1051 Germanoman-Germansk rätt 1052 fo'bos, fruktan), person, som hyser skräck och af sky för allt tyskt. - Germanofobi, motvilja för allt tysktL Germanomän (af lat. germånus, tysk, och grek. mani'a, raseri, vurm), person, som hyser öfver-drifven förkärlek för allt tyskt. - Germanomani, öfverdrifven förkärlek för allt tyskt. Germanska språk är det allmännast antagna gemensamma namnet på de språk, som talas och talats af germanska folk, skandinaver, holländare (och flamländare), friser, engelsmän och tyskar samt många utdöda, med dem nära besläktade folk. Den germanska språkfamiljen är en gren af den stora indo-europeiska språkstammen och närmast besläktad med de baltisk-slaviska, keltiska, latinska och grekiska språkfamiljerna. Den indelas bäst i tre grenar: den nordiska, den gotiska och den tyska. Man har äfven plägat sammanslå den nordiska och den gotiska grenen till en ö s t g e r-m a n s k gren, i motsats mot den västgerman-ska (1. tyska), hvilken indelning - liksom den i en nordgermansk (1. skandinavisk) och en sydgermansk gren - dock är mindre lämplig. Många egendomligheter känneteckna de germanska språken till skillnad från de besläktade indoeuro-peiska språkfamiljerna. En af de märkligaste är den konsonantiska l j u d s k r i d n i n g e n (se d. o.), hvarigenom t. ex. latinskt g, d, b motsvara germanskt k, t, p, medan latinskt k, t, p motsvara germanskt h (ch), |> (th), f. Inom vokalsystemet kan påpekas den samgermanska öfvergången af indo-europeiskt ä till ö (jfr lat. mäter, fnisl, möõir, sv. moder). Den strängt regelbundna utveckling a f-ljudet fått i de starka verben, den svaga verbalböjningen, den svaga adjektivböjningen äro andra germanska språkegendom]igheter. - I Danmark nyttjas ofta benämningen gotiska språk såsom gemensamt namn i st. f. germanska språk. Af tyska författare, i synnerhet äldre, nyttjas ofta uttrycket tyska språk i samma mening som germanska; så är Grimms "Deutsche grammatik" en grammatik öfver alla germanska språk. Engelsmännen nyttja namnet teutoniska (teutonic) språk; germansk (german) är hos dem oftast liktydig med tysk. - Litt.: En sammanfattande framställning af den germanska filologien och alla dess underarter: germansk språkvetenskap, mytologi, litteraturhistoria, metrik o. s. v., föreligger i det af H. Paul utg. arbetet "Grundriss der germanischen philologie" (2:a uppl. 1897-1900), som äfven utgör en utförlig bibliografi öfver ämnet. Af tidskrifter må nämnas "Jahresbericht über germanische philologie" (bd 1-27, 1880-1906), "Zeitschrift fur deutsches alterthum", utg. af Schroeder och Eoethe, "Bei-träge zur geschichte der deutschen sprache und litteratur", utg. af Paul, Braune, Sievers, "Arkiv för nordisk filologi", utg. af Kock, "Anglia, zeitschrift fur englische filologie", utg. af E. Ein-enkel. En sammanfattande grammatik är Jac. Grimm, "Deutsche grammatik" (nytt tillökadt af-tryck 1870-90). Specialgrammatikor öfver de olika germanska dialekterna finnas till stort antal, bland hvilka särskildt må framhållas de, som ingå i "Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte", utg. af Braune, och "Sammlung germanischer elementarbücher", utg. af Streitberg. Ett kortfattadt repetitorium är E. Loewes "Germanische sprachwissenschaft" (i "Sammlung Goschen", 238). B. H. Germansk rätt. Ehuru den germanska folkstammen vid den tid, då den först framträdde i historien, var söndrad i en mångfald af smärre stammar och folkslag, fanns dock en så genomgående likhet i deras seder och uppfattning och särskildt en sådan enhet i rättslifvet (jfr Germaner), att de olika germanstammarnas rättsåskådning med skäl kan sammanfattas under det gemensamma begreppet germansk rätt. Såsom ett enhetligt helt fattas då den gamla germanska rätten i motsats till den gamla romerska rätten. Grundväsentlig var också skillnaden mellan romarnas och germanernas rättsåskådning. Såsom ett allmänt karakteristiskt drag, som skilde den germanska rätten från den romerska, torde kunna angifvas den starka hänsyn till familjen och släkten (ätten) samt till de särskilda stånds- eller korporationsförhållandena, som i allmänhet präglade germanernas rättsåskådning. Enligt romersk rättsuppfattning står individen omedelbart gentemot staten, som skapar en lika och allmängiltig rätt för alla statsborgare; enligt germansk rättsuppfattning ingår individen i en flerhet af samhällsorganisationer och bekommer genom en hvar af dessa såväl rättigheter som förpliktelser; de allmänna genom staten gifna rättigheterna träda i bakgrunden för de särskilda förmåner, som tillkomma en person som medlem af viss familj och släkt samt af visst stånd eller korporation. Om sålunda allmängiltiga rättsgrundsatser föga framträda i den germanska rätten, så innebar denna i stället frön till så viktiga element i det sociala lifvet som stånds-, kommunal- och korporationsväsen. -- Rättsutvecklingen i de flesta af germaner grundlagda stater har emellertid rönt en så stark påverkan af romersk eller kanonisk rätt, att det företrädesvis är den skandinaviska rätten, som någorlunda förmått att bibehålla det gamla germanska skaplynnet. -- Den germanska rätten var urspr. en sedvanerätt, hvars satser höllos lefvande hos individerna genom offentliga domslut och genom stor rikedom på former och symboler, i hvilka rättstanken klädde sig. Minnet underlättades genom rättssatsernas affattning i ordstäfvets eller versens form. Germanernas äldsta rättsuppteckningar, hvilka man kallar germanska folkrätter, började uppstå till följd af beröringen med romarna redan i 5:e årh. och blefvo med anledning däraf i allmänhet affattade på barbariskt latin (angelsaxarna och skandinaverna begagnade emellertid sina egna språk till lagspråk). De äldsta germanska rättsurkunderna bestå företrädesvis i straffrättsliga satser. Affattningen är bristfällig; bestämmelserna innebära sällan någon allmän regel, som domaren eger att på föreliggande fall tillämpa, utan äro till större delen gifna för vissa särskilda fall. Den äldsta af de gamla germanska folkrätterna är Lex salica (de saliske frankernas lag. Jfr Franker), som förskrifver sig från slutet af 5:e eller början af 6:e årh. Lagens ursprungliga affattning undergick emellertid under merovingernas och karolingernas tid mångfaldiga förändringar. Den yngsta redaktionen nämnes Lex salica emendata. Med denna de saliske frankernas lag egde de ripuariske frankernas rättsurkund, Lex ripuariorum, ett mycket nära samband. En äldre del af lagen, som antagligen härrör