romerska befolkningens åkerjord, som germanfolken tillegnade sig genom folkvandringen (se d. o., sp. 797), fördelades på liknande sätt, men då efter en tid en mäktig godsherreklass uppstod, förnämligast ur tjänsteadeln, gick i de flesta germanrikena den gamla bondefriheten under. Massvis nedsjönko då de förut själfegande bönderna till landbönder under godsen eller länen, och många blefvo därvid halffria eller lifegna, hvarmed förstods, att de kunde godtyckligt beskattas af sina husbönder och ej egde fri flyttningsrätt. Å andra sidan försvann den rena träldomen genom kristendomens inflytande, hvarvid de forne trälarna i allmänhet blefvo lifegna. Den mer eller mindre ofria jordarbetarbefolkning, som på detta sätt uppstod, var dock i motsats mot de lösa slafskaror, som i det romerska riket arbetat på storgodsen, bofast med egen härd och egen teg, hvilket redan, såsom Tacitus anmärkte, varit fallet med de germanske trälarna i olikhet med de romerske. Germanerna ha sålunda gifvit upphof till, att jorden kommit att brukas af en bofast, om också icke själfegande bondebefolkning. För öfrigt bibehöll sig minnet af den gamla germanska bondefriheten, och i nyare tid, särskildt fr. o. m. den franska revolutionen, har en kraftig rörelse till dess återställande pågått. Seder och folkkaraktär. Familjelifvet hölls hos germanerna i helgd, och engifte var i olikhet med förhållandet hos de flesta andra barbariska folk häfdvunnen, om också icke enarådande sed. I germanernas -- i jämförelse med romarnas -- rena sexuella förhållanden såg Tacitus en orsak till stammens sunda kraft. Under det att ynglingen genom myndighetsförklaringen blef själfständig medlem af staten, förblef kvinnan alltid under familjeöfverhufvudets "mund" eller myndighet (motsv. rom. patria potestas). Vid giftermålet öfverflyttades blott denna myndighet från fädernesläkten till brudgummens släkt, i det friaren löste bruden ur giftomannens "mund" med en köpesumma. Formen för äktenskapets ingående var sålunda ett köp ("brudköp"), men däri ingick äfven brudens högtidliga hemförande ("brudlopp", "bröllop"). Trots sitt formella beroende af släkten intog kvinnan hos germanerna en både själfständig och aktad ställning. Hon var husets ej blott vårdarinna, utan ock härskarinna. Vid viktiga angelägenheter inhämtade mannen hustruns råd, ty kvinnan ansågs begåfvad med en nästan profetisk rådvishet. Hon deltog ofta i krigståg för att bispringa de sårade och lifva männens mod; ja kvinnor kämpade t. o. m. i striden såsom sköldmör. De frie männen sysselsatte sig, enligt Tacitus, mest med krig, jakt, tingsbesök, rådplägning och dryckeslag, öfverlämnande arbetet på gården åt kvinnorna och trälarna; sedermera ha dock germanerna visat sig som flitiga jordbrukare, och hvad som dref dem till folkvandringen var väsentligen "hunger efter åkerjord". Fast står dock, att bragdlystnad var något i hög grad utmärkande för den germanska folkkaraktären. Dess skuggsida var obändig stridslust, hvartill de ständiga släktfejderna ej litet bidrogo. Andra mindre fördelaktiga egenskaper, som Tacitus tillskref germanerna, var benägenhet för spel (hvilket bestyrkts genom talrika arkeologiska fynd af brädspel) och dryckenskap. Inhemska drycker voro öl och mjöd, men det från romarriket importerade vinet var så begärligt, att Tacitus ansåg germanerna lika lätt kunna besegras därmed som med vapen. Eomarna beskyllde germanerna för trolöshet, men detta torde haft sin grund däri, att dessa till följd af sitt föga utvecklade statsväsen ej förmådde uppfatta det bindande i offentliga fördrag. Så snart det rörde rent personliga förhållanden, var troheten just ett utmärkande drag i den germanska folkkaraktären, framträdande t. ex. i hirdmannaskapet, det nordiska fostbrödralaget och gästvänskapens heliga plikt. Karaktärsdrag, som spelat en stor roll i germanernas hela historiska lif, äro innerlighet, ett allvar, som stundom öfvergått till tungsinthet, och skarpt utpräglad individualism. Denna sista egenskap, som kanske utgjort deras förnämsta styrka, har dock äfven försvagat den statsbildande förmåga, som annars i hög grad utmärkt dem. -- Germanens kost var, säger Tacitus, enkel och bestod af vegetabilier, jaktbyte och sur mjölk. Vid samkvämen utfördes vapendanser af ynglingar. På Tacitus' tid kände germanen ej till städer, men jämte enstaka gårdar förekommo dock byalag. Äfven i dessa skilde man dock sitt hus från grannarnas genom öppna platser. Husen torde i allmänhet ha varit små och af trä (se vidare Bostad, sp. 1266). I Sverige finnas dock lämningar af hus med stenväggar från de första årh. e. Kr. De äro låga, förfärdigade af ohuggna stenar och jord, utan golf och innertak, med en härd midt i rummet, från hvilken röken gick upp till en öppning på taket. Trots det enkla lefnadssättet skattades dock högt smycken, dyrbara husgeråd, t. ex. dryckeshorn, och vapen. De senare voro under järnåldern sköld, hjälm, ringbrynja, svärd och spjut. Om germanernas klädedräkt, husgeråd, vapen, prydnader o. s. v. se artiklar rörande bronsåldern, järnåldern och stenåldern, med tillhörande afbildningar, samt Dräkt, sp. 929--930. Mynt förstodo germanerna ej att själfva prägla, men använde romerska mynt till prydnader eller betalningsmedel (efter vikt), såsom bl. a. de skandinaviska myntfynden utvisa. Till sin kroppsbyggnad voro germanerna, såsom Tacitus yttrar, "en egenartad, blott sig själf lik ras". De voro resliga med blå ögon och ljust hår, och deras hufvudbildning var vanligen dolikocefal, "långskallig". Grafskick och religion. Under stenåldern och den äldre bronsåldern begrofvos liken obrända; under yngre bronsåldern grafsattes blott de renbrända benen; under järnåldern grafsattes de brända benen tillsammans med öfriga lämningar af likbränningen (bålmörja), eller begrofvos liken obrända, men därjämte förekom också samma begrafningssätt som under den yngre bronsåldern. Olikheterna ha antagligen berott på olika uppfattningar om lifvet efter döden. I de grafvar, som innehålla alla likets kvarlefvor (obrända lik eller bålmörja), har man i allmänhet funnit mera af sådana saker, som tillhört den döde under jordelifvet (redskap, kläder, vapen, husdjur, fartyg), och härtill har den förklaringen uppställts, att nämnda grafskick sammanhängt med föreställningen, att den döde fortsatte sitt lif i själfva grafven. Liksom hos många andra folk synes denna föreställning äfven hos