1127 Gien-Giertta 1128 inv., i administrativt hänseende till kronan Bajern, men dess hufvudman har behållit en del företrädesrättigheter och är bl. a. ärftlig medlem af bajerska riksrådet. - Bland släktens medlemmar i nyare tid märkes grefve Franz Friedrich Karl von G., f. 1795, d. 1863, som 1838-40 var regeringspresident i Mittelfranken, 1848 satt som medlem af Frankfurtparlamentet samt såväl där som i bajerska riksrådet, hvaraf han var medlem sedan 1846, visade sig vara en öfvertygelsetrogen liberal. Gien [jiä;], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Loiret, vid högra stranden af Loire. 6,241 inv. (1901; som kommun 7,909 inv.). Porslinstillverkning. (J' F* ^T-) Giéra [jiera'], Paul, nyprovensalsk skald, f. 1816 i Avignon, d. där 1861, var en af de sju framstående, nyprovensalske diktare, hvilka på det G. tillhöriga slottet Fontségugne i Vaucluse 21 maj 1854 stiftade Feliberförbundet (se d. o.). G :s dikter, hvilka utmärkas för formtalang eller lyrisk fläkt, förekomma spridda i olika ny provensalska publikationer, bl. a. i Feliberförbundets organ "Armana prouvencau". M. B. Gierke [gir-], Otto Friedrich, tysk rättslärd, f. 11 jan. 1841 i Stettin, vardt 1871 e. o. professor vid Berlins universitet, 1872 ord. professor i tysk rätt i Breslau, förflyttades 1884 till Heidelberg och är sedan 1887 professor i tysk privat- och statsrätt vid Berlins universitet. Både som universitetslärare och genom sitt omfattande och djuptänkta författarskap intager G. en af de allra främsta platserna inom den nutida tyska rättsvetenskapen. Bland hans m ån era arbeten märkas bl. a. de stort anlagda verken Das deutsche genossenschaftsrecht (3 bd, 1868-81) med tilläggsbandet I)ie genossenschajtstheorie und die deutsche rechtssprechung (1887) och Deutsches privatrecht (I 1885, II 1905) samt bland hans smärre skrifter Die grundbegriffe des staalsrechts und die neueslen staatsrechtstheorien (i "Zeitschrift fur die gesammte staatswissenschaft", 1874), den spirituella skriften Der humor im deutschen recht \1874, 2:a uppl. 1886) och det för kännedomen om 1500-talets statsteorier grundläggande arbetet Johannes Althusius und die entwickelung der naturrechtlichen staatstheorien (1880, ny tillökad uppl. 1902). Stor uppmärksamhet väckte 1888 hans skarpa kritik af första förslaget till lagbok för tyska riket. G. är utgifvare af "Untersuchungen zur deutschen staats-und rechtsg_eschichte" (sedan 1878). V. S-K. Giers [girs], N i k o l a j von, rysk diplomat, f. 9 maj 1820, d. 1895, härstammade från en urspr, svensk släkt, hvars äldste kände medlem är artillerikaptenen Lorentz G. (d. 1679). Dennes son, generalkrigskassören Lorentz G. .(hvilken först vid Karvas stormning 1704 och sedan vid Poltava, 1709, råkade i rysk fångenskap och afled i Karlskrona 1734), skall af Karl XII ha blifvit upphöjd i adligt stånd. Hans son Lorentz G. (d. 1763) slog sig ned som köpman i Petersburg, och en sonsons son till denne var Nikolaj von G. Han började 1838 sin tjänstemannabana i utrikesministeriet, följde 1849 i ungerska fälttåget högkvarteret såsom attaché hos general Lüders och blef därefter legationssekreterare i Konstantinopel. Under Krimkriget (1853- 56) fungerade han som expeditionschef åt ryske generalkommissarien öfver Moldau och Valakiet samt återvände efter krigets slut till Konstantinopel. 1856-58 var G. generalkonsul och diplomatisk agent i Egypten samt beklädde 1859-63 samma poster i Donaufurstendörnena. 1863-67 var han sändebud vid persiska hofvet i Teheran och 1867-72 hos Schweiziska edsförbundet samt utnämndes 1872 till envoyé vid hofvet i Stockholm. Hans framstående skicklighet och stora arbetsförmåga föranledde rikskanslern furst Gortjakov (med hvilkens systerdotter, furstinnan Kantakuzene, G. var gift) -att 1875 taga honom till sin adjoint i utrikesministeriet, hvarest han därjämte blef direktör för asiatiska departementet. Till följd af Gortjakovs sjuklighet förordnades G. 1880 att öfvertaga skötandet af ut-rikesärendena, och i april 1882 blef han Gortjakovs efterträdare såsom utrikesminister med förbigående af den a-ggressivt panslavistiske Ignatiev. G. var såsom sådan en af gjord motståndare till alla panslavistiska krigsplaner och lät i det hela leda sig af Bismarcks ingifvelser. Trekejsarförbun-det förnyades under G :s medverkan (i Skierniewice 1884), men Alexander visade därvid liksom i de bulgariska förvecklingarna sin obetingade själfständighet gentemot sin rådgifvare. Då Bismarck öfverlistade Ryssland i förhållandet till den gemen-samme bundsförvanten, angreps G. skarpt af det allt tyskfientligare nationalpartiet, särskildt Katkovs krets. Och då Rysslands intrigspel i Bulgarien 1885-87 endast ledde till ett försvagande af dess inflytande, fann G. i samma läger hetsiga belackare. Till följd af sjuklighet begärde han under senare åren flera gånger sitt afsked, men hvarken Alexander III eller Nikolaus II ville skilja sig från honom. J. F. N.» Giertta [järta], svensk adlig ätt, som härstammar från majoren Johan Eriksson Hierta, hvilkens tre söner 1710 adlades under namnet G. En af bröderna, Johan (se G. 1), erhöll 1719 friherrlig värdighet (skref sig som friherre H i e r 11 a), men slöt själf 1740 sin friherrliga ätt. Äfven de bägge andra bröderna, karolinerna Kristian (se G. 2) och AdamJohan(f. 1674, d. som öfverste för Kalmar regemente 1739), fingo 1720 friherrlig värdighet, men togo aldrig introduktion på Riddarhuset. Från Kristian G. härstammar den nu lefvande friherrliga ätten G. 1. Johan G. (H i er 11 a), friherre, karolin, f. 24 juni 1666 i Narva, d. 12 maj 1740 i Stockholm, blef 1687 drabant, var som sådan med i otaliga strider och utnämndes 1708 till löjtnant vid drabanterna. Ännu lidande af sina sår efter drabbningen vid Krasnokutsk (1709), deltog han i slaget vid Poltava och befann sig hos konungen i den hetaste elden. Då konungens hästbår krossades och den häst, på hvilken konungen upphjälptes, nedsköts, lämnade G. honom sin häst, med fara för sitt eget lif. Hans uppoffrande handling belöntea 1710 med adelsbref, för honom och hans bröder.