1093 Getå-Geum 1094 meddomsmandsinstitutionen och muntligt processförfarande. Han var därefter ordf. i en departemental kommitté. "Udkast til lov om rettergangsmaaden i straffesager med motiver" (1886) ligger till grund för den 1887 antagna jurylagen. Som ordf. i strafflagskommittén framlade G. "Udkast til borgerlig straffelov for Norge, almindelig del, med motiver" (1887) och "Forslag til forelöbige forandringer i straffeloven" (1888), hvilka lades till grund för de förändringar i strafflagstiftningen, som under de följande åren vidtogos. 1889 utnämndes G. till riksadvokat. Tillsammans med F. Hagerup utgaf han s. å. "Lov om rettergangsmaaden i straff esager med oplysende anmerkninger og henvisninger" (2 :a uppl. 1890), och 1893 framlade han ett fullständigt motiveradt förslag till allmän civil strafflag. 1895 utnämndes han, som urspr. var en varm unionsvän, till medlem af den tredje unionskommittén och fungerade som ordf. för norska afdelningen af densamma. Under de sista åren af sitt lif var han sysselsatt med att utarbeta en fullständig reform af den civila lagskipningen. G. var en af sin samtids yppersta rättslärda. O. A. ö. Getå, pensionat i Krokeks socken i Östergötland, vid Bråvikens strand i en vacker trakt af Kolmården med sundt läge. Mycket besökt sommarort, begagnas som vistelseort efter brunns- och badkurer. Pensionatet är öppet hela året. Ln. Getöarna. Se Egadiska öarna. Geulincx [gölinks], Arnold, nederländsk filosof, f. 1623 i Antwerpen af katolska föräldrar, d. 1669 i Leiden, studerade vid det katolska universitetet i Louvain och blef professor där 1646. Som cartesian blef han utsatt för förföljelser och 1658 afsatt. Han flyttade då öfver till Leiden, öfvergick till kalvinis-men och blef 1665 professor därstädes. - G. utgick från cartesianismen, men utförde denna på ett själfständigt sätt, så att hans filosofi i många af-seenden historiskt bildar en öfvergång mellan Carte-sius och Spinoza. Hans åsikt är en egendomlig blandning af rationalism och religiös mysticism. Ytterst är all verklighet enligt G. intet annat än Gud. De "medfödda idéer", om hvilka Cartesius talar, fattades af honom som ett själens delhafvande i Guds eviga tänkande, hvarför han bestämdare än Cartesius tillbakavisade antagandet, att de blifvit genom ett gudomligt godtycke inskapade hos människan. De ändliga andarna äro "modi", uppenbarelsesätt, af Gud; hvar och en af dem är Gud med en viss inskränkning. Af Gartesius' dualism utdrager G. följdriktigt den konsekvensen, att hvarken själen kan påverka kroppen eller denna själen; de äro såsom skapade substanser fullkomligt skilda från hvarandra och ha blott förbindelse med hvarandra i och genom Gud. Det är han, som leder vår vilja; men samme Gud inlade rörelse i den kroppsliga världen och bestämde dess lagar. Och därvid lät han själens förändringar noggrant motsvaras af kroppens rörelser. Därför ser det ut, som om de påverkade hvarandra. När vid en sinnesförnimmelse det kroppsliga tyckes påverka vår själ, har den kroppsliga förändringen blott blifvit en anledning, occasio, för Gud att skapa motsvarande förändring i vår själ, och tvärtom, när vid en viljeakt själen tyckes påverka kroppen. Denna åsikt, som sedan blifvat kallad ockasionalismen, är dock ej, såsom redan framgår af det föregående, ett adekvat uttryck för G :s ståndpunkt. Bakom står hos honom den djupare panteistiska uppfattningen af all verklighets immanens i Guds väsen. Hans förnekande af den omedelbara kausaliteten mellan den andliga och den kroppsliga verkligheten blir därigenom på samma gång ett fördjupande af kausalitetsbegreppet. Kausaliteten förutsätter enligt denna åsikt en reell enhet, som möjliggör kontinuiteten mellan de olika ändliga substanserna, och denna enhet är Gud. G. använder ock en annan bild än ockasionalismens för förhållandet mellan själ och kropp, i det han nämligen begagnar den liknelse om två lika gående ur, som förut förekommit hos Cordemoy och sedan blifvit klassisk i diskussionen om detta problem. På ett annat ställe begagnar han återigen en tredje bild: när man för pengar kan köpa sig föda och kläder, så är det icke metallens naturliga kraft, som möjliggör detta, utan dess värde beror på en mänsklig instiftelse; på samma sätt är det icke den kroppsliga rörelsen, som själf frambringar förnimmelsen hos själen, utan det sker på grund af en gudomlig instiftelse eller ett beslut af Gud. G. stöder sitt förnekande af den omedelbara kausaliteten mellan vår själ och kroppen äfven på ett kunskapsteoretiskt skäl, i det han utgår därifrån, att vi ej ha ringaste skäl att antaga, att vår vilja uträttar något, när vi alls icke veta, huru detta sker. Nu veta vi ingenting om, huru vår vilja inverkar på vår kropps rörelse, och ha därför heller icke någon anledning att antaga en sådan inverkan. Min vilja har därför betydelse blott för min själ; ja, äfven denna är ytterst icke i min, utan i Guds makt. Bestämdare än den försiktigare Cartesius utdrager G. äfven de etiska konsekvenserna af sin lära. Och härvid är det, som framför allt rationalismen hos honom ingår en innerlig förening med en till kvietism öfvergående mysticism. Enligt grundsatsen: "hvar du intet förmår, bör du heller intet vilja", lär G., som förnekat, att själen förmår inverka på den kroppsliga världen, att vi också skola afstå från allt viljande med afseende på denna. Yi stå därför endast såsom åskådare af världen, eller rättare af Gud, af hvars vilja vi och allt äro fullkomligt beroende. Allt sker så, som Gud vill, och människans enda dygd blir därför ödmjukheten. Etiken mynnar på detta sätt hos G. ut i en fullständig religiös resignation. Denna är det ock, enligt hans åsikt, som skall skänka oss den högsta lyckan, utan att vi sträfva efter den, ty våra olyckor komma just af vår oroliga sträfvan efter lycka. Hans förnämsta skrifter äro Logica (1662), Gnõthi seautõn, sive ethica (1665, fullständigt utkommen först 1675) och Metapliysica vera (som ock utkom postumt, 1695). En samlad upplaga af G :s Opera philosophica utgafs 1891-93 i 3 bd af Land, som ock egnat honom en monografi (1895). S-e. Ge'um L., ett till fam. Rosaceæ hörande släkte, hvars arter äro medelstora örter med mångåriga jordstammar, håriga stjälkar, lyrformiga, parbladigt delade rotblad samt gula, röda eller hvita, stora blommor, hvilkas foder vanligen är försedt med ytterfoder. Frukterna äro håriga, med ett krokuddigt spröt. De omkr. 36 arterna växa i tempererade trakter. De allmännaste arterna i Sverige äro G. rivale L., humleblomster (se fig.), med lutande blommor, hvilkas kronblad först äro hvitgula och sedan blifva blekröda, samt G. urbanum L., nejlikrot.