1115 Giacomelli-Gianelli 1116 sätt praktverk, såsom Le livré de mes petits enjants af Delapalme (1866), L'oiseau och L'insecte af Michelet (1876), Les mois af Coppée (1877), The birds' world (1878), Les nids af Thuriet ^(1879) m. fl. G. utgaf Raffel, son æuvre litographique et ses eaux fortes (1862). Giacomelli [djakåme'lli], Antoinetta, italiensk författarinna, f. 1857 i Treviso, har skrifvit ett antal arbeten af en brinnande religiös och patriotiskt pedagogisk tro, Lungo la via (1889; 5:e uppl. 1903), Sulla breccia (1891; 5 :e uppl. 1904), A raccolta (1899; 2:a uppl. 1900) och Pagine sparge (1902). Giacometti [djakåme'tti], P a öl o, italiensk skådespelsförfattare, f. 1816, d. 1882, rönte redan såsom 20-årig yngling stor framgång med sin dram Rosilda. Under loppet af många år följde han som författare med än ett, än ett annat af de i Italien vanliga kringvandrande teatersällskapen och utvecklade därunder trots sjukdom stark poetisk alstringskraft. Hans skådespel, som visserligen lida af rätt betydande fel, men ständigt äro rika på effekt, äro omtyckta öfver hela Italien, ej minst af de store konstnärerna Ristori, Rossi och Salvini, och ha genom dem äfven banat sig en väg till utlandets scener. I Stockholm ha uppförts hans tragedier Elisabetta, regina d'Ingliilterra (1853), Giuditta (1857), Maria Antonietta (1870), alla under Ristoris gästspel åren 1879 och 1880, samt La morte civile U861; "Corrado", 1879). Främst bland hans sorgspel skattas La colpa vendica la colpa (1854) och Sofocle (1860) samt "La morte civile". Bland komedierna märkas // poeta e la ballerina (1841), som mottogs med utomordentligt bifall på alla italienska scener, La donna (1850), II fisionomista (s. å.) och La donna in seconde nozze (1851). En samling af hans valda stycken, Teatro scelio, utkom i 8 bd, 1859-60. Giacomo [djäkåmå], Salvatore di, italiensk författare, f. 1862, har författat ett stort antal neapolitanska realistiska skildringar, dramer, kritiker och historiska arbeten. Giacomotti [djakåmå'tti], Felix Henri, fransk målare, f. 1828, lärjunge af Picot, har utfört mytologiska bilder samt religiösa målningar med världslig karaktär. G. är representerad i Luxem-bourg. Han är äfven god porträttmålare. G-g N. Giacosa [djakåsa], G i u s e p p e, italiensk dramatiker, f. 21 okt. 1847 i Colleretto Parella vid Ivrea i Piemont, d. i sept. 1906. Efter skolstudier i hembygden samt i Modena och Brescia kom han till Turins universitet, där han studerade juridik och blef advokat. Han öfvergaf emellertid senare rättsvetenskapen för litteraturen. Till att börja med odlade han det versifierade dramat och behandlade i anslutning till Leopoldo Marenco historiska motiv. Särskildt vunno de båda medeltidshistoriska legenderna Una partita a scacchi (1873; "Ett parti schack", 1891), som är byggd på en episod i den fornfranska dikten "Huon de Bordeaux", och 11 trionfo d'amore (1875; "Kärlekens triumf", 1891), med hälft romantiskt riddarämne ur Gozzis sagor, stor lycka, tack vare poetiska enskildheter och graciös behandling af versen. Andra arbeten i samma stil voro de historiska dramerna 11 fratello d'armi (1877), U conte Rosso (1878), ett af hans märkligaste verk, Luisa (1881) m. U. Under inflytande af den moderna europeiska dramatiken skref han senare sin berömda familjetragedi Tristi amori (1890; "Stulen lycka", uppf. i Sverige 1892), som spelades å en mängd europeiska scener och i hvilken han otvifvelaktigt närmat sig Ibsens skola och den italienska verismen, ehuruväl han själf förklarat, att han icke kunde taga åt sig hedern att med detta verk vara "en hjälte, en förnyare, en rebell" eller att ha haft för afsikt att däri gifva uttryck åt en "veristisk" hänsynslöshet. Inom den trånga ramen af ett dygn afvecklas med skicklig dramatisk ekonomi en äktenskaplig katastrof mellan man, hustru och älskare; med utomordentlig kraft och sanning, med fin psykologi och enkel naturlighet, men utan starka effekter skildrar förf :n, hurusom den lycka, som är stulen, ej kan återvinnas, men likväl det sprängda äktenskapet hålles samman af hänsyn till barnet. Andra betydande dramer af hans hand äro Diritti del animo (1894; "Själens rättigheter", uppf. i Stockholm s. å.), Come le foglie (1900, "Som blad för stormen", uppf. i Stockholm 1903), // piu forte (1905). G. författade äfven några prosaberättelser, Novelle e poesi valdostani (1886), äfvensom enstaka historiska verk, hvarjämte han tillsammans med L. Illica författade libretten till Puccinis La bohéme (1896). G. räknas med allt fog till det nyare Italiens mera betydande dramatiska skriftställare. K. W-g. Giakovica [dja'kåvitsa]. Se D j a k o v a. Giallo anticp [dja'llå antika], it., en dyrbar, gul, rödstrimmig marmorart, som hämtades från Numidien och mycket nyttjades af den antika bildhuggarkonsten. Giambelli [djambe'lli]. Se G i a n i b e 11 i. Giambulläri [djambol-], Pier Francesco, italiensk skriftställare, f. 1495 i Florens, d. 1555 1. 1564, var kanonikus vid kyrkan San Lorenzo i Florens, deltog i grundläggandet af den florentinska akademien 1540 och utgaf många arbeten, dels historiska, dels språkliga, dels Dantekomrnentarer, alla utmärkta af ett särdeles rent språk, hvarigenom han fördelaktigt påverkat senare italienska författare. Bland G :s skrifter, i urval omtryckta senast 1842, märkas Della lingua che si pärla e scrive in Firenze (1551) och hans ofullbordade Istoria dell' Europa (1566, många gånger omtryckt). Giampetrino [djampetrmå]. Se Pedrini. Gianbellini [djanbellmi]. Se B el Ii n i 3. Gianelli [dja-], Peter Leonhard, dansk medaljgravör, f. 27 okt. 1767 i Köpenhamn, d. 23 dec. 1807, studerade vid konstakademien och 1791 -96 uti Italien. 1798 blef han medlem af Köpenhamns konstakademi och 1800 kungl, medaljör vid myntet. G. var en duktig konstnär i.sitt fack, men föga produktiv. Bland hans bästa arbeten må nämnas Konstakademiens stora silfvermedalj och en Skådepenning med anledning af slafhandelns upp~ häfvande (1792). - G:s son, H a r a l d G., f. 1803, d. 1832, var en lefvande medaljör.