Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giktkedjor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1857) samt öfversättningar från
Terentius, Lanfranc, Beda och Alfred den store.
Giles [***], Ernest, australisk
forskningsresande, f. 1847 i England, d. 1897,
företog flera större forskningsresor inom
Australien: 1872 till det centrala inlandet,
för att finna Murchisons källor, hvarunder
han upptäckte Liebigbergen och saltträsket
Lake Amadeus; 1873–74 från Albergafloden
längs 27:e breddgraden till 126° ö. lgd,
då han tvangs att återvända; 1874 från Port
Fowler vid Australbukten i nordlig och östlig
riktning genom ödemarker, som utan de medförda
kamelerna varit omöjliga att passera; 1875-76
från Port Augusta vid öfverlandstelegrafen till
Lake Gairdner, därifrån mot v. genom Syd-
och VästAustralien längs 30:e breddgraden
till Perth vid västkusten; återvägen togs
från floden Ashburton mellan 24:e och
25:e breddgraden till Peakestationen vid
öfverlandstelegrafen. G. skref Geographical
travels in Central-Australia (1874), The journal
of a forgotten expedition (1880) och Australia
twice traversed (2 bd, 1889).
Giles land, Gillis land, polarö i Norra
ishafvet ö. om Nordostlandet i Spetsbergens
arkipelag, 80° n. br., 36° ö. lgd, sågs 1707 af
holländske commander Giles och erhöll sitt namn
efter denne. 1876 såg norske kaptenen Kjeldsen
en ö i denna trakt, som han kallade Hvita ön,
och 1887 iakttogs den af E. Johannesen, hvilken
kallade den Nya Island. 1898 seglade Nathorst
kring ön samt landsteg på den. Äfven han kallade
ön Hvita ön. "Den gjorde i sanning skäl för
sitt namn, bländande hvit från topp till fot;
icke en bergspets höjde sig öfver täcket, allt
låg i den renaste snöskrud". Denna ö anses vara
identisk med Giles land, hvilket namn nu knappt
mer användes.
J.F.N.
Gilgal, namn på flera orter i Palestina. Den mest
bekanta var israeliternas första lägerställe
efter öfvergången af Jordan (Jos. 4:19), där
de bl. a. firade den första påsken i Kanaans
land (Jos. 5:10) och där de en längre tid
hade sitt hufvudkvarter. Detta G. låg ö. om
Jeriko. Några fornlämningar på en liten
kulle, Tell Djeldjul, utmärka platsen. Ett
annat G. låg ö. om Sikem, möjligen nuvarande
Djulêdjîl (jfr 2 Kon. 2: l f.; 4: 38 m. fl.).
E. S-e.
Gilgames, babylonisk hjältegestalt. Se
Gilgamesepos.
Gilgamesepos, babylonisk hjältesaga, ett
af den rikhaltiga kilskriftslitteraturens
märkligaste alster, är alltigenom hållet i
bunden form och omfattar tolf stora lertaflor
med tre kolumner kilskrift på hvarje sida samt
innehåller inalles 36,000 rader. Det skildrar
den store sagohjälten Gilgames, en babylonisk
Herkules’ lefnadsöden, hjältedater, vandringar
i fjärran länder och färder på okända haf. Den
elfte taflan innehåller den märkliga babyloniska
syndaflodsberättelsen. Handlingen i sagan är
i korthet följande: Första taflan: Gilgames är
härskare i Erek och är en sträng sådan. Alla unga
män tvingar den väldige in i sin tjänst, och de
unga kvinnorna finna inga älskare. Folket klagar
hos skapargudinnan Aruru, och denna skapar en
rival, en hjälte, som skulle draga Gilgames’
uppmärksamhet till sig. Hon skapade Ea-bani,
en kraftgestalt, betäckt med hår, och
som bodde i ödemarken. En jägare berättar för
Gilgames om
denna kraftmänniska och får i uppdrag att föra
honom till Erek. Men denne Simson kunde ej vinnas
annat än genom en Delila, och det är genom en
glädjeflicka, som Ea-bani lockas till staden. De
båda hjältarna stifta evig vänskap. Andra taflan:
Ea-bani trifs ej i stadens buller, utan tynar
af. Han förbannar glädjeflickan, som fört honom
till staden, men bestraffas därför af Samas,
solguden, som visar honom, huru mycket han
vunnit, bl. a. Gilgames’ vänskap, Ea-bani har
en förskräcklig dröm. De båda vännerna besluta
företaga en vandring till den heliga cederskogen,
där Istar bor, och som bevakas af Humbaba. Tredje
taflan, endast fragment: Gilgames vänder sig
till sin moder Rimat-Belit, en prästinna, med
begäran, att hon af Samas skall utverka lycka och
framgång för den tillämnade vandringen. Fjärde
taflan, äfven fragmentarisk: Förberedelser för
resan. Beskrifning af Humbaba, väktaren. Han
eger bl. a. en förskräcklig röst. Ea-bani blir
förskräckt, men Gilgames ingifver honom nytt
mod. Femte taflan: Gilgames och Ea-bani äro i
cederskogen. Den senare delen, som afhandlat
striden med väktaren och dennes nedgörande, är
bortbruten. Sjätte taflan: Gilgames skurar sina
vapen, han aflägger sina i striden nedsolkade
kläder och drager rena på. Han lät sitt hår falla
ned på ryggen. Istar, kärleksgudinnan, till
hvars heliga skog de kommit och hvars väktare
de dödat, lyfter sina ögon till Gilgames’
skönhet. Hon vill kora honom till sin man,
men hjälten afvisar henne brutalt. Gudinnan
blir ursinnig, stiger upp till sin fader Anu,
klagar för honom samt uppmanar honom, att skapa
en tjur, som skulle döda Gilgames. Anu gifver
vika, men de båda vännerna döda himmelstjuren,
hvarefter de hyllas af invånarna i Erek. Sjunde
taflan, sönderbruten: Ea-bani sjuknar. Åttonde
taflan: Ea-bani dör. Gilgames klagar. Nionde
taflan: Saknaden efter Ea-bani och fruktan
för döden drifva Gilgames ut i ödemarken. Han
besluter uppsöka sin stamfader Ut-napistim,
den babyloniske syndaflodshjälten, som bor i
fjärran. Efter en äfventyrlig vandring kommer
han till Medelhafvets strand. Tionde taflan:
Nu ville han gärna taga vägen öfver hafvet,
men ingen utom solguden har någonsin farit
öfver. Lyckligtvis bor Ut-napistims gamle
skeppare i närheten, och denne vinner Gilgames
för den äfventyrliga färden. De begifva sig
af. Efter tre dagars segling komma de till
dödens vatten, som de dock efter ofantliga
svårigheter lyckades komma öfver. De anlända
lyckligt till Ut-napistim i fjärran, sannolikt
i trakten af Gibraltar sund. Elfte taflan:
Ut-napistim berättar för Gilgames sin underbara
räddning undan en alltförstörande flod, och
huru han blifvit delaktig af evigt lif. Detta
är den babyloniska syndaflodsberättelsen,
som dock sannolikt ursprungligen utgjort ett
själfständigt helt, men som i en senare tid
inramats i denna krans af hjältesagor. Floden
– abubn – fördränker i första rummet staden
Suruppak vid Eufrats mynning, men sträcker sig
öfver hela mänskligheten, d. v. s. Eufrat- och
Tigrisdalen. Gudarna besluta i generalförsamling
floden såsom ett straff för människornas
synder. Men Ea, vattendjupets gud, har en
skyddsling, Ut-napistim ("han såg lifvet"),
och denne uppmanar han i en drömsyn att bygga
sig ett fartyg och rädda sig däri. På morgonen
börjar han samla virke, och på femte dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
