66,560. Inom de särskilda svenska landskapen finnas getter till största mängd i Norrland, i synnerhet i Jämtland (25,056 st. 1905), medan de i södra och mellersta Sverige förekomma blott i Småland, Värmland och Dalarna. De jämtländska getterna (se fig. 2) äro hvita, svarta eller svart- och hvitbrokiga; både

Fig. 2. Jämtlandsget.

hornlösa och behornade individer förekomma. Från midten af juni till början af okt. gå de på bete; i febr. får geten killingar (1--3). -- Till afvelsdjur väljas sådana, som härstamma från getter, hvilka lämnat en riklig mjölkafkastning; och man brukar vanligen föredraga djur med hvita hår framför dem, som ha svarta eller blandade svarta och hvita hår. De unga djuren kunna användas till afvel redan vid 1 1/2 års ålder, men då djuren blifvit 8--10 år gamla, böra de såsom afvelsdjur utgallras. Parningen eger vanligen rum i okt., och geten går dräktig i 5 månader. Under en parningstid af omkr. en månad är en bock tillräcklig för att befrukta 100 getter. Vid slutet af dräktighetstiden är det stundom nödvändigt att mjölka geten för att förekomma sjukdomar i jufret, då mjölk hopat sig däri. Geten föder vanligen två ungar åt gången, hvilka böra dia modern under en månads tid; men därjämte måste modern mjölkas, enär killingarna, åtminstone under första veckan efter födelsen, ej förmå förtära all den mjölk, som finnes i jufret. Då kulingarna skola afvänjas från modersmjölken, gifver man dem komjölk, krossad hafre och fint hö. Sedan de blifvit vana att förtära hö och säd, upphör utfodringen af mjölk. Killingarna erhålla därefter riklig utfodring, och de handjur, hvilka icke skola behållas som afvelsdjur, slaktas, då de äro några månader gamla eller kastreras vid denna ålder och gödas därefter. -- Geten mjölkas två gånger dagligen, men omkr. två månader före dräktighetstidens slut afsinar hon småningom. Getmjölken innehåller i medeltal följande beståndsdelar: Ägghvita........................... 0,5 proc. Ostämne............................ 2,8 " Fett ................................. 4,5 " Mjölksocker........................ 4,3 " Salter............................... 0,8 " Vatten .............................. 87,2 " Myckenheten af den mjölk, som en get kan lämna under den tid afsöndringen är rikligast, uppgår till tre liter om dagen. Då mjölkafsöndringen varar omkr. 10 månader, kan ett djur sålunda under denna tid lämna 500 à 800 liter mjölk vid en någorlunda riklig utfodring. Som geten, i jämförelse med kon, sällan angripes af sjukdomar, anser mången getmjölken vara en synnerligt hälsosam föda. Den användes ofta af svaga och sjukliga personer, hvarför den ock flerstädes står i högre pris än komjölken. Om den af mjölken beredda osten (getost) och den af vasslan kokade, mycket värderade mesosten se Ost. Äfven köttet användes. -- Vid utfodringen under sommaren böra getterna ha högländt bete eller åtminstone under någon del af dygnet hållas på bete och under den öfriga delen utfodras med grönfoder eller hö och säd i stallet eller å betesmarken. Under vintern består utfodringen af fint hö, torrt löf, rotfrukter, säd eller kli och oljekakor, till något rikligare mängd än som gifves åt får af motsvarande kroppsvikt. I stallet beredes godt utrymme åt djuren, och luften hålles ren, dels genom rikligt strö, som uppsuger urinen, dels genom ändamålsenligt anordnad luftväxling. Stall-luften hålles under den kalla årstiden vid en temperatur af + 12° C. Till främjande af getskötsel ha landtbrukare (i Västmanland 1908) bildat getafvelsföreningar. Litt.: C. Keller, "Naturgeschichte der haustiere" (1905), och Nauckhoff, "Geten. Dess natur, skötsel och vård" (1908). C. A. L.* Getsläktet, Capra, zool, hör till gruppen Caprinæ (se G e t d j u r) bland slidhornsdjuren. Hornen äro hoptryckta från sidorna och antingen bakåt svängda eller spiralvridna. Klöfkörtlar saknas eller finnas blott å de främre extremiteterna. Tårgrop saknas; å kraniet finnes en öppning mellan näs-, tår-, pann- och öfverkäksbenen. Hannen (bocken) är ofta prydd med hakskägg. Spenarna äro två eller fyra. Getens unge benämnes k i d eller k i l l i n g. - Omkr. 15 arter äro spridda öfver Asiens, NordAfrikas och Europas högländer. De mest kända arterna äro stenbocken, skrufgeten, bezoargeten (se Bezoarbocken) och halfgeten. Stenbocken (Capra ibex; se fig. 1) utmärkes genom de hos hannen starka, ända till 80 cm. långa, bakåt böjda hornen, som vid basen på tvärsnittet äro fyrkantiga och å framsidan försedda med tvärbalkar; hos honan äro de mycket mindre. Under sommaren är hårbeklädnaden kort och slät samt af askgrå färg; om vintern blifva stickelhåren längre och krusiga, och mellan dem uppstå täta ullhår; skägget är föga utveckladt. Bockens längd är ända till l,5 m., dess höjd öfver bogarna 80 cm. Stenbocken, som fordom var vida spridd öfver Alperna, är numera på grund af de ständiga förföljelserna undanträngd till några ställen i de italienska