börjar han bygga. Då fartyget sjösattes, höll han en stor fest. Han lastar skeppet, för ombord sin personliga egendom, hela sin släkt, allt slags utsäde, alla markens djur, vilda djur samt alla slags handtverkare och skaffar sig en skeppare att föra fartyget. På gifvet tecken aftonen förut stänger han sin dörr och inväntar floden. På morgonen släppas alla naturkrafter lösa. Åska, blixt, storm och vatten komma lik en slaktning öfver människorna, allt lefvande drunknar, och gudarna själfva öfverväldigas af fruktan. Istar, den stora modergudinnan, klagar öfver sina döda barn. Sex dagar och nätter pågår förstörelseverket, men på sjunde dagen lugnar det sig. Ut-napistim öppnar en glugg. Dagsljuset föll på hans ansikte. Han knäböjde och grät. Efter tolf dubbeltimmar fastnade skeppet på berget Nisir. Sex dagar väntar Ut-napistim, men den sjunde besluter han att undersöka tillståndet i dalen. Han sänder ut en dufva, men hon kommer tillbaka, sedan en svala, som äfven återvänder, och sist en korp, som såg, att vattnet aftog, fann föda och icke kom tillbaka. Nu förstår Ut-napistim, att jorden är torr, han lämnar fartyget och anordnar slakt- och drickoffer på bergets topp, hvartill gudarna "likt flugor" församla sig för att insupa den söta doften. En häftig scen uppstår bland gudarna, ty Bel, som egentligen anstiftat floden, vredgas öfver, att någon människa undkommit. Han blidkas emellertid, förlänar Ut-napistim och hans hustru evigt lif samt anvisar dem en boning "i fjärran vid flodernas mynning". Gilgames begifver sig efter att ha hört denna berättelse på hemvägen, men Ut-napistim förser honom med undergörande örter, som förmå att stilla hafvets stormar samt skänka evig ungdom. Han lägger emellertid i land på ett ställe under färden, hvarvid en orm passar på att stjäla bort dessa örter. Gilgames öfvergifver då fartyget och går till fots till Erek. Tolfte taflan: Gilgames söker sätta sig i förbindelse med Ea-banis ande för att få höra, huru det är i de dödes värld. Han söker den ene guden efter den andre. Ea låter Nergal föra Ea-banis ande upp, och denne berättar för Gilgames de dödes lott, men gör det ogärna, emedan det komme att förorsaka Gilgames sorg. En naturmyt ligger sannolikt till grund för Gilgamesepos. Det är solens årslopp kring jorden genom djurkretsens tolf bilder. Åtskilligt tyder på en sådan förklaring: Gilgames och Ea-bani i 2:a taflan, tvillingarnas tecken, mötet med Istar i 4:e taflan, jungfruns tecken, skorpionmänniskorna i 9:e taflan, en skjutande skorpionmänniska i skyttarnas tecken, och syndaflodsberättelsen i 10:e och 11:e taflorna, Vattumannens bild. Men om så är fallet, har denna myt, med ursprunglig handling i himmelen, sedermera blifvit förlagd till jorden samt förbunden med mytiska eller historiska gestalter, händelser och orter. Visst är, att denna saga, som ej kan vara yngre än från 3:e årtusendet f. Kr., till stor del ligger till grund för berättelserna om Nimrud, Simson och kanske Odysseus. Litt.: Schrader-Jensen, "Keilinschriftliche bibliothek", bd 2 (1890). D-M. Gilge [gi'lge], Njemens (Memels) södra mynningsarm, delar sig i fyra grenar, som utfalla i Kurisches haff. J. F. N. Gilgen [gi'lgen], Gilijen, ty. Se Ægidius den helige. Gilgit, landskap i nordvästra Kashmir, på södra sluttningen af Karakorumkedjan och v. om Indusflodens böjning mot s., omfattar den 1,500--1,800 m. ö. h. belägna dalen på ömse sidor om floden Gilgit, ett tillflöde till Indus. Med Chitral, Yasin, Panyal, Kunza och Nagar, Astor och Indusdalen från Bunji till Batera samt bergen i öfre Panjkora och Swat bildar G. sedan 1889 ett brittiskt agentskap, som sammanfaller med Dardistan i vidsträckt bemärkelse (omkr. 77,000 kvkm.), ehuru de politiska gränserna för Kashmirs förvaltning omfatta endast nedre Gilgitdalen och en del af Indusdalen, som gränsar till Chilas (omkr. 5,200 kvkm.). Befolkningen inom agentskapet tillhör olika raser, men har vanligen sammanförts under benämningen darder; inom densamma talas 11 olika språk. -- Den lilla orten G., belägen på högra stranden af floden G., 1,340 m. ö. h., har en bataljon Kashmirtrupper, ett sjukhus samt några tjänstemän. Gilia Ruiz et Pav., bot., växtsläkte af fam. Polemoniaceæ. Dithörande arter äro vanligen örter med smala eller flikiga blad samt täcka blommor af växlande färg. De härstamma alla från Amerika. Flera arter odlas allmänt som prydnadsväxter i trädgårdar, t. ex. G. tricolor Benth., G. dianthiflora Voss (Fenzlia dianthiflora Benth.), G. androsacea Steud. (Leptosiphon androsaceus Benth.), G. capitata Dougl., alla från Kalifornien, och G. rubra Voss (Ipomopsis elegans Michx.) från Carolina och Florida. Ldt. (G. L-m.) Giljaker, folkstam, som bebor norra Sachalin och området omkring Amurflodens mynning. De likna dels ainoerna, dels tunguserna (se den art. Asien bilagda pl. Asiatiska folk, 4). De äro fiskare och lefva på vintern i hyddor, som äro delvis nedgräfda i jorden, och på sommaren i hyddor, som stå på pålar. Deras egodelar äro prydda med vackra ornament. Intressanta äro de träfigurer i människogestalt med ledade armar och ben, som de snida. Se Grabowsky, "Internationales archiv fur ethnographie", bd X (1897). E. N-d Giljotin [gil-], fr. guillotine. Se Fallbila. Gilkin [***], Iwan, belgisk författare, f. 1858 i Bruxelles, juris doktor, var en bland grundläggarna af månadsskriften "La jeune belgique", utgick från Baudelaire, har skrifvit La damnation de l'artiste (1889), Ténèbres (1892), Stances dorées (1893), La nuit (1897), Le cerisier fleuri (1899) och dramat Prométhée (s. å.), båda prisbelönta af Franska akad., Jonas (1900), Savonarole (1906) och Étudiants russes (s. å.). R-n B. Gill [***], engelskt rymdmått, = 1/4 Pint = 1/32 gallon = 0,142 l. Gill [***], André, fransk tecknare, hvars verkliga namn var Louis Alexandre Gosset de Guines [***], f. 1840 i Paris, d. där 1885. Han studerade vid École des beaux-arts och gjorde sig känd genom humoristiska och satiriska teckningar, i synnerhet för tidningen "La lune", som uppsattes 1866 och två år därefter omdöptes till "L'éclipse". Först blefvo litteraturens och teaterns celebriteter föremål för hans skämt. Sedan öfvergick G. med framgång till den politiska karikatyren. Efter 1870 års krig tecknade han äfven för andra tidningar samt gjorde sig ett namn jämväl