1083 Getfloden-Getingar 1084 Oden ursprungligen en vindgud. Genom den romerska eröfringen och folkvandringen, hvarunder Dacien var ett genomgångsland., upprefs deras nationalitet. Med orätt ha geterna ansetts vara samma folk som de på 200-talet e. Kr. i Dacien bosatte goterna. S. F. H. (S. B.) Getfloden. SeAigospotamoi. Gethe, en nyare namnform för Geete (se d. o.). Getingar, Vespidæ, zool., familj af underordn, gaddsteklar (se d. o.), utmärkt framför allt genom sina under hvilan i ett veck längs midten hoplagda framvingar. Denna egendomlighet återfinnes dock hos en närstående familj, Masaridæ. omfattande ett fåtal sällsynta arter, hvilken därför stundom sammanföres med getingarna till en grupp, Diploptera. Vingarnas veckning medgifver mera obehindrad rörlighet i boen och skyddar vingkanterna för slitning. Mellankroppens första led, halsskölden, är i bakre kanten starkt urringad af en inskjutande bukt af mellanryggen. Fasettögonen äro stora, njurformade; hjässan bär tre punktögon. Antennerna äro brutna (se Pannspröt), hos honor 12-, hos hannar 13-ledade, yttersta leden hos de senare stundom kloformad. Bakkroppslederna äro hos honor 6, hos hannar 7; andra bukleden försedd med tvärfåra. De blekt färgade larverna matas mest med djurämnen, medan fullbildade getingar hufvudsakligen lefva af växtsafter. Genom sina för olika arter ganska växlande lefnadsvanor höra getingarna till de mest intresseväckande insekterna. De indelas i två underfamiljer, E u m e n i n æ, solitära, och V e s p i n æ, sociala getingar. Färgen är hos flertalet svart med gula eller rödaktiga teckningar, ofta i form af tvärband på bakkroppen. 1. Solitära getingar bo ej i samhällen, utan hvarje hona ombesörjer ensam alla arbeten för bobyggnad och anskaffande af föda åt afkomman. De på våren ur pupporna framträdande getingarna dö alla vid den kallare årstidens början. Endast de inspunna larverna öfvervintra. Honorna infånga till föda åt sin afkomma antingen skalbaggslarver af viflarnas och bladbaggarnas grupper eller små fjärilslarver, framför allt af mätare och vecklare. Dessa förlamas mer eller mindre fullständigt medelst styng af getingens gadd. Flera byten inläggas i hvarje cell. Dessförinnan har dock getingcn vid cellens tak eller på dess sidovägg upphängt sitt på en.kort och fin, men stark tråd fästa ägg, sannolikt för att detta ej vid de ofta ofullständigt förlamade foderlarvernas rörelser må falla ner till bottnen, där den späda, nykläckta getinglarvcn skulle löpa fara att krossas. Än gräfves boet i sand eller i lerig mark, än anläggas cellerna i håligheter i bark, trä eller stenmurar; än slutligen utgöres boet af en af lera uppmurad fristående cell eller af flera hopbyggda dylika. - Af solitära getingar äro kända omkr. 800 arter, af hvilka i vårt land förekomma 32, fördelade på släktena Discoelius, Eumenes, Pterochilus och Odynerus. - Murargetingarna, Eumenes, bygga af lera, som gnages från marken och fuktas med vatten, på klippor, stenar eller trädstammar en halfklotformad cell med trång öppning, omgifven af en liten trattformig, sirligt utåtböjd kant, hvarigenom cellen får en viss likhet med ett antikt lerkärl. För att möjliggöra införandet af ägget genom den trånga öppningen är getingens bakkropp i spetsen tubformigt utsträckbar och helt smal i jämförelse med den starkt uppsvällda främre, .f 2:a leden bildade delen. Cellen fylles med små fjärilslarver, som ännu äro lifligt rörliga och därlör själfva maka sig åt sidan, då ny foderlarv införes, hvilket knappt skulle vara möjligt, om larverna vore-i högre grad förlamade. I den hopmuiade cellen1 får getingens larv sedan, liksom hos öfriga solitära arter, hushålla med foderförrådet, sorn är afsedt att räcka för dess hela utvecklingstid. - Släktet Odynerus utgöres af talrika arter, i vårt land 29, fördelade på undersläktena Hoplomerus, Lionotus> Ancistrocerus och Odynerus. Af de 4 svenska Hop- Fig. 1. Lergeting (Hoplomerus) med bo (öppnadt), hvari synas inlagda vifvellarver. lomerus-arterna gnager en ut märgen ur torra björnbärsstjälkar och anlägger i dem rader af celler, åtskilda af lerväggar. De tre öfriga gräfva sina celler i lerig mark och uppmura öfver ingången af hopklibbade lerbollar ett krökt rör. Såsom näringsförråd åt larverna inlägga de ofullständigt förlamade vifvellarver af släktet Phytonomus (jfr fig. 1). Arterna af detta undersläkte kallas lergetingar. - Arterna af undersläktet Lionotus anlägga i torra vassrör eller i gamla larvgångar i trä och bark rader af celler, åtskilda af lerväggar. Till föda åt larverna inlägga de larver af vecklarijärilar. - Alla solitära getingar hemsökas mycket af parasiter, synnerligast guldsteklar (se d. o.)., som i deras bon insmuggla sina ägg. 2. Sociala getingar lefva i samhällen, i hvilka förekomma två slags honor, dels större, med välutvecklade, befruktningsskickliga könsorgan försedda, dels mindre, s. k. arbetare, med mer eller mindre förkrympta könsorgan, hvilka kunna frambringa endast obefruktade ägg, ur hvilka, liksom hos bien, uteslutande hannar utvecklas. Dessa arbetare göra i hög grad skäl för sitt namn, ty sedan samhället en gång grundlagts af en ensam, befruktad hona, egna de sig uteslutande åt sitt födelsesamhälles bestånd, uträtta ensamma alla byggnadsarbeten, anskaffa föda samt uppföda och vårda sina yngre syskon, medan stammodern numera ständigt* stannar hemma utan annan sysselsättning än att lägga nya ägg. Emellertid kan hos getingarna ingea skarp gräns uppdragas mellan arbetare och befruktningsskickliga honor. Alla grader af öfver-gångsformer kunna träffas i samma samhälle. Alla äro också i lika mån utrustade med de honliga ge-ungarnas allbekanta fruktansvärda vapen, giftgad-den, med hvilken de modigt försvara hus och hem. - I de tempererade klimaten äro samhällena 1-åriga sommarsamhällen, som grundläggas om våren af of vervintrade, befruktade honor, men upplösa»