germanerna gifvit upphof till dödskult (se Begrafning och Dödskult). Jämte densamma förekom emellertid också tron, att de dödes andar vistades utom grafven i naturföremål, såsom källor, träd, berg, och färdades med vinden. I naturens företeelser troddes äfven en mängd demoniska varelser (jättar, älfvor, troll, skogs- och vattenandar o. s. v.) lefva och verka, och denna tro bibehöll sig långt efter det kristendomen besegrat den egentliga germanska gudstron. Medelpunkten i denna var en himmelsgud, hvars germanska namn Ziu (nordgermanernas Tyr) är besläktadt med grekernas Zeus och romarnas Jupiter, och hvars dyrkan därför en gång synes ha varit allmän-indoeuropeisk. Hos de krigiske germanerna blef han emellertid krigsgud och sammanställdes därför med den romerske guden Mars. I stället uppkom dyrkan af flera himmelsgudar. En af dessa, hvars kult sträckte sig till alla germanfolk, var åskguden Tor, som identifierades med romarnas Jupiter. Från bronsåldern och kanske redan från stenåldern finnes spår af, att han dyrkades i Sverige. En annan himmelsgud, solens och årsväxtens gud, splittrades i flera gudagestalter: gudinnan Nertus, hennes manliga motbild Njord och (Yngve)-Frej samt dennes syster Freja (likställd med Venus), hvilka gjordes till Njords barn. Denna gudoms dyrkan synes i synnerhet varit rådande på nordgermanskt område. Tacitus berättar, att hos germanska folk vid "Oceanen" (Nord- eller Östersjön) Nertus' bild vissa tider fördes omkring på en vagn, och samma ceremoni egde i långt senare tid rum vid Uppsalatemplet med Frejs bild. En tredje himmelsgud var Oden, troligen ursprungligen vindgud och såsom sådan dödsgud (härskare öfver de med vinden farande andarna), men också solgud och identifierad med Mercurius. Hans kult synes ursprungligen uppstått bland sydligare boende germanfolk (kanske goterna vid Svarta hafvet), men på 200-talet trängt upp till de skandinaviska folken (jfr B. Salin, "Heimskringlas tradition om asarnes invandring", i festskriften åt Montelius 1903). Utom dessa fanns äfven en mängd andra gudar och gudinnor (se vidare Mytologi). Gudarnas helgedomar utgjordes urspr. af heliga lundar, men tidigt nog började äfven tempel uppföras, troligen vid tingsplatser. I sammanhang med tingsförhandlingarna egde nämligen offer af djur och människor rum, hvilka förrättades af konungen eller särskilda präster. Så tillvida kan en statsreligion sägas ha funnits, men germanernas starka individualism gjorde sig ej minst gällande på det religiösa området och hindrade, att prästerna blefvo en härskande hierarki. Germanernas gudatro var liksom grekernas och romarnas antropomorfistisk (se Antropomorfism), men hos de sydligare germanfolken hindrade kristendomens tidiga införande, att en utbildad mytologi uppstod. Blott de skandinaviska folken erhöllo en sådan under vikingatiden, men den var ej allmän-germansk (se Edda). Kristendomen vann först insteg hos goterna på 300-talet och under arianismens form (se Arianism), och då dess spridning till andra germanfolk kraftigt befrämjades genom Wulfilas gotiska bibelöfversättning (se Wulfila), voro de flesta germanfolk, som deltogo i den stora folkvandringen, redan vid dennas början arianer. Genom frankernas omvändelse till katolicismen och påfvarnas missionsverksamhet blef dock romersk-katolicism med tiden rådande bland germanerna. Att de krigiske germanerna visade sig så mottagliga för kristendomens fridslära, torde ha berott på deras vördnad för den romerska civilisationen. Kanske bidrog därtill ock, att kristendom var egnad att slå an på vissa germanska karaktärsdrag, t. ex. innerligheten, troheten, individualismen. Anmärkningsvärdt är att, när genom reformationen en renare och mera sann uppfattning af kristendomen uppstod, uppslaget därtill kom från ett germanskt land och att det i synnerhet var germanska folk, som visade sig mottagliga därför. Protestantismen skulle nästan kunna kallas den germanska kristendomen. Skrift och litteraturverk. Under bronsåldern kände germanerna ej skrifkonsten, men de från denna tid härrörande skandinaviska hällristningarna (se d. o.) synas ha varit ett slags bildskrift. Under "den romerska järnåldern" uppkom emellertid en verklig germansk bokstafsskrift -- runskriften (se Futhark och Runor). Det skedde antagligen genom grekiskt och romerskt inflytande hos östgermanerna vid Svarta hafvet omkr. 200 e. Kr. Då dessa genom Wulfilas bibelöfversättning erhöllo ett mera utveckladt alfabet och detta spred sig till de sydligare germanfolken, undanträngdes emellertid runskriften hos dessa. Dessförinnan hade den emellertid trängt upp till de vid Östersjön kvarblifne östgermanerna och från dem kommit till de nordligare germanska folken. Då dessa ännu århundraden igenom blefvo stående utom den sydeuropeiska kulturutvecklingen, bibehöll sig hos dem runskriften och vann i Skandinavien sin största användning. Antagligen bero de få runinskrifter, som påträffats i sydvästra Europa, på nordiska inflytelser. (B. Salin, "Die altgermanische thierornamentik", 1904, och 0. v. Friesen, "Om runskriftens härkomst", 1904--06; i "Språkv. sällsk:s i Uppsala förhandl."). Att guda- och hjältesånger tidigt förekommit hos germaner är visst, men föga är kändt om denna urgamla skaldekonst. Den bragdrika folkvandringstiden gaf emellertid upphof till en betydande episk diktning, som idkades af skalder vid konungars och andra stormäns gårdar. Hos de sydligare germanfolken råkade den dock snart i förfall, ehuru åtskilligt däraf bevarades bland de lägre klasserna genom "vandrande spelmän" och sedermera gaf ämnen åt medeltidens ridderliga poesi (se Nibelungenlied). Men hos de skandinaviska folken och äfven angelsaxarna erhöll denna germanska skaldekonst, delvis under inverkan af motiv från folkvandringstidens epos, en längre blomstring (se Beowulf, Edda och art. om de olika skandinaviska ländernas litteratur). Litt.: Uppslaget till forskningen om germanerna kan sägas ha gifvits af J. Möser, "Osnabrückische geschichte" (1768). Sedan kommo på 1800-talet de epokgörande arbetena ang. germanernas medeltidshistoria af K. F. Eichhorn, G. Waitz, P. Roth och R. Sohm, och den germanska filologien grundlades af bröderna J. L. K. och W. K. Grimm. På senare tider ha nya och betydelsefulla synpunkter vunnits genom arkeologien, hvartill skandinaviska arkeologer ej minst bidragit. För anvisningar med afseende på den numera ofantligt stora germanistiska litteraturen se H. Paul, "Grundriss der germanischcn philologie" (2:a uppl. 1897--1900), ett äfven i