1039-1040 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

och Donau i stort sedt romerska rikets gräns mot det "stora" Germanien (Germania magna), såsom romarna kallade de fria germanernas land i motsats till sina germanska provinser. Till dessas betryggande gjordes emellertid till romerskt område äfven en landsträcka på andra sidan om de nämnda floderna, hvilken uppläts åt galliska utvandrare och romerska veteraner och begränsades af ett från Kehlheim vid Altmühls utflöde i Donau till Rhen i närheten af Köln (i 1:a årh. e. Kr.) uppfördt befästningsverk (se Agri decumates och Limes). Sedan den germanska folkfloden sålunda tills vidare hejdats, uppstod en liflig förbindelse mellan romerska riket och germanerna, hvilken utan att tillintetgöra deras nationella egenart och naturfriska kraft var af stor betydelse för deras utveckling. Under bevakning fingo germaner drifva handel i romerska gränsfästningar, romerska köpmän gåfvo sig in i landet ö. om Ehen och n. om Donau, och germaner togo i stor mängd tjänst i Roms härar. Till följd af allt detta spredos romerska mynt och industrialster bland germanerna i Mellan-Europa, ja, vandrade genom byteshandel folken emellan ända upp till Skandinavien, där de utöfvade ett så starkt inflytande på den inhemska konstfliten, att den skandinaviska järnåldern under de 4 första årh. e. Kr. fått namnet den "romerska". Af romarna lärde sig germanerna nu att indela tiden i veckor, och äfven veckodagarnas namn hämtade de från dem, i det de utbytte dagarnas romerska gudanamn mot namnen på germanska gudar, som syntes dem motsvara de romerska (se nedan). Dessa förbindelser gjorde det å andra sidan möjligt för romarna att erhålla kännedom om germanerna, hvilkas förhållanden de nu fått stora anledningar att uppmärksamma, och den romerska litteraturen från denna tid innehåller värderika upplysningar af sådan art. Så var det nu, som Tacitus (98 e. Kr.) skref sitt ryktbara arbete "Germania", som är eftervärldens förnämsta kunskapskälla för germanernas samhällsskick vid början af deras historiska tid. Det dröjde emellertid ej länge, innan germanernas vandringslust åter gjorde sig gällande. I 2:a årh. e. Kr. bröto östgermanerna (se Burgund, Gepider, Goter, Rugier och Vandaler) upp från Oder-Weichselområdet -- som i stället besattes af slaver (se Vender) -- och tågade liksom förut bastarnerna ned mot s. ö. (goterna ända till Svarta hafvet). Härigenom åstadkoms den väldiga rörelse bland germanfolken i Mellan-Europa, som börjar med markomannerkrigen (se Markomanner) och hvars slutakt, den s. k. folkvandringen, ledde till det Västromerska rikets fall (se Folkvandring) och förde germanerna ut öfver hela västra och södra Europa, ja, ända till norra Afrika. Några af de vandrande folken dukade därvid under, såsom vandalerna i norra Afrika och östgoterna i Italien. Andra uppblandades med den äldre romerska eller romersk-keltiska befolkningen och gåfvo därigenom upphof till Europas romanska folk, såsom langobarderna i Italien, västgoterna i Spanien, frankerna och burgunderna i Gallien (Frankrike). Men germansk nationalitet blef efter denna tid rådande ej blott i de skandinaviska länderna, utan ock i hela Tyskland -- i Oder-Weichselområdet dock först genom en germansk återinvandring längre fram under medeltiden --, vidare i Nederländerna, det flamska Belgien, i England och tyska Schweiz. -- På 800- och 900-talen egde en ny utvandring rum från Skandinavien, som förde germanska folkelement till Normandie, Neapel-Sicilien och Ryssland, i hvilka länder de dock ej mäktade behålla sin nationella egenart (se Vikingatåg). I nyare tid har slutligen en ny germansk folkvandring försiggått genom emigrationen (förnämligast från England, Tyskland och Skandinavien) till Nord-Amerika och Australien, hvilka därigenom till stor del germaniserats. Då germanerna genom folkvandringen erhöllo en ledande ställning inom världshistorien, voro de barbarer i förhållande till antikens folk, men i deras dåvarande samhällsförhållanden har man dock att söka förklaringen till deras blifvande betydelse. För kännedomen om dessa samhällsförhållanden ha vi att tacka förutom Tacitus i synnerhet de gamla germanska lagarna, af hvilka de sydligare upptecknades under 400--700-talen, de skandinaviska på 800--1300-talen. Ehuru så mycket yngre, äro dock de sistnämnda synnerligt upplysande med afseende på det ursprungliga germanska samhällsskicket, emedan detta bibehöll sig mycket längre hos nordgermanerna.

illustration placeholder Spjut- och sköldbeväpnade germaner (markomanner) med bar öfverkropp kämpa mot romerska härens germanska hjälptrupper (bågskyttar). Efter relief på Marcus Aurelius' segerpelare i Rom, hvarå äro framställda många bilder från germankrigen. Släkt och stat. Liksom alla indoeuropeiska folk ha germanerna en gång stått på släkt- eller ättsamhällets ståndpunkt, d. v. s. saknat en öfver släkterna stående statsmyndighet. Redan vid deras inträde i den egentliga historien hade de dock öfvergått till verkligt statslif, men det oaktadt bibehöllo släktbanden länge stor betydelse. Så betraktades jordegendom som släktens gemensamma tillhörighet och skyddades på flerfaldigt sätt från förskingring, t. ex genom bördsrätt (se d. o.), genom att den ej fick borttestamenteras utan släktens samtycke, genom att den ej alls eller blott i inskränktare mån fick ärfvas af kvinnor, hvilkas giftermål annars kunnat föra den öfver till andra ätter. Äktenskapet afslöts med formaliteter, som visade, att det

		Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1039-1040 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|