1095 Geuser -Gewerkverein 1096 som har gula, upprätta blommor och lämnar drogen nejlikrot (se d. o.). De vackra rödblommiga Geum rivale. l jordstam, 2 blomställning, 3 blomma med de främre foder- och kronbladen borttagna, 4 pistill. G. coccineum Sibth., från Balkanhalfön, och G. chilense Balb., från Chile, odlas som prydnadsväxter i trädgårdar. (G- L-m.) Geuser [göser], sannolikt af fr. gueux (tiggare), ett politiskt parti i Nederländerna under 1500-talet, som bestod af de med Filip II:s regering missnöjde nederländarna, hvilka slutligen reste sig mot spanska väldet. Om orsaken till namnets uppkomst berättas följande. När 300 framstående personer, med grefve Brederode i spetsen, 5 april 1566 i Bruxelles till ståthållarinnan öfver Nederländerna, Margareta af Parma, öfverlämnade en böneskrift, hvari de bl. a. badö henne utverka mildring i religionsedikten och inkvisitionens af skaffande, skall hon vid anblicken af den stora skaran blifvit förskräckt, men af presidenten i finansrådet, grefve Barlaimont, lugnats med de orden: "Ge n'est qu'un tas de gueux" ("det är blott en hop tiggare"). På Brederodes förslag togs skymfordet till partinamn. Som igenkänningstecken begagnade geuserna ett mynt, som på ena sidan bar Filip II:s bild, med omskriften: "En tout fidëles au roy" ("I allt trogne konungen"), och på den andra en tiggarpåse och orden: "Jusqu'å porter la besace" ("ända till tiggarpåsen"). V att e n-geuser 1. Hafsgeuser kallades de geuser, som gjorde till sin uppgift att till sjöss vålla den spanska makten af bräck. Genom öfverrumplingen af Briel, l april 1572, blefvo vattengeuserna namnkunniga. Jfr Moke, "Les gueux de mer" (ny uppl. 1885), och Jurien de la Graviëre, "Les gueux de mer" (1892). Fr. w. Gevaërt [chefärt], FranpoisAuguste, belgisk musikskriftställare och tonsättare, f. 1828 nära Oudenaarde, studerade vid konservatoriet i Gent och prisbelöntes 1847 för en patriotisk kantat och företog 1849-52 med statens stora pris en utländsk studieresa. Redan 1848 hade han i Gent debuterat med en opera Hugues de Zomerghem. I Paris fick han uppförda åtskilliga operor, som rönte framgång. Som de värdefullaste räknas Le billet de Marguerite (1854), Le capitaine Henriot (1864) och i synnerhet Quentin Durward (1858; uppf. i Stockholm 1865). G. blef 1867 musikdirektör vid Stora operan i Paris, 1871 direktör för konservatoriet i Bruxelles, efter Fetis, samt hofkapellmästare och 1873 medlem af Franska institutet. 1879 invaldes han i svenska Mus. akad. Utom operor har han skrifvit flera gedigna kantater, bl. a. Super flumina Babylonis och De nationelle verjaerdag (1857). Han utgaf 1875 (med G. Paris) en samling visor från 1400-talet. Sitt rykte har han dock hufvudsakligen vunnit genom sina högligen betydelsefulla teoretiska och musikhistoriska arbeten. I Nouveau traité d'instrumentation (1885) och dess fortsättning Cours complet d'orchestration (I, 1890), utgörande en fullständig omarbetning af hans tidigare Traité d'instrumentation (1863), har han öfverflyglat Berlioz' berömda instrumentationslära, numera föråldrad i skildringen af blåsinstrumenten. G :s Histoire et théorie de la musique de Vantiquité (2 bd, 1875-81) är glansfullt skrifven, men alltför beroende af Westphals tvifvelaktiga teorier. I Les origines du chant lithurgique (1890) har G. starkt rubbat traditionerna om Gregorius den stores förtjänster om tonkonsten, och i La mélopée antique dans le chant de l'église latine (1895) har han ställt sammanhanget mellan kyrkosången och antikens hymner i ny belysning. A. L.* Geva Idiger (af ty. gewaltiger, profoss). 1. Före 1850 namn på poliskonstapel. - 2. (F å n g-gevaldiger). Se Fångtransport. Geva'lt (ty. gewalt), våld, makt. - Med all ge v alt, med våld, med sådan makt, att allt motstånd är omöjligt; ovillkorligen, nödvändigtvis. Gewa'ndhauskonserter [geva'nt-], mus., Tysklands äldsta och största konsertinstitut, bestående af i Leipzig regelbundet hållna konserter, som fått sitt namn däraf, att de i mer än 100 år egde rum i ett f. d. klädesväfvarskråhus (gewandhaus). 1884 invigdes för deras räkning det nya, präktiga Konzert-haus ("Neues gewandhaus"). Årligen gifvas där 20 abonnemangs- och 2 extrakonserter med orkestersaker, solospel och sång, förutom 8 soaréer för kammarmusik. Dessa abonnemangskonserter, som från sin början, 1743, gåfvos i diverse lokaler, började 1781 under J. A. Hillers ledning utföras i Gewandhaus, där deras hundraårsjubileum 25 nov. 1881 firades. Sitt egentliga anseende erhöllo de under Mendels-sohns anförande (1835-47), då knappt någon virtuos eller kompositör ansågs tillräckligt legitimerad, om han ej med framgång uppträdt i Gewandhaus eller där fått en tonsättning uppförd. Företrädesvis den klassiska musiken har där omhuldats. Dirigenter efter Mendelssohn ha varit Ferd. Hiller, N. W. Gade, Eietz, Keinecke och Nikisch. A. L.* Gévaudan [jevådä'], landskap i södra Frankrike, förr en del af prov. Languedoc, nu största delen af dep. Lozëre och en liten del af Haute-Loire. Under den äldre medeltiden var G. ett grefskap, som från huset Toulouse 1258 kom under franska kronan. J. F. N. Gevelsberg [ge'fels-], stad i preussiska reg.-omr. Arnsberg, Westfalen, vid västra ändan af Enneper strasse. 15,851 inv. (1905). G., som blef stad 1886, har stor tillverkning af järn- och stålvaror. Gewerkverein [gevä'rkfera'jn], Ge w e'r k-s c h a f t, ty., fackförening.