Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gersdorff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1858) och
Arthropoda (i Bronns "Klassen und ordnungen des thierreichs", 1866–93; ofullbordadt).
Han utgaf äfven, tills. med V. Carus, en på
sin tid mycket anlitad
Handbuch der zoologie (2 bd, 1863–75).
Gert. Se Gerhard, holsteinska grefvar.
Gertner [ge’rtner], Johan Vilhelm, dansk
målare, f. 10 maj 1818 i Köpenhamn, d. 29
mars 1871, blef i sitt trettonde år elev vid
konstakademien. Han utställde i sin ungdom
några landskap, men egnade sig sedan åt
porträttmåleriet. Han blef berömd för ett
omsorgsfullt utförande och kraftiga färger,
men en litografisk kyla i uppfattningen och en
rätt brutal kolorit skadade intrycket af hans
taflor. 1850 blef G. medlem af Konstakademien och
fick 1858 professors titel. G. är representerad
i Köpenhamns kunstmuseum, i konstakademien
(porträtt af Eckersberg, hans kanske bästa
arbete) och i Stockholms nationalmuseum
(små porträtt af Fredrik VII och Karl XV).
Ph. W. (G–g N.)
Gertrud, Sankt, församling i Stockholm.
Se Tyska församlingen i Stockholm.
Gertrud, helgon. 1. G., abbedissa af Nivelles,
f. omkr. 625, d. 659, dotter till frankiske
majordomus Pippin af Landen, ingick i det af
hennes moder Itta framemot 600-talets midt
grundade klostret Nivialla (Nivelles) och blef
652 dess abbedissa. Legenden prisar henne för
ovanlig bibelkunskap, sträng askes och godhet
mot de fattige. Hon äras af kyrkan som helgon,
och som hennes dödsdag betraktas 17 mars.
Hennes helgonattribut är liljan. I Sverige
tillhörde hon de mest ansedda helgonens antal.
Litt.:
Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", I (2:a uppl. 1898). –
2. G.
den stora l. G. den heliga, f. 1256,
d. 1302, ingick i klostret Helpede nära Eisleben
och uppfostrades där med mycken sorgfällighet
(hon fick bl. a. lära latin). 1281 mottog hon sin
första uppenbarelse, lefde sedan i en mystisk
förening med Kristus och prisades som ett mönster
för hans efterföljelse. Från 1290 började hon att
uppteckna sina uppenbarelser på tyska språket.
Numera finnas de bevarade blott i en latinsk
öfv. (1536), förut känd under titeln
Insinuationes divinæ pietatis
eller under det folkliga namnet
Das Gertrudenbuch.
Litt.:
Preger, "Gesch. der deutschen mystik im mittelalter", I. –
3. G. från Hackeborn, den hel. Mechthilds
syster, d. 1292 som abbedissa i Helpede. – 4. G.,
dotter till den heliga Elisabet, d. 1297 som
abbedissa i premonstratenserklostret Altenburg. –
5. G. van Oosten, begin i Delft, d. 1358,
omtalas såsom stigmatiserad.
T. H–r.
Gertsik (Hercyk), Grigorij Pavlovitj, en
af Mazepas trognaste anhängare, följde honom
och Karl XII till Bender och begaf sig 1715
med Orlik till Stockholm, där han stannade
till 1719. Skickad af Orlik till Polen med
hemliga papper, utlämnades han i Warschau åt de
ryska myndigheterna och dömdes till fängelse,
hvarur han lossläpptes 1728. Han dog i Moskva.
A–d J.
Gertten (Gerdten), von, svensk adlig ätt,
härstammar från justitieborgmästaren i Reval
Berend G. (d. 1638), hvars tre äldre söner adlades
1647; deras ättegrenar utslocknade snart. Från
den fjärde sonen, kapten Hans G:s söner, som
adlats 1653 och 1663 samt 1668 introducerats,
härstammar den nu lefvande ätten. En gren
immatrikulerades 1818 på finska
riddarhuset, men utgick 1869.
1. Gustaf Vilhelm von G., sonson
af den ofvannämnde Hans G., amiral, f. 19
jan. 1679 i Narva, d. 21 jan. 1754 i Karlskrona,
ingick som arklimästare vid flottan och
tjänade 1694–99 i holländska marinen.
1700 befordrades han till löjtnant och kapten.
I träffningen vid Kjöge (1710) var han chef
på skeppet "Pommern", och 1715 förde han
skeppet "Nordstjärnan" uti den eskader (under
schoutbynachten Wachtmeisters befäl),
som eröfrades af danskarna vid Frederiksort.
Sistnämnda år blef han kommendör. Under kriget
mot Ryssland kommenderade han 1720 skeppet
"Götha" och 1721 skeppet "Stockholm". G.
befordrades 1730 till schoutbynacht, 1736
till viceamiral samt 1738 till amiral och
amiralitetsråd.
2. Johan Adam von G., den föregåendes
sysslings sonson, målare, f. 28 april 1767
i Finland, d. 26 dec. 1835 på Stensborg
vid Eskilstuna, inskrefs i rullorna 1774
samt blef 1780 fänrik och 1787 löjtnant vid
Änkedrottningens lifregemente. Han blef
s. å. kammarpage hos Gustaf III samt avancerade
till öfverstelöjtnant i armén och öfveradjutant
1793. Han egnade sedan sin tid hufvudsakligen
åt konststudier och samlingar, blef lärjunge
af Elias Martin och aftecknade under sina
resor svenska utsikter, hvilka han sedan
målade i olja eller akvarell. Några af dessa
utsikter finnas graverade i det af Belanger
och Cordier de Bonneville begynta praktverket
Voyage pittoresque de la Suède,
som utgafs omkr. 1802. G. blef 1803 led. af
Fria konsternas akad. 1817–32 var han ståthållare
på Strömsholms slott och erhöll 1818 afsked
ur krigstjänsten, med öfverstes rang.
Större delen af sin vackra, å Ekeby i Västmanland
förvarade tafvelsamling sålde G. till Östanås
i Värmland.
1. O. E. G. N.* 2. –rn.*
Gertz [gerts], Martin Clarentius, dansk
filolog, f. 14 dec. 1844 i Svendborg, blef
1870 filol. kandidat, 1874 filos. doktor, 1876
docent och 1880 professor vid universitetet
som Madvigs efterträdare. 1888–1906 var han
förman för undervisningsinspektionen vid de
"lærde skoler" och hade en väsentlig del
i deras omdaning till "höjere almenskoler"
(genom lagen af 1903). Redan som kandidat hade
han varit Madvig behjälplig vid utarbetandet
af hans "Adversaria critica" och tillegnade sig
därvid dennes kritiska metod. Han använde den med
stor skärpa vid utgifvandet af Senecas skrifter
("Libri de beneficiis et de clementia", 1876,
och "Dialogorum libri XII", 1886). Han utgaf
Senecas skrifter till skolbruk (1889–95),
valda skrifter af Lukianos samt Sallustius’
"Bellum catilinarium" (1895) och Cæsars "De
bello gallico" (1896). Men då han kände sig
öfvertygad om, att undervisningen i klassiska
språk och särskildt i grekiska skulle och borde
inskränkas, ansåg han det nödvändigt att främja
kännedomen om forntidens litterära verk genom
goda öfversättningar. Själf har han utgifvit
öfv. af valda skrifter af Lukianos (1881), af
densammes "Timon" och "Gudasamtal" (1891–92),
af Platons "Sokrates’ försvarstal" (1893),
"Sokrates i fängelset" (Kriton och Faidon;
1900) och "Symposion" (1907) samt Thukydides’
grekiska historia (1897–99); 1902–06 ledde han
utgifvandet af en samling öfv. af grekiska och
romerska författare (3 bd) och bidrog härvid
bl. a. med Ciceros "Cato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
