1085 Getingar 1086 mot sommarens slut, då alla medlemmarna, utom de under sommarens lopp utkläckta befruktningsskickliga honorna, gå under. På detta sätt grundas samhällen af de europeiska släktena Vespa och Polistes. I tropiska länder kunna äfven år från år fortbe-stående samhällen finnas, grundlagda medelst svärmar liksom hos honungsbien. Så är t. ex. fallet med de brasilianska släktena Polybia, Apoica, Tatua, Synoeca, Chartergus och Nectarinia, medan af andra släkten, såsom släktena Mischocyttarus och Pseudo-polybia, i samma trakt uppträda blott 1-åriga samhällen, oaktadt klimatet ej lägger hinder i vägen för samhällenas fortbestånd. - Till byggnadsma- Fig. 2. Getingbo (skogsgetings), fritt upphängdt på trädgren. (Förminsk.) terial använda alla sociala getingar trä, som af-skafves med mandiblerna och i munnen ältas med spott till en pappersmassa, som visserligen stundom, om murket trä användts, kan vara spröd och bräcklig, men i andra fall åter särdeles seg och fast. Det senare är särskildt fallet, då boet upphänges fritt på någon trädgren eller i någon buske, utsatt för vind och regn, medan bon, som byggas i hålor i jorden eller på annan skyddad plats, äro bräckligare. - Till föda använda de sociala getingarna i synnerhet söta växtsafter, men äfven bladlössens utsöndringar och rent animalisk näring, såsom saften af dödade insekter, blod och köttsaft vid slakterier m. m. Sina larver förse de med samma slags näring, men medan de själfva upptaga endast flytande näring, förtära larverna de till foderbollar af lämplig storlek söndertuggade insekter och spindlar, som bjudas dem, fullständigt, med alla fasta delar. - Antalet nu kända sociala getingarter torde uppgå till bortåt 600. Störst är det mycket utbredda släktet Polistes. Närmast i artantal kommer släktet Vespa. Till dessa båda släkten höra våra svenska sociala getingar. Släktet Vespa afviker från andra getingar genom formen på sin bakkropp, som framtill är bred och tvärt afhuggen. I vårt land finnas8 arter. Störst är b å l g e t i n g e n (se d. o. och fig. 3), af hvilken honorna kunna nå en längd af 35 mm. Hos de öfriga arterna öfverskrida honorna knappt en längd af 17-20 mm. Särskildt märkvärdig genom sitt afvikande lefnadssätt är snyltgetingen (V. austriaca), som ej bygger eget bo, utan bor som inhysing hos den rödbandade g e t i n g e n< (V. ruja}. Den saknar egna arbetare och låter förmodligen sina värdar taga vård äfven om dessa snylt- Fig. 3. Bålgeting (Vespa crabro) och ett stycke af des» bo med cellkaka. gästers larver. Af släktet Polistes finns i Sverige blott en art, P. biglumis (se fig. 4), som afviker från släktet Vespa genom sitt klocklika, framåt afsmalnande första bakkroppssegment samt genom sin smärtare kroppsbyggnad. I den synnerligen enkla bobygg-naden röjer sig detta släkte såsom alla nu lefvandesociala getingars urtyp. Cellkakan, hvilken, såsom hos alla sociala getingar, i motsats till honungsbiensr utgöres af ett enkelt cell-lager, med åt samma sida. riktade cellmynningar, fästes med sitt korta och starka upphängningsband i vertikal ställning vid en. lodrät klippa, vägg eller trädstam, föga högt öfver marken, utan ringaste skyddshölje utsatt för väderlekens växlingar. I ett sådant bo hinner blott ett fåtal samhällsmedlemmar under sommaren nå full utveckling, hvarför i regel blott en enda liten cellkaka bygges. Släktet Vespa bygger däremot horisontellt ställda kakor, med nedåtriktade cellmynningar (se fig. 3), och oingifver dem med hvarandra koncentriskt omslutande höljen (se fig. 2), hvilket måste Fig. 4. Polistes biglumis med bo. betraktas som ett högst väsentligt framsteg i byggnadskonst. Dessa höljen bidraga nämligen i hög grad att bibehålla den rätt ansenliga egen-värme, som alstras i ett getingsamhälle och göra af-kommans utvecklingstid i ej ringa grad oberoende af sommarens väderleksförhållanden. En följd häraf är den, att ett vida större individantal hinner utvecklas i ett sådant bo, som därför kan antaga stora dimensioner och innehålla många cellkakor,