Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungligen betraktats som ett fördrag mellan brudens
och brudgummens släkt. Tacitus omtalar, att i
krig hvarje ätt utgjorde en afdelning för sig,
och spår häraf förekommo äfven senare. På
släktsamhällets tid hade intet annat värn mot
oförrätter funnits än samhörigheten med ätten. Om
en person förfördelades, voro hans fränder
skyldiga att hjälpa eller hämna honom gentemot ej
blott våldsverkaren, utan äfven gentemot dennes
fränder, och härigenom uppstodo, i synnerhet
vid dråp, blodiga ättfejder. Statens uppkomst
innebar ett mildrande eller reglerande af dessa:
den förfördelade, t. ex. den dräptes arfvinge,
fick nu välja mellan att utöfva själfhämnden
eller att inför statsmyndigheten (tinget) ingå
förlikning, hvarigenom han i försoning erhöll
böter; eller ock (såsom i Sverige) skulle brottet
af målsegaren åklagas på tinget, och först sedan
bevisning där förebragts, fick han utöfva rätten
till själfhämnd, från hvilken han dock kunde
afstå mot på tinget fastställda böter. Genom
införandet af denna rättsordning bortföll
dock icke alldeles släkternas medverkan. Af
böter för dråp – i Sverige kallade mansbot –
erlades visserligen en del af dråparen och
tillföll den dräptes arfvinge (arfvebot),
men en del gick till den dräptes aflägsnare
släktingar i vissa led (ättarbot), och dråparens
släktingar i motsvarande led betalade också
böter. Äfven under själfva rättegången medverkade
släkten. Parterna ombestyrde i denna själfva
bevisningen (se Straffprocess). Ett vanligt
bevisningsmedel härvid var den ena partens
ed, bekräftad af edgärdsmän (se d. o.), och
dessa togos ursprungligen bland edafläggarens
fränder. Äfven sedan ett verkligt statsväsen
uppstått hos germanerna, berodde den enskildes
rättsförhållande sålunda på att han tillhörde
en släkt, och fredlöshetsstraffet, som tinget
afkunnade öfver brott, hvilka ej försonades med
böter, innebar, att den brottslige ej längre
fick åtnjuta ättens skydd. Att germanerna
emellertid redan på Tacitus’ tid uppfattade
staten såsom något öfver släkterna stående, ses
däraf, att de germanske gossarna, som, innan de
blefvo förklarade vapendugliga, ansågos blott
höra till familjen, efter denna förklaring, som
skedde inför tinget, räknades såsom medlemmar af
staten. Vid svårare eller skamliga missgärningar
(firinverk, nidingsverk), såsom helgerån,
fanflykt, brytande af förlikning, lönnmord,
stöld, ingrep också staten själf straffande. Den
brottslige betraktades då såsom hela samhällets
fiende – såsom "varg i veum" –, fick ej köpa sig
frid med böter och afrättades af prästerna, om
man hade honom i sitt våld. Småningom försvunno
ätternas kontrollrätt och skyddsplikt, i det
antingen individen fick sköta sig själf eller
ock staten öfvertog ättens befogenheter gentemot
honom.
Utom behofvet att mildra släktfejderna
synes nödvändigheten af försvar mot främmande
inkräktare ha först framkallat sammanslutningen
af släkter till stater. Dessa de äldsta germanska
statsbildningarna voro jämförelsevis små. Hos
oss kallades de fylken (hos Tacitus civitates),
och deras områden fortlefva ännu i våra
landskap. Hos alla germanska folk utöfvades
fylkets statsmyndighet af en folkförsamling,
tinget, som bestod af alla fullfria män. Då
dessa voro skyldiga att deltaga i försvaret,
kunde fylkes- l. landstinget betraktas såsom en
härförsamling, och deltagarna infunno sig
också beväpnade och gåfvo med vapenbrak sin
mening till känna. På fylkestinget beslöts om
krig och fred och andra gemensamma företag,
antogos nya lagbestämmelser och föredrogos
årligen, åtminstone i Sverige, de dittills
gällande. I allmänhet utbildades lagen hos
germanerna genom prejudikat ("sedvanerätt"). Man
hade i minne (först senare upptecknades och
kodifierades rättsreglerna till lagar) och
tillämpade förfaringssätten vid föregående
liknande rättsfall, och då sådana ej gåfvo
ledning, stadgade tingsmenigheten en ny
rättsregel genom dom i målet. En följd af att
lagen sålunda ej betraktades såsom ett yttre bud,
utan såsom uttryck af ett inre rättsmedvetande,
var, att, när i de genom folkvandringen uppkomna
rikena olika folk sammanbodde, dessa till en
början fingo behålla sina särskilda lagar – den
romerska befolkningen romersk lag, frankerna
frankisk o. s. v. Vid dömandet biträddes
tingsmenigheten af lagkloka män, som hos olika
folk hade olika namn, t. ex. hos islänningarna
lagsagoman, hos friserna asega, hos tyskarna
urteilsfinder, hos frankerna rachimburg och
scabin (se Échevin), och troligen var den
svenske lagmannen (se d. o.) urspr. en sådan.
Hos västgermanerna var på Tacitus’
tid fylkestinget ensam innehafvare af
statsmyndigheten (republikanskt statsskick). I
fylkets underafdelningar (se om dessa Gau,
Hundare och Härad) funnos folkvalda föreståndare
för dessas ting (ty äfven de hade sådana,
men med blott lokal befogenhet), och dessa
föreståndare (Tacitus’ principes, höfdingar)
synas här tillsammans utöfvat ledningen af
fylkestinget. Endast vid krig valdes en gemensam
höfvitsman, hertig (hos Tacitus dux). Hos nord-
och östgermanerna stod däremot från urminnes
tid en konung vid tingets sida såsom delegare i
statsmyndigheten. Hans värdighet var så till vida
ärftlig, att han togs inom samma ätt, men han
skulle dock väljas och hyllas på fylkestinget,
som därvid synes haft valfrihet inom
konungaätten. Under folkvandringstiden infördes
konungadömet äfven bland västgermanerna, så att
det blef en allmän germansk inrättning. Detta
germanska konungadöme blef en af världshistoriens
märkligaste institutioner. Hos forntidens folk
hade monarkiskt statsskick betydt detsamma som
envälde, och då statsskicket i stora riken med
deras behof af en stark regeringsmakt alltid
får en i viss mån monarkisk karaktär, ledde
därför under forntiden uppkomsten af stora
statsbildningar till frihetens undergång. Hos
germanerna däremot voro konung och folk (tinget)
sidoordnade. öfver båda stod lagen, hvilken
betraktades såsom något gudagifvet, och de hade
att samverka för statsändamålet, som var inre
och yttre frid. Ursprungligen tillhörde vården
om den förra förnämligast folket. Af mansboten
gick en del, fredsböterna, till försoning af
statens genom dråpet kränkta frid, och denna
del torde urspr. tillfallit tingsmenigheten,
genom hvars dom ju friden återställts, ehuru
konungen tidigt fick andel däri och den med
tiden hos en del folk helt och hållet tillföll
honom. Konungen åter ålåg i första hand vården
om den yttre friden. Han var därför anförare i
krig och egde uppbåda folket till krigstjänst
(se Bann). Hos nord- och östgermanerna tyckes
konungadömet äfven ha haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
