1067 Gerum-Gervinus 1068 den äldre" och en af Senecas trösteskrifter. Sin kritiska verksamhet har han utsträckt till Danmarks författare på latin under medeltiden; så utgaf han Andreas Sunesöns stora dittills otryckta dikt "Hexaëmeron" (1892) och har länge sysslat med förarbetena till en ny kritisk upplaga af Saxo Grammaticus. 1898 utgaf G. Stat og statsforfat-ninger i oldtidens Hellas. E- Eb£- Gerum. 1. Socken i Gottlands län, Södra häradet. 1,337 har. 163 inv. (1907). Annex till Levede, Visby stift, Södra kontraktet. - 2. Socknar i Skaraborgs län. Se Västra Gerum och Östra Gerum. Geru'nda, det latinska namnet på G e r o n a. Geru'ndium, språkv., kallas vissa af det latinska verbets nominalformer, hvilka tjäna som kasusformer af den substantivt brukade infinitiven, t. ex. scri-bendo, "genom att skrifva" (abl. till infinitiven scribere, skrifva). Gerundiets kasus likna fullkomligt de motsvarande formerna af det s. k. g e r u n-dlvum, eller verbaladjektivet på -ndus, som betecknar, att den af verbet uttryckta handlingen bör eller måste utföras, t. ex. scribendus, "som bör" eller "som måste skrifvas". Denna betydelse ligger äfven till grund för själfva benämningarna gerun-dium och gerundivum (af lat. ge'rere, utföra). I de romanska språken är latinets gerundium delvis bibehållet (jfr Gérondif). A. M. A. Gerundivum. språkv. Se Gerundium. Gerusale'mme liberala [djero-], La, "Det befriade Jerusalem", en hjältedikt i tjugu sånger af Torquato Tass o. Gerusi'a. Se G e r o n t e r. Géruzez [jerysë], Nicolas Eugen e, fransk litteraturhistoriker, f. 1799, d. 1865, blef 1833 professor i litteratur vid Sorbonne och 1852 sekreterare i filosofiska fakulteten. Utom en mängd skolböcker utgaf G. bl. a. Histoire de Véloquence politique et religieuse en France au XIV :e, X V :e et X VI :e siëcle (1837-38), Essais d'histoire littéraire (1839; 3:e uppl. 1863), Nouveaux essais d'histoire littéraire (1845), Histoire de la littérature francaise depuis ses origines jusqu'å la revolution (1852; 15:e uppl. 1882), hans förnämsta arbete, och Histoire de la littérature francaise pendant la revolution (1858; 6:e uppl. 1877). Efter hans död utkom ett band Mélanges et pensées (1866). Gerv., vid djurnamn förkortning för Paul G e r v a i s. Gervais [Järva], Paul, fransk zoolog, f. 1816 i Paris, d. där 1879, blef professor i zoologi 1841 i Montpellier och 1865 vid Faculté des sciences i Paris samt 1868 i jämförande anatomi vid Jardin des plantes. 1874 valdes G. till ord. ledamot af vet.-akad, i Paris. Bland hans skrifter märkas Histoire naturelle des insectes aptéres (1844-47), Zoologie et paléontologie francaise (1848-53), Histoire naturelle des mammiléres (1854-55), Théorie du squelette humain (1856), De la mrta-morphose des organes et des generations alternavtes (1861), Zoolngie et paléontologie génrrales (1867 -75), Reptiles vivants et fossiles (1869). Ostéo-grapnie des cétacés vimnts et fossiles (1868-77, i förening med P. J. van Beneden). G. utgaf 1872 -77 "Journal de zoologie". Gervais [Järva], Alfred Albert, fransk sjömilitär, f. 1837, var som kadett med på östersjö- eskadern under Krimkriget och deltog i kriget mot Kina 1860, blef löjtnant 1862 och deltog som ordon-nansofficer i expeditioner längs Afrikas öst- och västkust (1864-70). Han utmärkte sig under Paris' belägring 1870 och innehade därefter kommandon å aflägsna farvatten och i Medelhafvet. 1886 blef han stabschef och kabinettsdirektör hos sjöministern och utnämndes 1887 till konteramiral. G. förordnades 1889 till chef öfver norra pansareskadern, med hvilken han 1891 besökte Östersjön och erhöll ett hjärtligt mottagande i Köpenhamn och Stockholm, på väg till Kronstadt, där denna franska flottas närvaro framkallade entusiastiska uttryck af den ny-knutna vänskapen mellan Frankrike och Ryssland. Därigenom fick denna expedition en historisk betydelse. På hemvägen hedrades G :s eskader med ett lysande mottagande i Portsmouth. G. blef 1892 viceamiral och chef för marinministeriets generalstab samt var 1895-96 chef för den aktiva Medelhafs-flottan, det högsta kommandot inom den aktiva franska marinen. Han. valdes 1897 till led. af Krigsv, -akad. Gervendel, enligt Saxo Grammaticus höfding på Jutland, efterlämnade två söner, Horvendel och F en ge (se d. o.). Th. W.* Gervex [järvä'ks], Henri, fransk målare, f. 1848 i Paris, elev af Cabanel m. fl., debuterade med mytologiska taflor (Satyr lekande med backan-tinna, 1874, Luxembourg), målade sedan åtskilligt i samma riktning och äfven naket (bl. a. den pikant effektsökande Den maskerade kvinnan, 1886). Han hade då hufvudsakligen öfvergått till den moderna genren. L'autopsie å V Hotel Dieu (1875, museet i Limoges) var den första af de hospitalsscener, som en tid framåt blefvo på modet inom måleriet. Den följdes 1876 af Nattvardsgång i S:t Trinité (museet i Dijon), så följde Kollas sista ögonblick (1878, efter Mussets dikt; täflan blef för ämnets skull utesluten från världsutställningen). För ett mairie i Paris målade han efter täflan de tre väggbilderna Borgerlig vigsel, Kanalen i la Vülette och Välgörenhetsbyrå (1881-83). Sedan skildrade han lifligt nog Omröstning inom salongens jury (1885, Luxembourg), utförde en ny sjukhustafla Doktor Péan föreläser i Saint-Louis, målade i samarbete med A. Stevens den figurrika panoraman Histoire du siécle (1889) och ensam Musiken, plafond i Hotel de ville, vidare Tsar Nikolaus 11 :s kröning i Moskva (1900, i tsarens ego), Presidenten Carnot utdelar prisen på världsutställningen 1889 (en jättestor, illustrations-mässig och intresselös duk, i Versailles), bilder från kapplöpningar, från pariskaféer: Hos Paquin klockan 5 (1906). G, har målat äfven förtjänstfulla porträtt och porträttgrupper, också landskap. - Prins Eugen var en tid hans lärjunge. G-g N. Gervinus [ger-], Georg G ött irl e d, tvsk historieskrifvare, f. 1805 i Darmstadt, d. 1871 i Heidelberg, var först i bokhandel, började 1824 egna sig åt vetenskapliga studier, blef 1830 docent i Heidelberg och 1835 professor i historia och litteratur i Göttingen, men afsattes redan 1837 samtidigt med F. C. Dahlmann (se d. o.). 1844 började han att som professor honorarius hålla föreläsningar vid universitetet i Heidelberg. Samtidigt sysselsatte han sig ifrigt med politisk propaganda i liberal riktning, skref flygskrifter och var 1847 med om att stifta "Deutsche zeitung", som skulle verka för införande