(1857) samt öfversättningar från Terentius, Lanfranc, Beda och Alfred den store. Giles [***], Ernest, australisk forskningsresande, f. 1847 i England, d. 1897, företog flera större forskningsresor inom Australien: 1872 till det centrala inlandet, för att finna Murchisons källor, hvarunder han upptäckte Liebigbergen och saltträsket Lake Amadeus; 1873--74 från Albergafloden längs 27:e breddgraden till 126° ö. lgd, då han tvangs att återvända; 1874 från Port Fowler vid Australbukten i nordlig och östlig riktning genom ödemarker, som utan de medförda kamelerna varit omöjliga att passera; 1875-76 från Port Augusta vid öfverlandstelegrafen till Lake Gairdner, därifrån mot v. genom Syd- och VästAustralien längs 30:e breddgraden till Perth vid västkusten; återvägen togs från floden Ashburton mellan 24:e och 25:e breddgraden till Peakestationen vid öfverlandstelegrafen. G. skref Geographical travels in Central-Australia (1874), The journal of a forgotten expedition (1880) och Australia twice traversed (2 bd, 1889). Giles land, Gillis land, polarö i Norra ishafvet ö. om Nordostlandet i Spetsbergens arkipelag, 80° n. br., 36° ö. lgd, sågs 1707 af holländske commander Giles och erhöll sitt namn efter denne. 1876 såg norske kaptenen Kjeldsen en ö i denna trakt, som han kallade Hvita ön, och 1887 iakttogs den af E. Johannesen, hvilken kallade den Nya Island. 1898 seglade Nathorst kring ön samt landsteg på den. Äfven han kallade ön Hvita ön. "Den gjorde i sanning skäl för sitt namn, bländande hvit från topp till fot; icke en bergspets höjde sig öfver täcket, allt låg i den renaste snöskrud". Denna ö anses vara identisk med Giles land, hvilket namn nu knappt mer användes. J.F.N. Gilgal, namn på flera orter i Palestina. Den mest bekanta var israeliternas första lägerställe efter öfvergången af Jordan (Jos. 4:19), där de bl. a. firade den första påsken i Kanaans land (Jos. 5:10) och där de en längre tid hade sitt hufvudkvarter. Detta G. låg ö. om Jeriko. Några fornlämningar på en liten kulle, Tell Djeldjul, utmärka platsen. Ett annat G. låg ö. om Sikem, möjligen nuvarande Djulêdjîl (jfr 2 Kon. 2: l f.; 4: 38 m. fl.). E. S-e. Gilgames, babylonisk hjältegestalt. Se Gilgamesepos. Gilgamesepos, babylonisk hjältesaga, ett af den rikhaltiga kilskriftslitteraturens märkligaste alster, är alltigenom hållet i bunden form och omfattar tolf stora lertaflor med tre kolumner kilskrift på hvarje sida samt innehåller inalles 36,000 rader. Det skildrar den store sagohjälten Gilgames, en babylonisk Herkules' lefnadsöden, hjältedater, vandringar i fjärran länder och färder på okända haf. Den elfte taflan innehåller den märkliga babyloniska syndaflodsberättelsen. Handlingen i sagan är i korthet följande: Första taflan: Gilgames är härskare i Erek och är en sträng sådan. Alla unga män tvingar den väldige in i sin tjänst, och de unga kvinnorna finna inga älskare. Folket klagar hos skapargudinnan Aruru, och denna skapar en rival, en hjälte, som skulle draga Gilgames' uppmärksamhet till sig. Hon skapade Ea-bani, en kraftgestalt, betäckt med hår, och som bodde i ödemarken. En jägare berättar för Gilgames om denna kraftmänniska och får i uppdrag att föra honom till Erek. Men denne Simson kunde ej vinnas annat än genom en Delila, och det är genom en glädjeflicka, som Ea-bani lockas till staden. De båda hjältarna stifta evig vänskap. Andra taflan: Ea-bani trifs ej i stadens buller, utan tynar af. Han förbannar glädjeflickan, som fört honom till staden, men bestraffas därför af Samas, solguden, som visar honom, huru mycket han vunnit, bl. a. Gilgames' vänskap, Ea-bani har en förskräcklig dröm. De båda vännerna besluta företaga en vandring till den heliga cederskogen, där Istar bor, och som bevakas af Humbaba. Tredje taflan, endast fragment: Gilgames vänder sig till sin moder Rimat-Belit, en prästinna, med begäran, att hon af Samas skall utverka lycka och framgång för den tillämnade vandringen. Fjärde taflan, äfven fragmentarisk: Förberedelser för resan. Beskrifning af Humbaba, väktaren. Han eger bl. a. en förskräcklig röst. Ea-bani blir förskräckt, men Gilgames ingifver honom nytt mod. Femte taflan: Gilgames och Ea-bani äro i cederskogen. Den senare delen, som afhandlat striden med väktaren och dennes nedgörande, är bortbruten. Sjätte taflan: Gilgames skurar sina vapen, han aflägger sina i striden nedsolkade kläder och drager rena på. Han lät sitt hår falla ned på ryggen. Istar, kärleksgudinnan, till hvars heliga skog de kommit och hvars väktare de dödat, lyfter sina ögon till Gilgames' skönhet. Hon vill kora honom till sin man, men hjälten afvisar henne brutalt. Gudinnan blir ursinnig, stiger upp till sin fader Anu, klagar för honom samt uppmanar honom, att skapa en tjur, som skulle döda Gilgames. Anu gifver vika, men de båda vännerna döda himmelstjuren, hvarefter de hyllas af invånarna i Erek. Sjunde taflan, sönderbruten: Ea-bani sjuknar. Åttonde taflan: Ea-bani dör. Gilgames klagar. Nionde taflan: Saknaden efter Ea-bani och fruktan för döden drifva Gilgames ut i ödemarken. Han besluter uppsöka sin stamfader Ut-napistim, den babyloniske syndaflodshjälten, som bor i fjärran. Efter en äfventyrlig vandring kommer han till Medelhafvets strand. Tionde taflan: Nu ville han gärna taga vägen öfver hafvet, men ingen utom solguden har någonsin farit öfver. Lyckligtvis bor Ut-napistims gamle skeppare i närheten, och denne vinner Gilgames för den äfventyrliga färden. De begifva sig af. Efter tre dagars segling komma de till dödens vatten, som de dock efter ofantliga svårigheter lyckades komma öfver. De anlända lyckligt till Ut-napistim i fjärran, sannolikt i trakten af Gibraltar sund. Elfte taflan: Ut-napistim berättar för Gilgames sin underbara räddning undan en alltförstörande flod, och huru han blifvit delaktig af evigt lif. Detta är den babyloniska syndaflodsberättelsen, som dock sannolikt ursprungligen utgjort ett själfständigt helt, men som i en senare tid inramats i denna krans af hjältesagor. Floden -- abubn -- fördränker i första rummet staden Suruppak vid Eufrats mynning, men sträcker sig öfver hela mänskligheten, d. v. s. Eufrat- och Tigrisdalen. Gudarna besluta i generalförsamling floden såsom ett straff för människornas synder. Men Ea, vattendjupets gud, har en skyddsling, Ut-napistim ("han såg lifvet"), och denne uppmanar han i en drömsyn att bygga sig ett fartyg och rädda sig däri. På morgonen börjar han samla virke, och på femte dagen