en stark sakral karaktär, i det konungen var ett slags öfverstepräst. Genom denna "dualism" mellan konungamakt och folkmakt ha germanernas insats i statslifvet möjliggjort lösandet af problemet: den politiska frihetens bevarande i stora riken. Lösningen blef den konstitutionella monarkien och dess modifikationer, ty denna statsform hvilar just på den maktfördelning mellan konung och folk, som var utmärkande för det germanska konungadömet. I äldre tiden var denna fördelning ej bestämd genom en författning, utan berodde på det allmänna rättsmedvetandet, och garantien därför var våldsamt motstånd i händelse af öfvergrepp (jfr den svenska västgötalagens stadgande: "Svear äga konung taga, så ock vräka"), men när vid stigande samhällsutveckling de ömsesidiga rättigheterna bestämdes i lag -- i Sverige skedde detta redan genom konungabalkens ömsesidiga eder af konung och folk --, började den konstitutionella monarkien förverkligas. Därförinnan hade dock det germanska konungadömet vunnit i styrka. Första steget härtill var, att fylkena samlades till stora stamriken med gemensam konung. Fylkestingen, såsom uttryck för landskapspartikularismen, råkade härigenom i förfall, men konungen, riksenhetens representant, växte i betydenhet. Samlingen till stamriken hade hos de sydligare germanfolken börjat redan före folkvandringen. Genom denna kommo dessa folk sedan under inflytande af romerska statsidéer, som längre fram genom den katolska kyrkan också utsträcktes till de nordligare fränderna, och detta stärkte ytterligare konungadömet. Konungen började anses såsom äfven den inre fridens högste vårdare och fick därför offentlig åklagarmakt, högsta domsrätt och andel i lagstiftningen, dels ett kraftigt initiativ med afseende på folklagarnas förbättrande, dels en själfständig administrativ lagstiftningsrätt; under det att han förut lefvat af de kungliga godsens afkastning eller frivilliga hedersgåfvor, erhöll han nu rätt till skatter, och en kunglig ämbetsförvaltning uppstod. Denna ledde emellertid sitt ursprung äfven från en urgammal germansk inrättning. Konungar och äfven andra höfdingar omgåfvo sig redan på Tacitus' tid med ett följe af fria män (hird), som svuro dem trohet och tjänst och af dem fingo sitt underhåll. Detta följeväsen var närmast af krigisk natur, i det följet eller hirden bildade en stående krigarskara i motsats till den blott tillfälligt uppbådade folkhären, och därur utvecklade sig sedermera medeltidens adliga rytteri: riddarståndet. Men det var också ur följet, som handhafvarna af den kungliga förvaltningen togos. Uppkomsten af en krigaradel och en kunglig ämbetsmannaklass ur den forngermanska följeinstitutionen är en gemensam företeelse för alla medeltidsriken af rent germanskt eller blandadt germanskt ursprung, men i en del af dessa ledde den till feodalismen l. länsväsendet (se d. o.). Genom detta undertrycktes till förmån för de feodale maktinnehafvarna både den folkliga och den kungliga statsmyndigheten. Då konungamakten i slutet af medeltiden och början af nya tiden blef herre öfver feodalismen, uppkom väl åter en offentlig myndighet, men nu samlad i de enväldige furstarnas händer. På detta sätt syntes den germanska dualismen tillintetgjord i de flesta stater, hvilkas samhällslif gått genom feodalism till envälde. Emellertid hade, när tingen råkade i förfall, konungarna under medeltiden börjat hålla riksmöten med sina män (herredagar), och ur dessa utvecklade sig ständerförsamlingar, hvilka i sin ordning gåfvo upphof till folkrepresentationer. Så erhölls ett för stora riken lämpligare folkligt statsorgan, än tingen varit; då kunde åter den germanska dualismen göra sig gällande, nu företrädd af konung och folkrepresentation, och därmed vann det i denna dualism inneboende fröet till konstitutionell monarki sin fulla utveckling. England gick härutinnan i spetsen, och från slutet af 1700-talet ha i alla västerländska stater den konstitutionella monarkiens idé segrat, dock på några håll utbildad till parlamentarism, framför allt i England, och på några ombildad till representativ republik (t. ex. Amerikas förenta stater), hvari en president trädt i konungens ställe. Om germanernas rättsväsen se 0. Gierke, "Genossenschaftstheorie" (1887), och H. Brunner, "Deutsche rechtsgeschichte" (1887--92; 2:a uppl. 1906). -- En annan politisk idé, som germanerna kraftigt befrämjat, är den personliga frihetens. Antikens folk förstodo med frihet endast folkets rätt att utöfva inflytande på statsangelägenheterna, germanerna åter, hos hvilka kretsen för statens makt från början var ganska snäf, sågo däri äfven rätt för individen att inom vissa gränser få sköta sig själf utan inblandning af statsmyndigheterna. Denna germanska personlighetsprincip -- till hvars utveckling dock äfven kristendomen medverkade -- gick visserligen förlorad för de lägre klasserna genom feodalismen, men bevarades å andra sidan just tack vare denna hos adeln och förblef sålunda i alla fall en insats i det moderna statslifvet. Samhällsklasserna. För samhällsklassernas ställning hos germanerna var mansboten ursprungligen af stor betydelse. Hos alla germanfolk fanns träldom. Trälen betraktades icke såsom medlem af folket, räknades till husbondens bohagsting och var därför rättslös: för hans dråp betalades icke mansbot, utan skadestånd till husbonden. Dock behandlades trälarna mänskligare än hos romarna. Endast hos västgermanerna förekom en klass af halffria (liti). Dessa åtnjöto rättsskydd och mansbot, dock en mindre än de vanlige frias (enligt regeln hälften så stor). En del germanfolk hade en bördsadel, troligen af konunga- och höfdingasläkter, med dubbelt eller mångdubbelt så hög mansbot som vanliga fullfria. Framför dessa synas dock de adlige ej haft annat företräde på tingen än det större anseendets. Hos frankerna, hvilka kommo att utöfva ett bestämmande inflytande på samhällsutvecklingen i mellersta Europa, fanns emellertid ej (liksom ej heller i Sverige) någon sådan bördsadel, men däremot tillkom där en förhöjd mansbot de kunglige hirdmännen, och den tjänsteadel, som ur följeväsendet utvecklade sig till ett riddarstånd l. en feodaladel (se ofvan), undanträngde eller upptog sedan i sig öfverallt den gamla germanska bördsadeln. Vare sig en bördsadel fanns eller icke, utgjordes folkets hufvudmassa hos alla germaner af fullfria, hvilka voro själfegande bönder, sedan den urspr. hela samhället tillhörande jorden -- med undantag af konungagodsen och allmänningarna -- fördelats först mellan släkterna och sedan mellan de enskilde husfäderna under namn af odal eller allod (se d. o.). Den del af den