronsåldern, sp. 273) varade dessa trakters yngre stenålder från åtminstone 5:e årtusendet till omkr. 1800 f. Kr. och deras bronsålder från omkr. 1800 till omkr. 500 f. Kr. Dessa perioder jämte Nordens "förromerska järnålder", omfattande ung. senare hälften af sista årtusendet f. Kr., blir sålunda den germanska folkafdelningens daningstid. Vid de germanska urfädernas invandring i det nämnda området voro de däremot antagligen ej i språkligt hänseende differentierade från de öfrige indoeuropéerna och kunde sålunda då ännu ej kallas germaner (jfr A. Kock: "Är Skåne de germ. folkens urhem?", i "Hist. tidskr.", 1905; E. Much: "Deutsche stammeskunde", "Sammlung Göschen", 1900; arbeten af G. Kossinna, t. ex. i Indogermanische forschungen, VII). De främmande folk, med hvilka germanerna under urhemstiden hade beröring, voro kelter i västra och sydligare Tyskland samt i Britannien, lappar n. om Mälaren, finnar i Finland, letter i Östersjöprovinserna och s. om dessa slaver. Det starkaste inflytandet kom från kelterna, hvilka germanerna stodo närmast inom den indoeuropeiska folkgruppen, och som tidigare än de nått en viss hyfsning i följd