(1858) och Arthropoda (i Bronns "Klassen und ordnungen des thierreichs", 1866--93; ofullbordadt). Han utgaf äfven, tills. med V. Carus, en på sin tid mycket anlitad Handbuch der zoologie (2 bd, 1863--75). Gert. Se Gerhard, holsteinska grefvar. Gertner [ge'rtner], Johan Vilhelm, dansk målare, f. 10 maj 1818 i Köpenhamn, d. 29 mars 1871, blef i sitt trettonde år elev vid konstakademien. Han utställde i sin ungdom några landskap, men egnade sig sedan åt porträttmåleriet. Han blef berömd för ett omsorgsfullt utförande och kraftiga färger, men en litografisk kyla i uppfattningen och en rätt brutal kolorit skadade intrycket af hans taflor. 1850 blef G. medlem af Konstakademien och fick 1858 professors titel. G. är representerad i Köpenhamns kunstmuseum, i konstakademien (porträtt af Eckersberg, hans kanske bästa arbete) och i Stockholms nationalmuseum (små porträtt af Fredrik VII och Karl XV). ^{Ph. W.} (^{G--g N.}) Gertrud, Sankt, församling i Stockholm. Se Tyska församlingen i Stockholm. Gertrud, helgon. 1. G., abbedissa af Nivelles, f. omkr. 625, d. 659, dotter till frankiske majordomus Pippin af Landen, ingick i det af hennes moder Itta framemot 600-talets midt grundade klostret Nivialla (Nivelles) och blef 652 dess abbedissa. Legenden prisar henne för ovanlig bibelkunskap, sträng askes och godhet mot de fattige. Hon äras af kyrkan som helgon, och som hennes dödsdag betraktas 17 mars. Hennes helgonattribut är liljan. I Sverige tillhörde hon de mest ansedda helgonens antal. Litt.: Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", I (2:a uppl. 1898). -- 2. G. den stora l. G. den heliga, f. 1256, d. 1302, ingick i klostret Helpede nära Eisleben och uppfostrades där med mycken sorgfällighet (hon fick bl. a. lära latin). 1281 mottog hon sin första uppenbarelse, lefde sedan i en mystisk förening med Kristus och prisades som ett mönster för hans efterföljelse. Från 1290 började hon att uppteckna sina uppenbarelser på tyska språket. Numera finnas de bevarade blott i en latinsk öfv. (1536), förut känd under titeln Insinuationes divinæ pietatis eller under det folkliga namnet Das Gertrudenbuch. Litt.: Preger, "Gesch. der deutschen mystik im mittelalter", I. -- 3. G. från Hackeborn, den hel. Mechthilds syster, d. 1292 som abbedissa i Helpede. -- 4. G., dotter till den heliga Elisabet, d. 1297 som abbedissa i premonstratenserklostret Altenburg. -- 5. G. van Oosten, begin i Delft, d. 1358, omtalas såsom stigmatiserad. ^{T. H--r.} Gertsik (Hercyk), Grigorij Pavlovitj, en af Mazepas trognaste anhängare, följde honom och Karl XII till Bender och begaf sig 1715 med Orlik till Stockholm, där han stannade till 1719. Skickad af Orlik till Polen med hemliga papper, utlämnades han i Warschau åt de ryska myndigheterna och dömdes till fängelse, hvarur han lossläpptes 1728. Han dog i Moskva. ^{A--d J.} Gertten (Gerdten), von, svensk adlig ätt, härstammar från justitieborgmästaren i Reval Berend G. (d. 1638), hvars tre äldre söner adlades 1647; deras ättegrenar utslocknade snart. Från den fjärde sonen, kapten Hans G:s söner, som adlats 1653 och 1663 samt 1668 introducerats, härstammar den nu lefvande ätten. En gren immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset, men utgick 1869. 1. Gustaf Vilhelm von G., sonson af den ofvannämnde Hans G., amiral, f. 19 jan. 1679 i Narva, d. 21 jan. 1754 i Karlskrona, ingick som arklimästare vid flottan och tjänade 1694--99 i holländska marinen. 1700 befordrades han till löjtnant och kapten. I träffningen vid Kjöge (1710) var han chef på skeppet "Pommern", och 1715 förde han skeppet "Nordstjärnan" uti den eskader (under schoutbynachten Wachtmeisters befäl), som eröfrades af danskarna vid Frederiksort. Sistnämnda år blef han kommendör. Under kriget mot Ryssland kommenderade han 1720 skeppet "Götha" och 1721 skeppet "Stockholm". G. befordrades 1730 till schoutbynacht, 1736 till viceamiral samt 1738 till amiral och amiralitetsråd. 2. Johan Adam von G., den föregåendes sysslings sonson, målare, f. 28 april 1767 i Finland, d. 26 dec. 1835 på Stensborg vid Eskilstuna, inskrefs i rullorna 1774 samt blef 1780 fänrik och 1787 löjtnant vid Änkedrottningens lifregemente. Han blef s. å. kammarpage hos Gustaf III samt avancerade till öfverstelöjtnant i armén och öfveradjutant 1793. Han egnade sedan sin tid hufvudsakligen åt konststudier och samlingar, blef lärjunge af Elias Martin och aftecknade under sina resor svenska utsikter, hvilka han sedan målade i olja eller akvarell. Några af dessa utsikter finnas graverade i det af Belanger och Cordier de Bonneville begynta praktverket Voyage pittoresque de la Suède, som utgafs omkr. 1802. G. blef 1803 led. af Fria konsternas akad. 1817--32 var han ståthållare på Strömsholms slott och erhöll 1818 afsked ur krigstjänsten, med öfverstes rang. Större delen af sin vackra, å Ekeby i Västmanland förvarade tafvelsamling sålde G. till Östanås i Värmland. 1. ^{O. E. G. N.}* 2. ^--rn.* Gertz [gerts], Martin Clarentius, dansk filolog, f. 14 dec. 1844 i Svendborg, blef 1870 filol. kandidat, 1874 filos. doktor, 1876 docent och 1880 professor vid universitetet som Madvigs efterträdare. 1888--1906 var han förman för undervisningsinspektionen vid de "lærde skoler" och hade en väsentlig del i deras omdaning till "höjere almenskoler" (genom lagen af 1903). Redan som kandidat hade han varit Madvig behjälplig vid utarbetandet af hans "Adversaria critica" och tillegnade sig därvid dennes kritiska metod. Han använde den med stor skärpa vid utgifvandet af Senecas skrifter ("Libri de beneficiis et de clementia", 1876, och "Dialogorum libri XII", 1886). Han utgaf Senecas skrifter till skolbruk (1889--95), valda skrifter af Lukianos samt Sallustius' "Bellum catilinarium" (1895) och Cæsars "De bello gallico" (1896). Men då han kände sig öfvertygad om, att undervisningen i klassiska språk och särskildt i grekiska skulle och borde inskränkas, ansåg han det nödvändigt att främja kännedomen om forntidens litterära verk genom goda öfversättningar. Själf har han utgifvit öfv. af valda skrifter af Lukianos (1881), af densammes "Timon" och "Gudasamtal" (1891--92), af Platons "Sokrates' försvarstal" (1893), "Sokrates i fängelset" (Kriton och Faidon; 1900) och "Symposion" (1907) samt Thukydides' grekiska historia (1897--99); 1902--06 ledde han utgifvandet af en samling öfv. af grekiska och romerska författare (3 bd) och bidrog härvid bl. a. med Ciceros "Cato