gesällen, stod till sin arbetsgifvare, mästaren. Gesällen erhöll af honom kost och logi och var medlem af hans hushåll. Ännu i 1720 års skråordning var det gesällen förbjudet att ha sin kista och nattsäck på annat ställe än hos sin mästare, och han fick ej tillbringa nätterna utomhus utan mästarens lof. Såväl öfver gesäller som lärpojkar egde mästaren husbonderätt. Då hvarje mästare fick ha endast ett fåtal gesäller, lärde arbetsgifvare och arbetstagare väl känna hvarandra under det gemensamma arbetet på verkstaden, och det kunde dem emellan uppstå ett personligt förhållande. Till en början band arbetsaftalet gesällen på helår eller halfår, men med tiden infördes en kortare uppsägningstid, vanligen fjorton dagar eller en vecka. En gesäll fick under den tid han var i en mästares tjänst åcke mottaga något arbete utan mästarens tillstånd, ej ens till utförande på fristunder. Ingen gesäll fick taga tjänst hos någon, som ej var mästare inom hans skrå, och lika litet var det naturligtvis tillåtet för honom att öppna egen verkstad. Men om den gamla skråorganisationen alltså på många sätt ganska hårdt band lönarbetarnas händer, så beredde den dem å andra sidan möjligheter till sammanslutning. Snart finner man äfven att, liksom mästarna sluta sig samman till skrån, så bilda äfven gesällerna föreningar, som kallas brödraskap. Redan under medeltiden förekomma i vårt land dylika brödraskap, tydligen bildade efter utländska mönster. För ett af dem, det, som bildats af "bältaresvennerna", d. v. s. sadelmakargesällerna, i Stockholm, finns t. o. m. en stadga bevarad, hvilken tillhör tiden före 1457 och är en af de svenska handtverksämbetenas äldsta urkunder. I denna stadga framhållas efter allmän medeltida sed till en början brödraskapets religiösa uppgifter: det håller ljus brinnande vid ett helgons altare och låter läsa själamässor öfver broder, som dör. Brödraskapet fyllde äfven en sjuk- och begrafningskassas uppgifter, det understödde sjuka medlemmar och bekostade medellösas begrafning. Dess stadga innehåller äfven en del bestämmelser, som fastställa svennernas förhållande till arbetsgifvaren. Så t. ex. fastställes arbetstiden, hvilken för öfrigt är orimligt lång, från kl. 3 på morgonen till kl. 9 på kvällen. Brödraskapet är ganska fast organiseradt, bland dess tjänstemän omtalas ålderman, bisittare, skaffare; till att fira sommarens inträde utsågs äfven en majgrefve. Mästarna hade lyckats tilltvinga sig rätt att öfvervaka brödraskapets sammankomster: ingen "stämma" fick hållas, utan att två mästare närvoro; ett liknande stadgande förekommer ännu i 1720 års skråordning. Genom sina dryckeslag, för hvilka ganska utförliga bestämmelser gifvas, fyllde brödraskapet äfven en social uppgift. Efter reformationen bortföll för brödraskapen den religiösa uppgiften. De öfriga betonas mer eller mindre starkt i olika fall. Skomakargesällerna i Stockholm t. ex. underhöllo ännu under förra delen af 1800-talet en särskild "krankkammare" och erlade till dess underhåll, till medlemmarnas läkarvård och till beredande af begrafningshjälp en månatlig afgift. Mera välmående gesällföreningar skaffade sig ett härbärge, där arbetssökande gesäller i yrket kunde finna en tillfällig tillflykt och där sammankomsterna höllos.

Fig. 1. Gesällkäppar. (Nordiska museet.)

I jämbredd med det svenska handtverkets utveckling ökades äfven vikten af gesällföreningarnas rent fackliga uppgifter. En af de förnämsta af dessa var arbetsförmedlingen. I närmaste samband med densamma stod gesällvandringen. Vandringsseden framkallades af det naturliga behofvet för den, som ville utbilda sig i sitt yrke, att taga kännedom om arbetsmetoder på olika håll samt af det oafvisliga tvånget för arbetskraften att uppsöka den marknad, där den kunde få användning. Seden understöddes af mästarna, som hvar och en på sin ort önskade minska konkurrensen och hoppades, att den bortvandrande gesällen skulle slå sig ned på annat håll. I vårt land omtalas gesällvandring redan i de medeltida källorna, sedermera påbjöd Gustaf Vasa en tvåårig vandringstid, och vandringstvång utvecklade sig inom vissa yrken, men förbjöds af 1669 och 1720 års skråordningar, hvilka likväl erkänna vandringen som sed. I de städer, där gesällhärbärge ej fanns, egde den vandrande gesällen att vända sig till åldermannen bland mästarna, som var skyldig att skaffa honom arbete genom omskådning, d. v. s. genom att hos alla mästare i tur och ordning anmäla den arbetssökande. Om arbete ej fanns, skulle denne erhålla en "skänk" eller "tärpenning" till reshjälp. Men om gesällhärbärge fanns, begaf sig den vandrande gesällen dit, och "krogfadern" tillkallade gesällföreningens förtroendeämbetsman, åltgesällen eller örtgesällen (af ty. ürte, dryckeslag). Det ålåg denne, sedan främlingen legitimerat sig efter ett noggrant uppgjordt formulär, att vandra kring till alla stadens mästare för att efterfråga arbete för hans räkning. Helt naturligt gaf gesällernas organisation dem möjlighet att med större kraft gentemot mästarna tillvarataga sina intressen. I fråga om arbetstiden gick deras sträfvan ofta nog, synes det, ej så mycket ut på att förkorta den dagliga arbetstiden som på att skaffa sig rätt till att ostraffadt taga sig en fri veckodag utöfver söndagen, den mycket omtalade s. k. "blå måndagen". Man finner äfven, att gesällerna gemensamt sökte mot mästarna genomdrifva sina kraf på rättvis och human behandling från arbetsgifvarnas sida, på förbättrande af kosthåll och löneförmåner o. d. Deras yttersta kampmedel var strejk eller som man på den tiden sade: de "skymfade" en mästares verkstad. Om dylika arbetsstrider erhöll dock på den tiden den utomstående allmänheten föga kännedom. En af de viktigaste anledningarna till missnöje från gesällernas sida mot mästarna var dessas sträfvan att "sluta skrået", d. v. s. begränsa mästarnas antal till en fast siffra och, om detta ej lät sig göra, åtminstone så mycket som möjligt genom allehanda