Gevinst (ty. gewinst, vinst), Kronans gevinst, kam., en i äldre allmänna räkenskaper förekommande benämning på den årliga inkomstsumma, som utgjorde skillnaden mellan räntepersedlarnas värde efter det gamla fixa "kronovärdiet" och den årligen efter gängse pris satta markegången: Denna skillnad växte till beloppet, i den mån penningvärdet sjönk. Kbg. Gevär (ty. gewehr, vapen), urspr. benämningen på fotfolkets långa, med flintlås och bajonett försedda handeldvapen, sedermera på fotfolkets eldvapen i allmänhet och (mestadels i kommandoord) äfven på huggare och sablar ("sidogevär"). Jfr Handeldvapen. W. G. B.* Gevärsfaktori (se Faktori) 1. Gevärsfabrik. Körsmeder och harneskmakare funnos redan under Erik XIV :s tid på landsbygden i Västmanland och Hälsingland och i staden Arboga. Under början af 1600-talet drefs fabrikationen äfven i Uppland, Närke, Småland, Västergötland samt i Jönköpings stad. Sedan under åren 1620--40 åtgärder Tidtagits för att förmå rörsmederna att inflytta till städerna, funnos vid midten af 1600-talet faktorier i Örebro, Arboga, Västerås, Uppsala, Norrtälje, Söderhamn, Norrköping och Jönköping. Den svenska Tapentillverkningen hade sin blomstringstid under senare hälften af 1600-talet, men drabbades hårdt af industriens allmänna förfall under Karl XII :s krig. För att tillgodose statens stora vapenbehof höllos likväl faktorier fortfarande i gång i Örebro, Norrtälje, Söderhamn, Norrköping, Jönköping (med Huskvarna), Ronneby (endast en kort tid) och Hedemora. Sedan riksdagen 1756 beslutit att öfverlåta gevärstillverkningen åt enskilda, öfvergingo 1757 de då återstående faktorierna i Örebro, Norrtälje, Söderhamn, Norrköping och Huskvarna i privat ego, hvarvid en del särskilda förmåner medgåfvos de nye innehafvarna. Sedan faktorirörelsen upphört 1795 i Örebro (dess tillverkningsrätt flyttades till Huskvarna), i slutet af 1700-talet i Norrköping och 1813 i Söderhamn, anlade staten för att trygga sitt behof af inhemsk tillverkning 1814 Karl Gustafs stads gevärsfaktori. Norrtäljes faktori nedlades 1842. Numera finnas endast det staten tillhöriga nyssnämnda Karl Gustafs stads gevärsfaktori, i Eskilstuna, hvilket förestås af en artilleriofficer såsom styresman och där tillverkning för statens räkning försiggår, samt Huskvarna gevärsfabrik, där gevärstillverkningen numera utgör endast en del af produktionen. Gevärsförråd, upplag af de handeldvapen och blanka vapen, hvilka icke äro utlämnade till trupperna. I Sverige utgöra de en del af artilleriförråden. (Se Förråd). C. O. N. Gevärsgalleri. Se Galleri 9. Gevärshandtverkare kallas de vid infanteri- och kavalleriregementena samt ingenjörkårerna befintliga handtverkare, som skola verkställa lagningar af gevär och andra vapen. De ha sergeants värdighet och af-löning. För att rekrytera gevärshandtverkarna och för att biträda dem utbildas vid en sju månaders kurs vid artilleriets verkstäder ett antal gevärs-handtverkarsoldater, hvilka ytterligare kunna utbildas vid en tre månaders kurs vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori till gevärshand t-verkarkorpraler. Nämnda manskap, som kan befordras till vicekorpraler och korpraler i sagda befattning, bär som utmärkelsetecken en liten ögla af rödt kläde på vänstra öfverärmen. C. O. N. Gevärspost, militär postkarl, som har sitt postställe vid själfva vakten, vid gevären. Gevärsöfningar, krigsv., kallas vanligen de gymnastiska öfningar med geväret, hvilka afse att bibringa förmåga att med ledighet flytta det från en ställning till en annan, att gifva kroppen smidighet och att underlätta gevärets uppförande för skottlossning. C. O. N. Gex [jeks], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Ain, vid foten af Colombier de Gex och Gol de la Faucille med vacker utsikt öfver Genëvesjön. 1,535 inv. (1901; som kommun 2,822 inv.). G. var fordom hufvudstad i landskapet Pays de Gex (lat. Gesiensis pagus), som omväxlande tillhörde Geneve och Savojen och 1601 kom till Frankrike. 1815 lades sex kantoner däraf till Geneve. (J. F- N.) Geyer [ga'j-], bergsstad i sachsiska kretsen Zwic-kau, i Erzgebirge. 6,250 inv. (1900). Mångsidig industri; det förr gifvande bergsbruket på silfver, tenn och vismut har upphört, men något järnmalm brytes ännu. (J. F. N.) Geyger [ga'jger], Ernst Moritz, tysk konstnär, f. 1861 i Eixdorf, utbildade sig till målare vid akademien i Berlin, men öfvergick 1886, påverkad af kopparstickaren Hans Meyer, till gravering på koppar. I knappt mindre grad än M. Klinger och K. Stauffer-Bern räknas G. till den nyare tyska själf-ständiga koppargravyrkonstens främste representanter. Han behärskar med mästerskap sin konsts mångfaldigt växlande tekniska metoder och är särskildt den förnämste utöfvaren i Tyskland af den s. k. "grafstickelraderingen". G :s verk äro af en utpräglad originalitet. Ett slags modern Aisopos, uttrycker han sina satiriska och humoristiska tankar genom representanter ur djurens värld och röjer därvid ett fint sinne för djurens karakteristiska egenskaper. Biand hans arbeten märkas Lejonpar i bur, Elefanterna, Marabut (satir på en själf belåten pedant), Apor i bur, Darwinistisk disputation (1888) samt en reproduktion efter Botticellis "Våren". Som skulptör har G. utfört monumentala bilder af såväl människor som djur och liffulla, energiskt studerade grupper af djur i strid. Bland hans skulpturer märkas Strid mellan lejon och flodhäst, Apfontän (i Breslau), Apa (i Dresden, Albertinum). kolossalstatyn Naken bågskytt (1900, i parken vid Sanssouci), Tjur (i marmor 1901, Berlin, Tiergarten). Han har äfven utfört medaljer, plaketter och smycken. Jfr W. Bode, "Berliner malerradierer" (1891). J. K-e. G-g N. Geymüller [ga'j-], Heinrich von, friherre, konstförfattare, f. 1839 i Wien, var till en början ingenjör och studerade arkitektur i Berlin, Italien och Paris. Han är bosatt i Baden-Baden sedan 1894. G. har utöfvat en omfattande verksamhet som arkitekturhistoriker. Bland hans arbeten märkas Die baukunst der renaissance in Frankreich (2 bd, 1898 -1901) och Die architektur der renaissance in Toscana, ett verk, som han öfvertog 1901 efter Steg-manns död. G-g N. Geysir [ge'j-], "den jäsande", isl. (af geysa, jäsa, hafva sig våldsamt), geol., urspr, benämning på en i Islands sydvästra del, vid foten af Laugan fjäll, n. v. från Heklas vulkanberg belägen intermittent varm springkälla, d. v. s. en källa af delvis kokande vatten, hvilken efter längre eller kortare mellantider