1117 Giani-Gibbon 1118 Giani [dja'ni], Giulio, italiensk författare, f. 1841 i Pisa, gymnasielärare i Perugia, har författat ett stort antal skrifter inom kulturhistoriens olika områden m. m., bl. a. ett stort arbete, Raffaello (1876-78), och en biografi öfver E. Pelletan (1886). Gianibe'lli [djani-] 1. Giambelli, F e d e-rigo, italiensk ingenjör i 16:e årh. (födelse- och dödsår okända), var först verksam som krigsbyggmästare i sitt fädernesland och bosatte sig sedermera i Antwerpen, vid hvars belägring 1585 han gjorde sig bemärkt genom åtskilliga arbeten till stadens skydd. Sedermera begaf han sig till England, där han 1588 befäste Greenwich och några andra punkter på kusten mot den spanska armadan. Mot denna utrustade han åtta brännare, med hvilka han på höjden af Dunkerque (s. å.) anställde stor skada bland de spanska skeppen. Död i London. Giannone [djannåne], Pietro, italiensk författare, f. 1676, d. i fängelse i Turin 1748, utgaf 1723 sitt berömda arbete Storia civile del regno di Napoli (flere gånger omtryckt, senast i 3 bd 1864), som ådrog honom förföljelser från prästerskapets eida, och vistades därefter åtskilliga år i landsflykt, men lockades slutligen in på Savojens område och fängslades, öfriga af G. författade skrifter äro Lettera intorno al dominio del mare adriatico etc. (1734), // triregno, ossia del regno del delo, della terra e del papa (kritisk upplaga af Pierantoni, 3 bd, 1895) och Opere postume (1760; senast utg. i 3 bd, 1858). Hans själfbiografi, Autobiografia: i suoi tempi e la sua prigionia utgafs 1890 af Pierantoni. Giannone [djannåne], Pietro, italiensk skald och patriot, f. 1790, d. 1873, deltog i Napoleons fälttåg, uppträdde sedan offentligt som improvisa-tör, satt en tid fängslad för sina revolutionära åsikters skull, begaf sig sedan till Paris, hvarifrån han återvände för att deltaga i kampen för Italiens enhet. Bland hans få i tryck offentliggjorda dikter äro L'esule (1829; många uppl.) och La visione (1833) mest berömda. Giant's causeway [djåVents kå'swéi]. Se Cau-s e w a y. Giaour. Se G i a u r. Giard [jiär], Alfred Mathieu, fransk biolog, f. 1846 i Valenciennes, sedan 1892 professor vid Sorbonne i Paris, blef 1900 led. af Franska vet. akad. Kännedomen om den moderna descendens-teorien, som vid sitt första framträdande stötte på större motstånd hos de tongifvande i Frankrike än annorstädes, har genom hans arbeten vunnit stor spridning bland hans landsmän. Han har i ett stort antal arbeten med förkärlek behandlat parasitismen och dess inflytande på värddjurets organisation. L-e. Giarre [dja'rre], stad på Sicilien, prov. Gatania, mellan Etna och hafvet. Omkr. 9,000 inv. (1901; som kommun 26,000 inv.). Vinodling. Giarre'tta [d j ar-]. Se S i m e t o. Giaur 1. Giaour (turkisk förvrängning af arab. käfir),otrogen, hos turkarna en skymflig benämning på alla icke-muhammedaner, i synnerhet på de kristne. - En berättande dikt af Byron bär titeln "The giaour". Gibbon [gi'bən], Edward, engelsk häfdatecknare, f. 27 april 1737 i Putney, Surrey, d. 16 jan. 1794 i London, inskrefs 1752 såsom student vid Magdalen college i Oxford och innehade då, enligt eget vittnesbörd, ett "förråd af vetande, som skulle bragt en lärd i förlägenhet, men var på samma gång till den grad okunnig, att en skolgosse bort blygas däröfver". Under de fjorton månaderna i Oxford, hvilka voro mindre egnade åt studier än åt förströelser, öfvergick han (juni 1753) till katolicismen. Han sändes då af sin fader till en reformert präst i Lausanne, Pavillard, som 1754 återförde honom i den protestantiska kyrkans sköte och tillika ledde hans studier i en synnerligen lycklig riktning. G. förvärfvade grundliga insikter i latin, franska, filosofi och rättsvetenskap. Under denna sin vistelse i Schweiz inledde G. med en m:lle Curchod en kärleksförbindelse, som på faderns önskan afbröts efter G :s återkomst till England (1758). Hans älskade gifte sig med en bankir, den sedan världsbekante statsmannen Necker. G. vistades nu i fädernehemmet, delvis upptagen af litterära sysselsättningar, och offentliggjorde 1761 en några år tidigare skrifven Essai sur l'étude de la littérature. Hufvudparten af hans tid upptogs dock af andra intressen. 1759--62 tjänade han som kapten i Hampshire-milisen. Hans militära tjänstgöring skänkte honom utom en förbättrad hälsa (han hade alltifrån födelsen varit sjuklig) eninsikt i krigsväsendet, som ej blef utan sin nytta för den senare historikern. Åren 1763--65 tillbragte G. på resor i Frankrike, Schweiz och Italien. Redan tidigare hade han umgåtts med planer på historiskt författarskap, och nu, en kväll i okt. 1764, då han var "fördjupad i tankar bland Capitoliums ruiner", vaknade hos honom tanken att teckna Romerska rikets upplösning och undergång. Efter hemkomsten kvarstod han visserligen till 1770 i milisen och avancerade därunder till major och öfverste, men sitt hufvudintresse egnade han åt litterära arbeten. Tillsammans med sin vän Deyverdun påbörjade han utgifvandet af Mémoires littéraires de la Grande-Bretagne (2 bd, 1767--68) samt utgaf 1770 en mot Warburton riktad skrift, Critical observations on the sixth book of the Æneid. Efter sin faders s. å. timade död sålde G. hans jordagods och flyttade 1772 till London. 1774 valdes han till led. af underhuset; vid valen 1780 förlorade han sin plats, men återinsattes redan följande år. I det politiska lifvet spelade G. ingen roll -- han yttrade sig icke ens någonsin i underhuset --, men genom sina förbindelser med ministären erhöll han 1779 plats som en af "lords commissioners of trade and plantations", en sinekur, som gaf honom en årsinkomst af 750 pd st., men som redan 1782 indrogs. Redan 1768 hade emellertid G. gripit sig an med hvad som blef hans lifsuppgift, sin romerska historia, och 1776 utkom 1:a delen af History of the decline and fall of the roman empire (6 bd.