I
Danmark, där gillenas (da.
gilde) historia
går tillbaka till början af 1100-talet,
var deras hufvuduppgift, i synnerhet under
den första tiden, att bereda medlemmarna
rättsskydd och rättshjälp. Enligt deras stadgar,
gilleskråna, hvilka hvarje medlem vid inträdet
måste svära att hålla, voro gillebröderna
skyldiga att utkräfva hämnd eller mansbot, om
gillebroder dräptes, att hjälpa gillebroder,
som begått dråp, på flykten, att inför rätta
ställa sig till gillebroders förfogande som
hans edgärdsmän o. s. v. Gillet utöfvade
äfven domsmakt i mål mellan gillebröderna,
hvilka voro förbjudna att vid vanlig domstol
väcka talan mot hvarandra. Därjämte voro
gillebröderna skyldiga att lämna hvarandra
ekonomisk hjälp, i den händelse gillebroder
drabbades af skeppsbrott, eldsvåda e. d. Det
ålåg äfven gillebroder att deltaga i de kyrkliga
fester, som gillet anordnade. Mot slutet af
medeltiden, då det rättsskydd staten beredde
blef mera tryggande, trädde gillets religiösa
och sociala uppgifter mera i förgrunden,
medan de rättsliga förlorade i betydelse. De
förnämsta danska gillena voro
Knutsgillena --
så kallade efter sitt skyddshelgon --, hvilka
bildades i flera städer, t. ex. Flensborg,
Odense, Malmö och Lund (se
Knutsgillen). I Lund
fanns äfven "Det stora prästgillet", hvilket
liksom Knutsgillena fortlefver i våra dagar
(se
Kalendegillen). De norska gillena,
hvilka omtalas från senare delen af 1000-talet,
förete stora likheter med de danska.
I
Sverige omnämnas gillen först i början af
1300-talet i källorna, men de ha utan tvifvel
funnits redan tidigare, enär åtminstone ett
par af dem ha en ålderdomlig form. Detta gäller
särskildt om
S:t Eriks gille vid Gamla Uppsala,
hvars stadga, bevarad i en uppteckning från
1500-talet, är indelad i balkar efter mönster af
de gamla svenska lagarna. Den, som inträdde i
gillet, svor vid Gud, S:t Erik och alla helgon
i himmelriket att hålla rätt broderskap och
gillerätt. Gillet styrdes af en
ålderman;
två andra förtroendemän,
gillis-væriande
(jfr
kirkiu-væriande, "kyrkovärd"), hade
till uppgift att vaka öfver friden mellan
gillebröderna och vid gillestämmorna affordra
dem deras vapen samt ombesörja uppbörden;
andra, kallade
giærda-folket, hade att tillrusta
samkvämen. Gillestämman tog sig rätt att ådöma
gillebroder böter för brott mot gillestadgan och
att verkställa exekutionen. Om gillebroder begått
dråp eller annat brott, som gick å lif och gods,
voro gillebröderna vid bötesansvar skyldiga
att hjälpa honom att sätta sig i säkerhet. Det
är särskildt dessa bestämmelser, som ange
gillets ålderdomliga karaktär. Gillebröder
och gillesystrar voro vidare skyldiga att vid
sjukdom vårda hvarandra samt att infinna sig
vid de vigilier och mässor, som gillet lät hålla
till förmån för aflidna medlemmars själar. Vid
samkvämen druckos minnesbägare till helgonens
ära. Ordningsregler för dryckeslagen funnos
fastställda i en särskild "Spya-balk".
De öfriga svenska gillena, som synas företräda
senare utvecklingsskeden, ha mera karaktären
af vanliga föreningar med sociala och religiösa
syften. På 1300-talet funnos sådana i ett flertal
svenska städer, t. ex. S:t Katarinagillen i
Skara och Linköping, S:t Olofsgillen i Linköping
och Västerås, Helgeands och Frälsarens gillen
i Uppsala o. s. v. Flera af gillena egde egna
hus. Bland gillena i Stockholm märkas
Vårfrugillet af svenska män, hvilket tydligen
bildats som motsats till sammanslutningar
bland stadens tyska borgerskap, samt framför
allt
Helgalekamensgillet
vid Skomakargatan, hvari Vårfrugillet 1454
uppgick. Detta det mest ansedda af de svenska
gillena var egentligen ett prästgille, men
äfven lekmän voro gillemedlemmar. Gillets stora
anseende intygas af dess medlemslista, som bl. a.
upptar drottning Margareta, riksdrotsen Bo
Jonsson Grip, kungarna Kristofer och Karl
Knutsson, Sten Sture och flera stormän samt
förnäma kvinnor. Äfven borgare och deras hustrur
upptogos som syskon i gillet, hvilket alltså
sammanförde män och kvinnor ur olika stånd och
slog en brygga öfver ståndsskillnaderna. Gillet
hade eget kor i Storkyrkan, där mässor lästes,
en tid dagligen, för medlemmarnas själar, det
anordnade vidare fromma processioner, särskildt
på Helgalekamensdag, då gillemedlemmarna,
företrädda af djäknar, som buro facklor, och
standarbärare med stor ståt gingo genom stadens
trånga gator. Söndagen därefter hölls den stora
gilledrycken. Då var gillesalen klädd
med löf och granris och golfvet beströdt med
gräs och blommor. Till Frälsarens och helgonens
ära sjöngos sånger och druckos minnesbägare,
och dessemellan uppträdde lekare för att
roa församlingen. Gillet egde en betydande
förmögenhet och tilldrog sig därigenom Gustaf
Vasas uppmärksamhet. Redan 1523 upptog han
ansenliga tvångslån ur dess kassor, och 1527
"öfvertog" han all dess fasta egendom, som
värderades till 5,590 mark, hvarefter gillet
upplöstes.
Helgalekamensgillets i Stockholm sigill.
Reformationen, som fattade religionen som en
individens trossak och hvars individualism öfver
hufvud taget var fientlig mot föreningsväsen,
gaf dödsstöten äfven åt öfriga gillen i det
dåvarande Sverige; gillen med medeltida
anor finnas därför i våra dagar endast i
de skånska provinserna. Mycket af de gamla
gillenas former och många af deras benämningar,
t. ex. "ålderman", "gillestuga", "gillesven"
o. s. v., hade emellertid upptagits af
handtverksskråna och lefde kvar inom dem. -- Ett
