utnämnde honom till sin resident vid franska hofvet. Bland hans dikter märkas Art de plaire (efter Ovidius' "Ars amandi") och nio tragedier. I Téléphonte medarbetade Richelieu. Gilbert [ʃilb<over>ä</over>r], Nicolas Joseph Laurent, fransk skald, f. 1751, d. 1780, skref åtskilliga skarpa satirer, företrädesvis mot encyklopedisterna och akademikerna, hvarför han blifvit kallad den "franske Juvenalis", och författade oder, elegier m. m. Hans samlade skaldestycken (Le génie aux prises avec la fortune, Le carnaval des auteurs, satirerna Le XVIII:e siècle och Mon apologie m. fl.) ha ofta blifvit utgifna, bl. a. af Mastrella 1822 (ny uppl. 1859) och i urval af Huot (1893). Se arbeten om G. af De Puymaigre (1848) och Weiss (1896). Gilbert [gi'-], Ludwig Wilhelm, tysk fysiker och kemist, f. 1769, d. 1824 som professor i fysik i Leipzig, utgaf 1799--1824 "Annalen der physik", hvaraf Poggendorffs "Annalen der physik und chemie" utgör fortsättningen. Gilbert [gi'lbət], sir Henry, engelsk kemist, f. 1817, d. 1902, anställde efter 1843 i förening med I. B. Lawes flera utomordentligt viktiga agrikulturkemiska experiment, som gifvit anledning till stridsskrifter af Liebig m. fl. 1884--90 var G. professor i agrikulturkemi vid Oxfords universitet. ^{P. T. C.}* Gilbert [gi'lbət], sir John, engelsk målare, f. 1817, d. 1897, var en mångsidig och fantasirik konstnär, som gjorde sitt namn kändt i synnerhet genom illustrationer för "Illustrated London news" samt till "Don Quijote", "Gil Blas", "Tristram Shandy", "Hudibras", "The pilgrim's progress" och Routledges Shaksperesupplaga. Han utförde äfven i olja och i akvarell en mängd historiska genrebilder samt porträtt (synnerligast af barn). G. blef 1871 president för de engelske akvarellisternas sällskap, 1872 adlad och 1876 medlem af akademien i London. (^{G--g N.}) Gilbert [gi'lbət], sir William Schwenck, engelsk skriftställare, f. 1836 i London, var en tid advokat. Han har gjort sig ett namn som dramatisk författare och medarbetare i den periodiska pressen. I synnerhet ha de operetter, till hvilka G. lämnade libretton och A. Sullivan musiken, haft den största framgång i både England och Amerika; samarbetet mellan dessa bägge pågick 1871--96, hvarefter G. ej haft någon stor succés. G. utmärker sig för en graciös fantasi, humor och sångbar versifikation. Hans första teaterstycke var Dulcamara (1866), som följts af en lång rad farser, operetter o. s. v. The palace of truth (1870), grundad på en berättelse af M:me de Genlis, Pygmalion and Galatea (1871), The wicked world (1873), Broken hearts (1876), Gretchen (1879), Jolanthe (1882), Princess Ida (1883), The mikado (1885; "Mikadon", 1890), Ruddigore (1887), The yeomen of the guard (1888), The gondoliers (1889), Utopia limited (1893) och The grand duke (1896) m. fl. I "Fun" trycktes först hans Bab ballads (två samlingar, 1869 och 1873). Original plays utgafs i 3 bd 1875--94. Gilbert [ʃilb<over>ä</over>r], Zelia. Se Trebelli. Gilbert [gi'-], Gustav, tysk historiker, f. 1843, d. 1899, gymnasialprofessor i Gotha, utgaf flera specialafhandlingar i grekisk fornkunskap och Handbuch der griechischen staatsaltertümer (2 bd, 1881--85; 2:a uppl. af bd I, 1893). Gilbert [gi'lbət], Alfred, engelsk skulptör, f. 1854, studerade för Böhm och vid akademien i Paris samt anses vara den främste nu lefvande skulptör i sitt land. Bland hans större verk äro drottning Viktorias monument i Winchester, monumentet på hertigens af Clarence graf och Shaftesburybrunnen vid Piccadillycirkus. Han är en utomordentlig talang på de dekorativa konsternas område och har framför allt gjort öfverlägsna guldsmeds- och elfenbensarbeten. ^{G--g N.} Gilbert de la Porrée [ʃilb<over>ä</over>r də la pår<over>e</over>], latinis. Gilbertus Porretanus l. Gilbertus Pictariensis (efter hans födelseort, Poitiers), fransk skolastisk filosof, tillhörande den platoniserande riktningen, f. 1142, d. som biskop i Poitiers 1154, skref en kommentar till två skrifter af (Pseudo-)Boëthius och en skrift om Aristoteles' kategorier, De sex principiis. ^S--e. Gilbertiner, engelsk andlig orden, stiftad af Gilbert den helige (d. 1189, kanoniserad 1202). Det utmärkande för orden var anordningen med dubbelkloster, där nunnorna lefde efter Benedikts regel, korherrarna efter Augustinus'. De förra gällde som egare till klostergodset och voro de talrikare, ehuru klostrets högsta ledning tillkom ej abbedissan, utan en af korherrarna. Orden räknade 22 kloster, af hvilka det i Sempringham, Lincolnshire, var moderkloster. Utanför England fick ordenssamfundet ingen utbredning. Det upphäfdes af Henrik VIII 1519. ^{Hj. H--t.} Gilbertit, miner., finfjällig muskovit. Gilberts hål, en vid Kumlaby by, på östra kusten af Visingsö, belägen, med dy eller snarlikt ämne fylld, djup hålighet i jorden. Enligt en sägen skall hålet ha medelst trolldom åstadkommits af trollkarlen Kettil Runske, under det att en annan trollkarl, Gilbert, var sysselsatt med att genom en graf dela ön i två delar. I samband med detta Gilberts gräfningsarbete sättes äfven uppkomsten af en med två (nu igenrasade) öppningar försedd grotta i skifferberget vid stranden några hundra fot norr om öns sydöstra udde. ^{E. E.} Gilbertöarna [gi'lbət-] l. Kingsmillöarna, ögrupp i Mikronesien, på ömse sidor om ekvatorn och under 172--177° ö. lgd, mellan Marshallöarna i n. och Ellice-öarna i s. Ögruppen består af inalles 18 öar med en areal af 430 kvkm. Öarna äro korallbildningar och föga fruktbara; de äro dock rika på kokospalmer och pandanusträd, men ha få brödfruktträd. Endast ett däggdjur fanns ursprungligen, nämligen råttan, men detta i så mycket större antal; i senare tider äro hundar och svin införda. Äfven den öfriga djurvärlden är fåtaligt representerad. Ögruppen har 35,200 inv., hvilka sannolikt uppstått genom en blandning af mikronesier och invandrade samoaner. De göra sina vapen af kokosfibrer och rockskinn samt hjälmar af taggfiskhud. Riksmuseet eger en vacker samling sådana vapen. Ehuru polygami förekommer bland dem, lära de dock i sedligt hänseende stå högre än de fleste öboar i Oceanien. Nordamerikanska och engelska missionssällskap ha grundat missionsstationer på flera af öarna. -- Öarna torde första gången ha setts af spanjoren Saavedra 1529; de återupptäcktes af Byron 1765 samt af Marshall och Gilbert 1788,