1139 Giftmärke-Giftorätt 1140 annan misshandel med dödlig utgång, ehuru i den norska lagen den omständigheten, att gärningen föröfvats medelst användning af gift, är särskildt omnämnd bland de fall, som kunna föranleda en väsentlig skärpning af straffet. <tab>N. S-g. Giftmärke. Se Gifttecken. Giftoman (isl. fastnandi-, fno. giptingarmaþtr; fsv. giptarmaþer, giftomaþer), jur., betecknade i de äldsta nordiska rättskällorna den kvinnans manlige frände, som egde att gifva henne åt någon till hustru, egde att förrätta gift. Numera förstås därmed den person, hvars samtycke erfordras, för att omyndig mö må kunna lagligen ingå äktenskap, och som sålunda både kan och bör hindra ett för henne skadligt giftermål. Alla svenska lagar, med undantag af de gamla götalagarna, ha tillåtit änka att själf bestämma om sitt äktenskap. I Sverige stå numera endast omyndiga mör, d. v. s. kvinnor, som ej varit gifta, under giftoman. Om mö var myndig eller icke, hade härvidlag ej någon betydelse, förrän k. förordn. 8 nov. 1872 stadgade: "mö, som myndig är, stånde ej under giftoman". Detta kom dock ej strax att gälla för adlig mö; först sedan 1881 års adelsmöte afstått från den ridderskapet och adeln genom 1723 års privilegier tillförsäkrade giftomannarätten öfver ogifta döttrar, har det (genom k. förordn. 17 mars 1882) blifvit allmänt gällande regel, att endast omyndig mö lyder under giftoman. Själfskrifven giftoman är alltid fadern, med moderns råd; är fadern död, inträder modern i hans rätt och må utöfva den med skyldaste fränders råd (sponsores naturales). Redan Svealandskapens lagar erkände moderns befogenhet att näst fadern vara giftoman. Enligt landslagarna saknade emellertid modern denna rätt, och det var först 1686 års kyrkolag, som i landsrätten åter införde den nu gällande grundsatsen, att giftomannarätten tillkommer föräldrarna och sålunda efter faderns död modern. -- Efter föräldrarna är närmaste manliga frände själfskrifven såsom giftoman, om ej sådan af föräldrarna särskildt förordnats; om någon af rätten förklaras oskicklig eller erkännes förhindrad att vara giftoman, intage närmaste "skyldeman hans plats (sponsores legitimi). Föräldrarna (modern med nästa fränders råd) kunna emellertid, såsom redan är sagdt, genom muntligt eller skriftligt förordnande utse särskild giftoman för sin dotter (sponsor testamentarius). Denna föräldrarnas rätt stadgades först i stadslagen (1300-talet) och blef gällande äfven för landsbygden under senare delen af 1600-talet. Efter de nu nämnda kommer förmyndare i ordningen; och slutligen kan äfven rätten förordna giftoman, då ej annan veterlig finnes (sponsor dativus); ett sådant fall är emellertid ganska ovanligt. (G. B. 1: 2-4.) -- Giftomannens samtycke erfordras ej blott för äktenskaps ingående, utan äfven för trolofning i lagens mening (se Trolofning). Emellertid eger icke giftomannen att godtyckligt vägra sitt bifall till önskadt giftermål, utan friaren kan underställa hans vägran domstols pröfning (för adlig mö: K. M:ts; G. B. 6: 4; Adl. priv. § 29). -- Före beviljandet af lysning skall vederbörande präst förvissa sig om giftomannens samtyckte. Har emellertid ett äktenskap kommit till stånd mot giftomans vilja, så skall det likväl endast i undantagsfall (G. B. 2: 10) på denna grund återgå. Eljest kan för kvinnan inträda förlust af arf efter giftomannen (se Arflös). -- Giftomannen eger ej blott förhindra äktenskap, som synes honom skadligt, utan äfven göra äktenskapsförord å den omyndiga möns vägnar, om förhållandena synas påkalla en sådan åtgärd (G. B. 8: 1). -- Finska lagstiftningen medgaf redan 31 okt. 1864, att mö, som uppnått 21 års ålder, må utan giftomans samtycke ingå äktenskap. Enligt dansk och norsk rätt skall "ufuldmyndig" kvinna ha samtycke af föräldrar, förmyndare eller kurator för äktenskaps ingående. I Danmark skall t. o. m. "ufuldmyndig" man ha samtycke af föräldrar eller kurator. <tab>K. H. B. (C. G. Bj.) Giftorätt, jur., äkta makes andel i boet, den förmögenhet, som vare sig på grund af lagbestämmelse eller jämlikt ett makarna emellan ingånget aftal (se Äktenskapsförord) tillhör dem gemensamt. Ehuru uttrycket giftorätt synes ha kommit i bruk först i 17:e årh. och icke har direkt motsvarighet i andra språk, är emellertid förmögenhetsgemenskap mellan äkta makar ett både gammalt och vida utbredt rättsinstitut. Den meningen, att institutet rent af hör till äktenskapets väsen, har icke saknat förespråkare, om än dessa numera äro sällsynta. För de antika folkens rättsuppfattning var institutet främmande, men det gjorde sig tidigt gällande hos germanerna och vann hos dem utbildning, i samma mån kvinnans ställning förbättrades. I nutida rätt förekommer förmögenhetsgemenskap för äkta makar, fullständig eller partiell, med lika andelar för bägge, flerstädes, bl. a. i alla fyra nordiska länderna samt i Frankrike och åtskilliga andra stater, hvilkas civilrätt är grundad på den franska -- dock så, att genom aftal mellan makarna deras förmögenhetsförhållanden kunna ordnas på annat sätt. Annorstädes, t. ex. i Tyska riket, förutsattes åter för sådan förmögenhetsgemenskap särskild öfverenskommelse (ty. ehevertrag). Hvad den svenska rätten beträffar, har förmögenhetsgemenskap i lös egendom varit en redan i landskapslagarna allmänt erkänd rättsverkan af äktenskapet. Endast för Gottlandslagen var den okänd. I den efterföljande rätten har giftorättsinstitutet alltjämt bibehållit sig och vidare utvecklats. Vår nu gällande lag tillerkänner i vigselfästa och därmed likställda äktenskap (se Civiläktenskap) båda makarna giftorätt, ehuru visserligen hustruns rätt kan sägas vara hvilande, så länge mannen har den hufvudsakliga delen af förmögenheten under sin förvaltning. I och med fullbordandet af vigseln eller motsvarande borgerliga akt förvärfvas giftorätten (G. B. 10: 1). Men giftorätt förekommer också i de arter af ofullkomnade äktenskap, som uppstå efter rättegång genom domstols beslut, att fästehjon, mellan hvilka könsumgänge egt rum, förklaras för äkta makar, eller att kvinna, som en man häfdat under äktenskapslöfte, förklaras för dennes hustru, eller ock att i sådant fall mannens löfte varder "för fast förklaradt". I motsats till hvad fallet är i vigselfästa äktenskap tillkommer här giftorätt allenast den ene maken, nämligen den, som varit kärande i rättegången (G. B. 3: 9, 10; 10: 7). I de flesta äktenskap är all makarnas förmögenhet samfälld ("kommunikabel") och alltså föremål för giftorätt. Lagen erkänner emellertid möjligheten af enskild ("inkommunikabel") egendom för makarna,