Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gill ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par hundra år efter gillenas undergång började
böjelsen för föreningslif att återvända, på
1700-talet kom ordensväsendet, och 1800-talets
senare del utmärktes öfver hufvud taget af
en sammanslutningsrörelse, som i styrka kan
jämföras med den medeltida. Ännu i dag lefver
ordet gille med friskt lif såsom beteckning på
de sammanslutningar till hufvudsakligen nöje, som
uppstått och uppstå i Stockholm emellan personer
från ett och samma landskap (t. ex. Norrlands
gille, Västgöta gille, Smålands gille). Ordet
förekommer dessutom i sammansättningar,
t. ex. hushållsgille.
Litt.: Klemming, "Småstycken på fornsvenska",
1868-81 (där gillestadgorna finnas tryckta),
J. Murberg, "Om Helga lekamensgille i Stockholm"
(i Vitt. hist. o. ant. akad:s handl. 2,
1791), W. Flensburg, "Kort berättelse om
S:te Knuts Gilldet ... i Malmö" (1743),
G. Ljunggren., "St. Knutsgillet i Lund" (1869),
H. Hildebrand, "Medeltidsgillena i Sverige" (i
"Hist. bibl.", 2, 1876), A. Björkander, "Till
Visby stads äldsta historia" (1898), K. Hegel,
"Städte und gilden" (1891), Pappenheim, "Die
altdänischen schutzgilden" (1885), A. Bugge,
"Studier over de norske byers selvstyre
og handel för hanseaternes tid" (1899),
och Ch. Gross, "The gild merchant" (1890).
K. G. Wn.
Gille, Jakob Edvard, tonsättare, f. 10
aug. 1814 i Stockholm, d. där 8 nov. 1880,
ingick efter afslutade studier i åtskilliga af
Stockholms stads ämbetsverk, blef notarie vid
bokauktionskammaren och pensionerades 1876. Han
var äfven organist i katolska kyrkan i Stockholm
och någon tid orkesteranförare vid Mindre
(sederm. Dramatiska) teatern. 1865 blef han
led. af Mus. akad. Hans kompositioner utgöras af
operorna Abraham, Lamech med svärdet och Allt
för kungen, Midsommarfesten, pastoralsymfoni
(uppf. 1850), Minne af Gustaf Adolf vid Lützen,
tonmålning för orgel, orkester, horn och
dubbelkör, Höstjakten, naturmålning för soli,
kör och orkester, Mässa, gifven 1851 vid en
minnesfest öfver Mozart, åtskilliga mässor,
gifna i katolska kapellet i Stockholm, hvaraf
en, tillika med en pianotrio, 1863, utgafs af
Mus. konstföreningen, flera stråkkvartetter,
violinduo, åtskilliga trior, uvertyrer och
symfonier, Liten violskola, efter Rode, Kreutzer
m. fl., Liten violoncellskola, efter Dotzauer,
Merk m. fl. Härtill kan läggas komponerad eller
arrangerad musik till pjäserna Brage i Valhall
(1862), Också många vänner, litet vänskap
(s. å.) samt Öhlenschlägers Axel och Valborg
(1856). – G:s kompositioner bära prägeln af
ämbetsmannens torrhet, men ock af ämbetsmannens
flit och ifver för sin uppgift; de sakna
själfständigt konstvärde, men äro skickligt
och omsorgsfullt arbetade, med efterklang af
klassicism.
A. L.*
Gille [***], Philippe Émile François, fransk
teaterförfattare, f. 1831 i Paris, d. där 1901,
blef 1861 sekreterare vid Théâtre lyrique och
skref lyckade opera- och operettlibretter,
vanligen i samarbete med andra, sålunda med
Gondinet texterna till Delibes’ operor Jean de
Nivelles (1880; sv. öfv. s. å.) och Lakmé (1883;
sv. öfv. 1889), med Meilhac texten till Massenets
Manon (1884; på sv. 1896) och ensam den roliga
operetten Les charbonniers (musik af Costé,
1877; "Kolhandlarna", 1882). G:s fina diktsamling
L’herbier (1887) utkom i ny uppl. 1890. Han skref
från 1875 i "Le Figaro" kåserier och kritiker,
samlade i La bataille littéraire (4 bd, 1889–91),
Causeries sur l’art et les artistes (1894)
m. m.
Gillé [***]. Se Gellée.
Gillebro. Se Gjallarbron.
Gilleleje [gil-], fiskeläge och socken på
Nord-Själlands kust, 25 km. n. om Hilleröd. 1,200
inv. (1906). Omtyckt bad- (hufvudsakligen
kalla sjöbad) och sommarvistelseort. G. är
sedan 1896 förenadt med Hilleröd genom järnväg.
E. Ebg.
Gillenia trifoliata Mnch., bot., en
från Nord-Amerika härstammande, med Spiræa
närbesläktad, flerårig prydnadsväxt med hvita
och rosenröda blommor, som odlas i trädgårdar
och parker.
G. L-m.
Giller, jaktv., den allmänna benämningen å de
fångstredskap, hvilka antingen genom sin tyngd
eller påverkade af kraften hos en elastisk fjäder
fasthålla eller döda villebrådet (i motsats till
snaror och fällor); till giller höra sålunda
utom de egentliga stockfällorna (se nedan) äfven
saxar af alla slag. Den enklaste konstruktionen
af dessa fängen är fågelgillret l. stockfällan.
Det består af följande hufvudsakliga delar (se fig. 1):
en vid marken fäst bottenstock, A, samt en lutande och i samma lodplan
ställd fallstock, B, som hålles uppe af
gillerinrättningen. Denna åter har tre delar,
nämligen understickan, C, öfverstickan, D,
och gillerspöet, E. Dessa förenas ömsesidigt
genom tre hak, ett på öfverstickan och två på
gillerspöet, och hållas genom fallstockens tryck
mot öfverstickan i spänning mot hvarandra. När
gillerspöet vid beröring rubbas ur sitt läge,
ramlar gillerinrättningen, och fallstocken,
som genom tvenne ledare, FF, hindras från att
glida åt sidan, slår ned mot bottenstocken.
 |
| Fig. 1. Fågelgiller. |
|
| Fig. 2. Gillerinrättning |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
