Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gericksson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1035
Gerlache-Germaner
1036
baron de, belgisk statsman och historiker,
f. 1785, d. 1871 i Bruxelles, valdes 1824 af det
klerikala partiet till medlem af generalstaternas
andra kammare, blef 1830 medlem af belgiska
nationalkongressen och valdes kort därpå,
efter Surlet de Chokiers utnämning till
regent, till kongressens president. G. stod
i spetsen för den deputation, som 1831 erbjöd
prins Leopold kronan. Han utnämndes 1832 till
president i kassations-domstolen, men fortfor
likväl att såsom de klerikales ledare deltaga
i det politiska lifvet. 1843 upphöjdes han i
friherrligt stånd. Hans förnämsta arbete är
Histoire du royaume des Pays-Bas 181å-30 (1839;
4 :e uppl. i 3 bd, 1875). G :s (Euvres complëtes
ha utgifvits af Thonissen (3:e uppl., 6 bd,
1874-75). Biografi af Juste (1870).
Gerlache [järla’j], Adrien de G o m e r
y, belgisk sjöman och polarforskare, f. 2
aug. 1866 i Hasselt, tjänstgjorde först i
holländsk sjötjänst och därefter på linjen
Dover-Ostende, företog 1895 med en norsk
hvalfångare en studiefärd till Grönland och
Jan Mayen samt ledde 1897-99 den belgiska
sydpolarexpeditionen med ett till "Belgica"
omdöpt norskt hvalfångarfartyg. Expeditionen,
som var åtföljd af en stab vetenskapsmän
från skilda länder, lämnade Staten island
14 jan. 1898, trängde 27 jan. in i det sund
mellan Antarktis och de framför liggande öarna
(nu kallade Liége, Brabant, Ant-werpen m. fl.),
som förut på kartorna falskeligen betecknats
som Hughes bay, men som nu kallas Gerlaches
eller Belgica-sundet (64-65° n. br. och 61-64°
v. lgd), fortsatte väster ut längs isranden,
tills man i midten af mars vid ungefär 90°
v. lgd och på 71° 36’ s. br. af is tvangs till
öfvervintring, den första i antarktiska trakter,
hvarunder dock fartyget dref med isen ej mindre
än 335 sjömil. Först efter ungefär ett år nådde
man öppna hafvet och anlände till Punta Arenas
28 mars. Genom denna färd, hvars ledare af de
geografiska sällskapen i Bruxelles och Paris
belönades med guldmedaljer, beriktigades kartan
i väsentliga punkter, och omfattande samlingar
och iakttagelser gjordes. G. skildrade färden
i Quinze mois dans Vantarctique (Paris 1902)
och Premier hivernage (1903) och redogör för
resultaten i Expedition antarctique. Resultats
etc. (s. å.), hvarjämte för de vetenskapliga
resultaten redogöres utförligt i "Bapports
scientifiques publiés aux frais du gouvernement
Beige" (beräkn. till 10 bd, 1901 ff.). 1903
medföljde han den franska sydpolsexpeditionen,
men drog sig på grund af meningsskiljaktighet
med ledaren Charcot tillbaka.
Wbg.
Gerlaksson, B ry n jul f. Se Brynjulf Ger-1 a
ksso n.
Gerland [gërlant], Georg, tysk geograf och
etnolog, f. 1833 i Kassel, sedan 1875 professor i
geografi och etnografi i Strassburg och därjämte
sedan 1903 direktör för den seismologiska
centralstationen därstädes. Han har bearbetat
5:e och 6:e banden af Waitz’ "Anthropologie"
och den etnografiska afdelningen af Bcrghaus’
fysikaliska atlas (1886-92), utgifver sedan 1887
"Beiträge der geophysik" samt har sedan 1876
redogjort för den etnologiska forskningen i
"Geographisches jahrbuch".
Germ., vid insektnamn förkortning för E. F. G
e r m a r.
Germa fjärma’], M a u r i c e, fransk
författare,
pseudonymen C ris t al, f. 1827, d. 1887,
skref dikter och noveller samt musikhistoriska
afhandlingar, bl. a. Uart scandinave. La musique
dans le Danemark, en Islande, en Norvége et en
Suéde (1874).
Germain -[Jarma’], S o p h i e, fransk
matematiker och filosof, f. 1776, d. 1831. Hon
antager ett i vårt medvetandes natur liggande
behof af enhet, ordning och sammanhang. Detta
behof leder både vår vetenskapliga forskning,
vår moral och vår konst. Orsakslagen är blott en
särskild form af denna allmänna enhetsprincip,
en form, som kommer till användning,
när ännu delarna för vår uppfattning falla
isär. Enhetsbehofvet leder först till godtyckligt
bruk af analogier och till antagande af mystiska
orsaker, och så bygga vi upp dristiga system. Men
så småningom lär oss vetenskapen att sätta
metoden i stället för system, att fråga huru och
hur mycket i stället för hvarför. Hennes skrift
Considérations générales sur Vetat des sciences
et des lettres aux differentes époques de leur
culture utgafs efter hennes död (1833), och sedan
ha hennes samlade (Euvres philosophiques med
inledande biografi utgifvits af H. Stupuy (1879).
S-e.
Germain [järmä’], Alexandre Charles, fransk
historieskrifvare, f. 1809 i Paris, d. 1887 i
Montpellier, blef 1838 professor i historia
vid Falculté des lettres i Montpellier. Han
författade Histoire de la commune de Montpellier
(1851) och flera andra lokalhistoriska arbeten.
German baptists [djä’mgn bä’ptists], "Tyska
baptisterna". Se D u n k e r s.
Germaner äro en hufvudgren af den indoeuropeiska
folkgruppen. Genom den arkeologiska forskningen
kan visshet sägas ha vunnits om, att det område,
där germanerna utvecklade sin särkaraktär ("det
germanska urhemmet"), var norra Tyskland mellan
Elbe och Oder, vidare Danmark och sydligare
delen af Skandinaviska halfön med Öland och
Gottland. Ej blott under bronsåldern, utan
redan under den yngre stenåldern, fanns där
efter all sannolikhet germansk befolkning och
enligt 0. Montelius’ kronologiska undersökningar
(för litteraturhänvisningar se Bronsåldern,
sp. 273) varade dessa trakters yngre stenålder
från åtminstone 5:e årtusendet till omkr. 1800
f. Kr. och deras bronsålder från omkr. 1800 till
omkr. 500 f. Kr. Dessa perioder jämte Nordens
"förromerska järnålder", omfattande ung. senare
hälften af sista årtusendet f. Kr., blir sålunda
den germanska folkafdelningens daningstid. Vid
de germanska urfädernas invandring i det
nämnda området voro de däremot antagligen ej
i språkligt hänseende differentierade från de
öfrige indoeuropéerna och kunde sålunda då ännu
ej kallas germaner (jfr A. Kock: "Är Skåne de
germ. folkens urhem?", i "Hist. tidskr.", 1905;
E. Much: "Deutsche stammeskunde", "Sammlung
Göschen", 1900; arbeten af G. Kossinna, t. ex. i
Indogermanische forschungen, VII).
De främmande folk, med hvilka germanerna
under urhemstiden hade beröring, voro kelter i
västra och sydligare Tyskland samt i Britannien,
lappar n. om Mälaren, finnar i Finland, letter i
Östersjöprovinserna och s. om dessa slaver. Det
starkaste inflytandet kom från kelterna, hvilka
germanerna stodo närmast inom den indoeuropeiska
folkgruppen, och som tidigare än de nått en viss
hyfsning i följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
