1776--88; många uppl., bland dem en i 12 bd, 1838--39, ombesörjd af H. H. Milman, och en i 8 bd, 1854--55, ombesörjd af W. Smith; öfv. till de flesta europeiska språk, till sv. "Historia om romerska kejsardömets aftagande och fall", 1820--34), ett verk, som genast rönte en exempellös framgång. De tre sista delarna utarbetade G. i Lausanne, där han vistades 1783--93, och där nedskref han äfven sin Autobiography (afslutad 1789). Som häfdaforskare utmärkes G. af en vidtfamnande lärdom och minutiös noggrannhet i uppgifter. Stilen är åskådlig och klar, ofta gnistrande af kvickhet; stoffets gruppering är konstnärlig och öfverskådlig. Författarens allmänna uppfattning är naturligtvis kraftigt påverkad af den härskande upplysningsfilosofien: skarpt betonas kristendomens ofördelaktiga inverkan på den romerska staten i motsats mot tillståndet under de antoninske kejsarna. Efter G:s död utgaf hans vän lord Sheffield "Gibbon's miscellaneous works with memoirs of his life and writings composed by himself, illustrated from his letters with occasional notes and narrative" (2 bd, 1796; ny uppl. i 5 bd, 1814). Litt.: Milman, "Life and correspondence of G." (1839), och J. C. Morison, "Gibbon" (i "English men of letters", 1878). A. B. B. (T. H-r.) Gibbonerna. Se, H y l o b a t i d æ. Gibbons [gi'bens], O r l a n d o, engelsk tonsättare, i. 1583 i Cambridge, d. 1625 i Canterbury, blef 1622 doktor i musik vid Oxfords universitet och 1623 organist i Westminster abbey. Han skref fantasier för stråkinstrument, stycken för virginal (klaver), kyrkohymner, anthems, motetter, madrigaler m. m., som delvis utgifvits på nytt i senare tid. G. var en mästare i polyfoniens konst och räknas för en af Englands mest begåfvade tonsättare. E. F-t. Gibbons [gi'bans], James, romersk kardinal, f. 23 juli 1834 i Baltimore af irländsk familj, prästvigdes 1861, anställdes som privatsekreterare hos ärkebiskop Spalding, utnämndes 1868 till titulärbiskop af Adramyti (Mysien) och apostolisk vikarie för North Carolina, deltog i Yatikankonsiliet, förflyttades 1872 till Eichmond samt blef 1877 under titeln biskop af Jonopolis koadjutor hos ärkebiskop Bailey af Baltimore, hvilken han s. å. efterträdde. 1886 utnämndes han till kardinal med S. Maria in Trastevere såsom titelkyrka. Tillsammans med ärkebiskop Ireland företräder han den riktning bland de amerikanske katolikerna, som med utgångspunkt i de nationella olikheterna vill i möjligaste mån tillgodose krafven på kyrklig själfstyrelse samt den moderna kulturens fordringar. I anledning af en påflig skrifvelse 1899 har G. på den sista tiden dragit sig från mera aktivt deltagande i dessa sträfvanden. G. presiderade på religionskongressen i Chicago 1893. Af hans skrifter märkas The faith of our fathers (1871; många uppl.), Our chrislian heritage (1889), The Ambassadör of Christ (1897). T. H-r. Gibbositët (af lat. gibbus, puckel), puckelryggig-het. Se Eyggradskrökning. Gibbs [gi'bs], Josiah W ill ar d, amerikansk fysiker, f. 1839 i New Haven, Connecticut, blef 1863 filos. doktor och 1871 professor i matematisk fysik vid Yale college, d. 28 april 1903. G :s förnämsta arbeten, offentliggjorda i "Transactions of the Connecticut academy", behandla termodynamikens användning på fysiska och kemiska problem. De trängde endast ytterst långsamt fram till den vetenskapliga världens kännedom, och en del af deras underbart vidsträckta resultat fanns därför oberoende af andra forskare, såsom Helmholtz och van't Hoff. Genom jämförelsen mellan dessas och G :s arbeten framstodo de senare i full dager, och Ostwald föranstaltade därför en ny uppl. " Thermodynamische studien" (Leipzig, 1892) af G :s arbeten Graphical methods (1873), A method of geometrical representation (1873) och hufvudarbetet Equilibrium of heterogeneous substances (1876-78). Dessutom förtjänar nämnas Notes ön the electromagnetic theory of light. Jfr F y s i k a l i s k kemi. S. A-s. Gibea. 1. Stad i Benjamins land, bekant som konung Sauls hem (l Sam. 11: 4; 15: 34 m. fl.), motsv. det nuv. ruinstället Tell el-Fül, några timmars väg n. om Jerusalem. Möjligen fanns inom Benjamins stam (l Sam. 14: 16 m. fl.) ytterligare en ort G., ibland äfven kallad Geba, det nuv. Djeba*. - 2. Stad inom Juda stams område (Jos. 15: 57). - 3. Stad inom Efraims stam (Jos. 24: 33). E. S-e. Gibellina [djibellma], stad i italienska prov. Tra-pani (Sicilien), vid södra sluttningen af Monti Fenestrelle. 6,262 inv. (1901). Svafvelkällor och öfvergifna svafvelgrufvor. Oliv-, mandel- och fikonodling. J. F. N. Gibelliner [gi-]. Se G h i b el Ii n er. Gibello [djibe'llå]. Se Et n a. Gibeon, fordom stad i Palestina, nu en by, El Djib, på en kulle omkr. 8 km. n. v. från Jerusalem. Gibica (Gibich). Se Gjuke. Gibraltar [chibralta'r]. 1. (Isl. Njörvasund, lat. Fretum Herculeum) Sund mellan Europa (Spanien) och Afrika (Marokko), förenar Medelhafvet med Atlantiska hafvet. Sundet är vid östra mynningen (mellan Punta de Europa och Céuta) 20 km. bredt, vid den västra (mellan kap Trafalgar och kap Spartel) 43 km. och på det smalaste stället (mellan Punta Canales och Punta Cires) knappt 13 km. Djupet växlar mellan 100 och 900 m. och är i medeltal 320 m. Längden är omkr. 65 km. Från Atlantiska hafvet går en ytström in mot Medelhafvet med en hastighet, olika vid olika tidvatten och vindriktning, af 3,7--8 km. i timmen. I motsatt riktning går en underström af Medelhafvets saltare vatten; gränsen mellan båda ligger vid omkr. 200 m. djup. Sundet har uppstått genom en sänkning i yngre tertiärtiden. -- 2. Halfö, 4,9 kvkm., i sydligaste delen af spanska prov. Cádiz vid sundet af samma namn, en af jurakalk på underlag af silurisk skiffer bestående klippa af 438 m. höjd, 4,65 km. lång och 1,25 km. bred, hvilken på tre sidor sköljes af hafvet och i n. sammanhänger med fastlandet genom en låg, 1,5 km. bred sandslätt. Mot n. och ö. stupar klippan nästan lodrätt, men sänker sig i afsatser mot v. till Algecirasviken; mot s. förlänger den sig till en lägre platå, hvars sydligaste spets kallas Punta de Europa (5° 21' v. lgd och 36° 6' 30" n. br.). I östra delen af halfön finnas de enda apor, som lefva i fritt tillstånd i Europa (Inuus ecaudatus). Hela berget, som bildar en brittisk kronkoloni, har af engelsmännen omskapats till en fästning, som har rykte för att vara ointaglig. Tre i klippan inhuggna höghvälfda och breda gallerier, rikt bestyckade med groft artilleri, resa sig terrassformigt öfver hvarandra på de betydliga höjderna af resp. 122, 213 och 308 m. ö. h., ett fortifikatoriskt jättearbete. Under