1133 Gift 1134 {klorsyradt kali) och kaliumpermanganat (öfverman-gansyradt kali). Äfven må erinras om de giftiga gaserna, t. ex. kolsyra, koloxid (i kolos och lysgas), svafvelväte, kväfoxidul (lustgas) samt det ofta från växter, ibland äfven från djur härstammande, ytterst giftiga cyanvätet 1. blåsyran med dess bekanta salt, cyankalium. En ännu mycket större mångfald af giftiga ämnen möter oss i växtvärlden och bland de talrika produkter, som framställas med i allmänhet växtmaterial som utgångspunkt. De lägst stående växterna, bakterierna, alstra, som bekant, ytterst viktiga gifter, t. ex. de s. k. "bakterietoxinerna", hvilka framkalla en hel del af de sjukliga symtomen vid infektionssjukdomar; vidare s. k. "pto-mainer" m. fl. slag af basiska ämnen, uppkommande i lik (jfr Likgift), i fördärfvade födoämnen (jfr K ö 11-, K o r f- och F i s k g i f t) o. s. v. Äfven högre utvecklade svampar frambringa giftiga ämnen, t. ex. gifterna i flugsvamp, murklor, mjöldryga m. m. Hos vissa ormbunkar finnas, särskildt i rotstockarna, gifter med maskfördrifvande egenskaper (jfr Maskmedel). Hos liliacéer märkas veratrinet i sabadillfrö, kolchicinet hos Colchicum, aloiner i den afförande drogen aloe. Inom fam. Urticaceæ förekomma, utom brännässlorna med sitt i kemiskt hänseende ännu otillräckligt kända, hudretande ämne, äfven giftiga kroppar hos indisk hampa och haschisch ("kannabinol") samt humle (humlebittersyra). Euforbiacéer hysa stundom häftigt retande ämnen, såsom de verksamma beståndsdelarna i krotonolja och i prustkåda (Euphorium). Croton- och ricinusfrön innehålla synnerligen häftiga, i oljorna ej öfvergående gifter, krotin och ricin, af ej säkert känd kemisk natur. Till fam. Scrophulariaceæ hör det bekanta hj ärtmedlet digitalis med däri förekommande gifter {digitoxin, digitalin m. fl.). Hos solanacéerna Atropa Belladonna, Hyoscyamus, Datura, Scopo-li'a, Duboisia m. fl. finnas starka gifter, såsom .atropin, hyoscyamin, skopolamin Q. liyosciri), hos potatisväxten solanin och hos tobak nikotin. Fam. Loganiaceæ hyser hos talrika Strychnosarter stryk-nin, brucin och kurarin, den verksamma beståndsdelen i pilgiftet curare (se d. o.). Bland giftiga upocynacéer märkas Strophanthusarter (med hj ärtgiftet strofantin) m. fl. växter, samtliga verkande likt digitalis. Till fam. Compositæ höra bl. a. giftiga Artemisiaarter, såsom Artemisia Cina, som lämnar "maskfrö" (flos Cinæ) med santonin, äfvensom A. AbsintJiium, hvars flyktiga olja är anledning till förgiftningar med absintlikör. Rubiaceæ hyser bl. a. kinaträden (Cinchonasläktet) med kinin, kaffebusken med kaffein, kräkroten (radix Ipecacuanhæ) med emetin och cephaëlin o. s. v. Såsom giftiga umbelliferer rnå framhållas Cicuta virosa (sprängört) med cikutoxin, Conium macu-latum (odört) med koniin m. fl. Från vissa amerikanska kakteer härstamma egendomliga gifter {jfr Cactaceæ). Bland cucurbitacéer märkas de häftiga afföringsmedlen kolocyntin hos Citrullus colocynthis och elaterin hos Ecballium elaterium (springgurka). Fam. Leguminosæ hyser bl. a. jysostigmin (1. eserin) hos Physostigma veneno-sum, cytisin hos Cytisus laburnum (guldregnsbusken), det ytterst giftiga abrinet hos fröen af Abrus precatorius (paternosterbönor, jequirity), gifter hos Lupinus- och Lathyrusarter. Inom fam. Rutaceæ märkas Pilocarpusarter (Jaborandi) med pilokarpin. Kokain härstammar från Erythroxylon. Coca (Erythroxylaceæ). Till fam. Papaveraceæ hör Papaver somniferum, som lämnar opium, innehållande morfin, kodein m. fl. alkaloider. Berberi-dacéen Podophyllum peltatum hyser det häftigt afförande podojyllotoxinet-, menispermacéen Anamirta Cocculus innehåller i frukterna ("kockelkärnor") krampgiftet pikrotoxin; magnoliacéen Illicium reli-giosum hyser likaledes i frukterna ("falsk stjärnanis" 1. "sikimi") det mycket giftiga sikiminet. Bland ranunculacéer märkas slutligen Aconitumarter med akoniüner samt giftiga representanter af släktena Delphinium, Nigella, Helleborus, Hyd-rastis, Adonis, Caltha, Eanunculus, Anemone m. fl. - Bland organiska gifter, som framställas fabriks-mässigt för att tjäna som läkemedel eller för andra ändamål, märkas t. ex. de talrika bedöfnings-medlen (kloroform, eter m. m.) och sömnmedlen (kloral, sulfonal, trional, veronal etc.), alkoholerna, antiseptica - såsom fenol, sali-cylsyra, formaldehyd (formalin), jodoform o. s. v.- några organiska syror (t. ex. oxalsyra, pi-krinsyra), vissa flyktiga kolväten, såsom bensol, beståndsdelar i petroleum o. d., nitro-föreningar (nitrobensol, nitroglycerin) och amidoföreningar (anilin), åtskilliga moderna febermedel (acetanilid eller antifebrin); talrika konstgjorda färgämnen och tekniskt framställda organiska baser (pyridin, kinolin, apomorfin m. fl.). - De hos växter förekommande eller ur växtmaterial framställda gifterna äro ofta kemiskt väl karakteriserade ämnen: kolväten, alkoholer, etrar, estrar, organiska syror, organiska baser (alkaloider), glykosider m. m. C. G. S. De hos djur förekommande gifterna äro däremot vanligen till sin kemiska natur föga eller ej alls kända. I många fall har man ansett dem vara ägghvitekroppar; dock torde det ännu vara en öppen fråga, huruvida ägghvitan själf är giftig, eller om något annat mycket häftigt gift vidlåder ägghvitan och vid den kemiska bearbetningen följer med denna. I en del fall synas de giftiga ämnena vara enzymer eller med sådana jämförbara kroppar. Hos några djur ha ett slags alkaloider, hos andra representanter af ännu andra ämnesgrupper anträffats såsom det verksamma i deras gifter. - En viss grad af giftighet tillkommer antagligen flertalet eller alla djur så till vida, som någon af deras vätskor eller väfnader är giftig gentemot något slag af andra varelser. Så har t. ex. människans saliv visat sig kunna döda en dufva. Galla, blod, urin, svett m. m. innehålla ämnen, eom kunna framkalla giftverkningar hos försöksdjur. Egendomliga toxiska verkningar utöfva äfven ämnen i sköldkörteln och i binjurarna äfvensom vissa produkter af människans och de högre djurens ämnesomsättning både i friskt och sjukt tillstånd. - En mera höggradig, specifik giftighet tillkommer emellertid blott vissa djurgrupper. I sin enklaste form uppträder denna giftafsöndring såsom ett hudsekret, egnadt att genom skarp smak och lukt afskräcka eventuella fiender. Ofta äro dessa giftiga hudkörtlar tämligen likformigt spridda öfver kroppen, men stundom äro de begränsade till bestämda hudpartier; sålunda bilda de t. ex. hos vår vanliga