af sin större närhet till kulturfolken kring Medelhafvet. Med dessa hade germanerna inga omedelbara förbindelser under de årtusenden, då de mognade till sin uppgift att blifva deras efterträdare såsom kulturbärare. Medelbart genom kelterna, mottogo de dock från dem bildningsimpulser. Redan årtusenden f. Kr. var bärnstenen från germanska Nordsjö- och Östersjökuster synnerligt begärlig för Medelhafsfolken, till hvilka den fördes genom en byteshandel, som från fyndorterna närmast gick till de keltiska folken i mellersta Europa, och utan tvifvel var det genom ett häraf förorsakadt keltiskt inflytande, som den yngre nordiska stenålderns kulturansatser och de ännu kraftigare kulturansatserna under den nordiska bronsåldern framkallades (se Bronsåldern, sp. 268 o. ff). Genom keltiskt inflytande var det ock, som germanerna (omkr. 500 f. Kr.) öfvergingo från bronskultur till järnkultur. Å sin sida saknade Medelhafsfolken länge en verklig kunskap om germanerna. Hos grekiska skalder förekommo visserligen fantastiska berättelser om bärnstenslandet och hyperboréernas lycksaliga folk i höga norden, troligen härstammande från feniciska sjömän, som i västra Europas keltiska kustländer hämtade den dit från Norden importerade bärnstenen, men dessa berättelser uppfattades blott såsom sagor. I slutet af 300-talet f. Kr. företog dock på de feniciska sjömännens väg den framstående geografen Pytheas (se d. o.) från den grekiska kolonien Massilia (nuv. Marseille), af gammalt en medtäflarinna till fenicierna om handeln på de västeuropeiska kustländerna, till dessa en färd, genom hvilken han fick kännedom om ett germanskt bärnstensområde och ett ännu nordligare land, Thule, sannolikt Norge. Härigenom skulle grekernas okunnighet om germanerna och deras hemvist i någon mån kunnat skingras, men ehuru Pytheas' beskrifning öfver sin resa synes varit fullt trovärdig, rönte den hos hans samtida föga uppmärksamhet och tilltro. Det var först då germanerna gått till storm mot den antika kulturvärlden, som de ådrogo sig dennas uppmärksamhet. De arkeologiska forskningarna ha ådagalagt, att germanerna redan i "urhemmet" idkade jordbruk och hade fasta boningsplatser. Deras jordbruk måste dock då, att döma af det germanska jordbrukets beskaffenhet långt senare i nuv. Tyskland, på Cæsars och Tacitus' tid (50 f. Kr. -- 100 e. Kr.), ha varit föga intensivt; till följd häraf måste öfverbefolkning allt emellanåt ha uppstått bland det lifskraftiga naturfolket, förorsakande utflyttningar till nya odlingsmarker, och dessutom tyckes vandringslust vara ett germanskt karaktärsdrag. Trots bofastheten har därför säkert en ganska stor rörlighet varit rådande inom det germanska urhemmets befolkning, och så förklaras, huru de massutvandringar uppstodo, som förde germanerna in i den egentliga historien. Genom en sådan utbredde sig germanska stammar tidigt, i 3:e årh. f. Kr., såsom arkeologiska fynd synas visa, öfver södra Östersjökusten ö. om Oder t. o. m. högra Weichselstranden. Från denna tid äro germanerna delade i tre grupper: nordgermaner, i skandinaviska länder, västgermaner, v. om Oder, och östgermaner, ö. om Oder. Nordgermanernas och östgermanernas språk företedde likheter, som tyda på ett gemensamt ursprung, d. v. s. att de en gång sammanbott. Enligt östgermanernas egna fornsägner har platsen härför varit skandinaviska länder, hvarifrån de utvandrat till Oder-Weichselområdet. Ett stöd härför är, att östgermanska stamnamn ha motsvarighet i skandinaviska områdesnamn, t. ex. goter -- Gottland, kanske ock Götaland, burgunder -- Burgundarholm (Bornholm), och arkeologiska forskningar ha gifvit en afgörande bekräftelse därpå (se K. Stjerna: "Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern", 1905, och "Les origines scandinaves des bourgondes" i Congrès préhistorique de France, compte rendu 1906). Såsom en första fortsättning af den folkrörelse, som medförde östgermanernas differentiering, får bastarnernas (se d. o.) vandring från Oder-Weichselområdet till nedre Donau anses, hvarigenom romarna för första gången (182 f. Kr.) kommo i beröring med germaner. Under tiden 400--100 f. Kr. egde en väldig utvandring af västgermaner rum, hvilka härigenom utbredde sig i v. till Rhen och i s. ned till öfre Donau, undanträngande, utrotande eller underkufvande den keltiska befolkningen. En utlöpare af denna rörelse var cimbrernas (se d. o.) vandring omkr. 100 f. Kr., som utgjorde det första germanska försöket att intränga i romerska riket. Efter denna tid omtalas (af Tacitus, se nedan) tre stora germanska folkgrupper: istevonerna, hermionerna och ingevonerna. Denna indelning har antagits gälla endast västgermanerna, men Kossinna anser, att den afsåg alla germaner, i det istevoner betecknade västgermanerna vid nedre och mellersta Rhen, hermioner västgermanerna närmast ö. och s. om dem och ingevoner de öfriga västgermanerna och nordgermanerna (jfr det nordgermanska gudanamnet Yngvefrey = ingevonernas herre) med de från dem afsöndrade östgermanerna såsom bihang. I 1:a årh. f. Kr. började västgermanerna söka slå under sig äfven Gallien eller landet v. om Rhen, och af dettas keltiska invånare erhöllo de först inträngande namnet germaner, som sedan utsträcktes till alla med dem besläktade folk och i denna betydelse vann burskap genom Cæsars berömda skildring af sina fälttåg i Gallien (ordet har vanligen ansetts betyda "grannar", men Kossinna ser däri en keltisk öfv. af istevoner, som han tolkar med "stamäkta"). Cæsars uppträdande i Gallien åren 58--50 f. Kr. (se Cæsar, Ariovistus, Galler) hindrade germanerna att bemäktiga sig detta land, hvilket i stället nu blef en romersk besittning och som sådan för århundraden ett bålverk mot germanernas framträngande västerut. Det före Cæsars ingripande germaniserade området på vänstra Rhenstranden behöll dock namnet Germania, och romarna inrättade sedermera där två provinser: Germania prima l. superior och G. secunda l. inferior. Under Augustus och Tiberius sökte romarna underkufva germanfolken mellan Rhen och Elbe, men detta ledde till en ny utbredning af germansk nationalitet, i det markomannerna under sin höfding Marbod (8 f. Kr.) utvandrade från landet mellan Main och Donau till det af de keltiske bojerna bebodda Böhmen. De kvarblifne germanernas frihet räddades af Arminius (se d. o.). Sålunda undgingo västgermanerna att införlifvas i romerska riket och härigenom också att dragas med i det förfall, hvaraf det romerska kulturlifvet nu alltmer anfrättes. Från denna tid bildade Rhen