1061 Gersdorff-Gerson 1062 Gersdorff [gers-], J o c h u m, dansk statsman, f. 11 nov. 1611, d. 19 april 1661, tillbragte åren 1629-38 i utlandet och studerade vid flera af dess universitet (bl. a. l1/» år i Paris). 1648 blef han riksråd, 1649 ståthållare i Köpenhamn och 1652, efter K. Ulfelds flykt, rikshof mästare. 1653 och 1656 afslöt G. de nya förbundstraktaterna med Nederländerna. 1657 var han mycket ifrig för kriget mot Sverige, hvaraf han väntade stora fördelar, och kände därför så mycket djupare smärta, då han året därpå nödgades afsluta Koskildefreden. ("Gud gifve, att jag ej kunde skrifva", voro hans ord, då han måste underteckna fredstraktaten.) 1657 blef han "patron" för Köpenhamns universitet, och som sådan kämpade han 1659 under stadens belägring i spetsen för studenterna. Då riksdagen sammanträdde efter freden 1660, öppnade han dess förhandlingar och stod närmast på konungens sida, men spelade för öfrigt icke någon framstående roll. Efter enväldets införande blef han riksdrots och preses i Statskollegiet. G. var ifrig boksamlare och skaffade sig ett stort bibliotek, som han testamenterade till konungen. Hans dotter, Magdalena Sybilla (1643-85), hvilken blef gift med geheimerådet general Jörgen Bjelke, var en förtrolig väninna till Griffenfeld och en af de få, som icke öfvergåfvo honom vid hans fall. _ E. Ebg. Gersdorff [gers-], Hermann von, preussisk general, f. 1809, inträdde 1827 i preussiska armén, åtföljde 1842-43 den ryska hären på fälttåget i Kaukasus samt kämpade 1848-49 i danska kriget. 1864 utnämnd till generalmajor, deltog han i danska (s. å.) och österrikiska (1866) fälttågen samt befordrades 1867 till generallöjtnant. Till utmärkelse för de förtjänster han inlagt i slaget vid Wörth (6 aug. 1870) erhöll han befälet öfver 11 :e armékåren, men blef i slaget vid Sedan (l sept.) svårt sårad och afled 13 sept. 1870. Jfr Schulz, "Hermann von G." (1891). Gersdorffit, miner. Se N i c k e l g l a n s. Gersfeld [gërsfelt], stad i Hessen-Nassau, 500 m. ö. h., i en dal af Rhön, vid Fulda. 1,421 inv. (1900). Klimatisk kurort med varmbad och gyttjebad. Frekvens 2,420 (1905). Ln. Gersime [ger-] 1. Gör sim e, nord. myt., enligt tillägg till Snorres Edda den ena af Frejas fagra döttrar; den andra hette H n oss (se d. o.). - Ordet gersime betyder klenod, smycke, dyrbarhet. Th.W.* Ger-skagul. Se Geir-Skogul. Gerson [järså'], eg. Jean C h ar Ii er, fransk teolog, f. 1363 i Gerson, nära Rethel, efter hvilken ort han fick sitt namn, d. 1429 i celestinklostret i Lyon. Han blef 1392 teol. doktor i Paris och efter sin lärare nominalisten Pierre d'Ailly 1395 kansler vid universitetet därstädes, hvilket ämbete han beklädde till sin död. 1408 blef han pastor i kyrkan S:t Jean en Greve i Paris och vann stort fykte som predikant. Han hyste den gallikanska uppfattningen (se Gallikanska kyrkan) gentemot påfvedömet och bidrog mer än någon annan till sammankallandet af det första reformkonsiliet i Pisa 1409; ehuru han ej där var närvarande, blef hans skrift för mötet, De unitate ecclesiastica, konsiliarismens mest glänsande legitimation. I Konstanz-mötet deltog han personligen 1415-17. Där skref han sin andra, mest berömda skrift, De potestate ecclesiaslica. Han fordrade, att kyrkan ensam, icke påfven, skulle ega all kyrklig auktoritet, och yrkade på en reformation, men deltog emellertid i fördömandet af Hus och Hieronymus af Prag. Det hat, för hvilket G. utsatte sig från den i Frankrike då allsmäktige hertig Johans af Burgund sida, hvars mord (1407) på hertigen af Orleans han på det bittraste fördömde, tvang honom att 1417 söka skydd utom Frankrike till hertigens död (1419). Han återvände då till Frankrike och bosatte sig i Lyon. G. sträfvade efter en sammansmältning af den uominalistiska skolastiken och den mystiska teologien. Denna sistnämnda är icke en abstrakt vetenskap, utan en erfarenhetskunskap, som stöder sig på de frommes inre upplefvelser och som därför är tillgänglig äfven för de olärde. Vägen, på samma gång som målet, är kärleken. För dennas renande och stärkande måste man: 1. underkasta sig poenitentia, lifvets mödor, 2. sedan draga sig tillbaka till locus secretus et silentium (enslighet och tystnad), 3. hvarefter man slutligen kan nå det högsta stadiet, fortis perseverantia (fast ståndaktighet). Dessa fromhetens stadier har G. skildrat i sin skrift De monte contemplationis. Gentemot den af Birgitta från Sverige främst representerade mystiken med uppenbarelser stod han dock skeptisk. Bibeln fick tolkas endast enligt kyrkoläran; vid denna holl G. orubbligt fast. En varm fromhet karakteriserade honom dock. Han var den förste franske teolog, som vågade begagna modersmålet till uppbyggliga skrifter. Bikten använde han flitigt och uppdref den til! virtuositet. För biktundervisningen skref han bl. a. De arte moriendi ("Lärdom hwrw man skal læra dö til siälenes salicthet", öfv. af Ericus Nicolai, Uppsala 1514, hvaraf en fotolitografisk uppl. 1881; se "Samlaren", 1885), som han kallade kyrkans första katekes. Om ett annat till svenska öfv. arbete af G. se E r i c u s Nicolai. G :s samlade arbeten utgåfvos 1483 och ha sedan många gånger blifvit upplagda (fullständigast af Du Pin 1706). De innehålla hans dogmatiska arbeten, uppsatser rörande kyrkostyrelsen, öfversättningar, dikter, uppsatser om musik m. m. Bästa monografien öfver G. är J. B. Schwab, "Joh. Gerson" (1858). S-e. Hj. H-t. Gerson [ge'r-], Wojciech, polsk målare, f. 1831 i Warschau, d. där 1901, studerade i Petersburg och Paris (1856-58, under Cognet) och var en af grundläggarna af konstnärsförbundet "Towarzystwo Zachety Sztuk Pieknych w Krölestwie Polskiem" (1861) i Warschau. G. var hufvudsakligen historiemålare, med ämnen från den jagellonska tiden. Hans stora oljemålning Coppernicus förklarande sitt solsystem för de påflige i Rom år iõOO (tillhörig M. Rej i Przeclaw, Galizien) förskaffade honom professorstitel (1879). Förutom porträtt och landskap (särskildt från Karpaterna) utförde G. illustrationer till polska tidskrifter, var nitisk lärare i akademien och författade äfven åtskilliga skrifter rörande målarkonstens teori och teknik. Hans dukar uppgå till ett antal af 458, af hvilka den stora taflan Tyska