par hundra år efter gillenas undergång började böjelsen för föreningslif att återvända, på 1700-talet kom ordensväsendet, och 1800-talets senare del utmärktes öfver hufvud taget af en sammanslutningsrörelse, som i styrka kan jämföras med den medeltida. Ännu i dag lefver ordet gille med friskt lif såsom beteckning på de sammanslutningar till hufvudsakligen nöje, som uppstått och uppstå i Stockholm emellan personer från ett och samma landskap (t. ex. Norrlands gille, Västgöta gille, Smålands gille). Ordet förekommer dessutom i sammansättningar, t. ex. hushållsgille. Litt.: Klemming, "Småstycken på fornsvenska", 1868-81 (där gillestadgorna finnas tryckta), J. Murberg, "Om Helga lekamensgille i Stockholm" (i Vitt. hist. o. ant. akad:s handl. 2, 1791), W. Flensburg, "Kort berättelse om S:te Knuts Gilldet ... i Malmö" (1743), G. Ljunggren., "St. Knutsgillet i Lund" (1869), H. Hildebrand, "Medeltidsgillena i Sverige" (i "Hist. bibl.", 2, 1876), A. Björkander, "Till Visby stads äldsta historia" (1898), K. Hegel, "Städte und gilden" (1891), Pappenheim, "Die altdänischen schutzgilden" (1885), A. Bugge, "Studier over de norske byers selvstyre og handel för hanseaternes tid" (1899), och Ch. Gross, "The gild merchant" (1890). K. G. Wn. Gille, Jakob Edvard, tonsättare, f. 10 aug. 1814 i Stockholm, d. där 8 nov. 1880, ingick efter afslutade studier i åtskilliga af Stockholms stads ämbetsverk, blef notarie vid bokauktionskammaren och pensionerades 1876. Han var äfven organist i katolska kyrkan i Stockholm och någon tid orkesteranförare vid Mindre (sederm. Dramatiska) teatern. 1865 blef han led. af Mus. akad. Hans kompositioner utgöras af operorna Abraham, Lamech med svärdet och Allt för kungen, Midsommarfesten, pastoralsymfoni (uppf. 1850), Minne af Gustaf Adolf vid Lützen, tonmålning för orgel, orkester, horn och dubbelkör, Höstjakten, naturmålning för soli, kör och orkester, Mässa, gifven 1851 vid en minnesfest öfver Mozart, åtskilliga mässor, gifna i katolska kapellet i Stockholm, hvaraf en, tillika med en pianotrio, 1863, utgafs af Mus. konstföreningen, flera stråkkvartetter, violinduo, åtskilliga trior, uvertyrer och symfonier, Liten violskola, efter Rode, Kreutzer m. fl., Liten violoncellskola, efter Dotzauer, Merk m. fl. Härtill kan läggas komponerad eller arrangerad musik till pjäserna Brage i Valhall (1862), Också många vänner, litet vänskap (s. å.) samt Öhlenschlägers Axel och Valborg (1856). -- G:s kompositioner bära prägeln af ämbetsmannens torrhet, men ock af ämbetsmannens flit och ifver för sin uppgift; de sakna själfständigt konstvärde, men äro skickligt och omsorgsfullt arbetade, med efterklang af klassicism. A. L.* Gille [***], Philippe Émile François, fransk teaterförfattare, f. 1831 i Paris, d. där 1901, blef 1861 sekreterare vid Théâtre lyrique och skref lyckade opera- och operettlibretter, vanligen i samarbete med andra, sålunda med Gondinet texterna till Delibes' operor Jean de Nivelles (1880; sv. öfv. s. å.) och Lakmé (1883; sv. öfv. 1889), med Meilhac texten till Massenets Manon (1884; på sv. 1896) och ensam den roliga operetten Les charbonniers (musik af Costé, 1877; "Kolhandlarna", 1882). G:s fina diktsamling L'herbier (1887) utkom i ny uppl. 1890. Han skref från 1875 i "Le Figaro" kåserier och kritiker, samlade i La bataille littéraire (4 bd, 1889--91), Causeries sur l'art et les artistes (1894) m. m. Gillé [***]. Se Gellée. Gillebro. Se Gjallarbron. Gilleleje [gil-], fiskeläge och socken på Nord-Själlands kust, 25 km. n. om Hilleröd. 1,200 inv. (1906). Omtyckt bad- (hufvudsakligen kalla sjöbad) och sommarvistelseort. G. är sedan 1896 förenadt med Hilleröd genom järnväg. E. Ebg. Gillenia trifoliata Mnch., bot., en från Nord-Amerika härstammande, med Spiræa närbesläktad, flerårig prydnadsväxt med hvita och rosenröda blommor, som odlas i trädgårdar och parker. G. L-m. Giller, jaktv., den allmänna benämningen å de fångstredskap, hvilka antingen genom sin tyngd eller påverkade af kraften hos en elastisk fjäder fasthålla eller döda villebrådet (i motsats till snaror och fällor); till giller höra sålunda utom de egentliga stockfällorna (se nedan) äfven saxar af alla slag. Den enklaste konstruktionen af dessa fängen är fågelgillret l. stockfällan. Det består af följande hufvudsakliga delar (se fig. 1): en vid marken fäst bottenstock, A, samt en lutande och i samma lodplan ställd fallstock, B, som hålles uppe af gillerinrättningen. Denna åter har tre delar, nämligen understickan, C, öfverstickan, D, och gillerspöet, E. Dessa förenas ömsesidigt genom tre hak, ett på öfverstickan och två på gillerspöet, och hållas genom fallstockens tryck mot öfverstickan i spänning mot hvarandra. När gillerspöet vid beröring rubbas ur sitt läge, ramlar gillerinrättningen, och fallstocken, som genom tvenne ledare, FF, hindras från att glida åt sidan, slår ned mot bottenstocken.

Fig. 1. Fågelgiller.

Fig. 2. Gillerinrättning

De tre gillerstickorna, sammanpassade (se fig. 2), bilda en figur, som har likhet med en 4, hvarför detta slags gillerinrättning stundom kallas 4-giller (i England figure of four-trap). -- Det giller, som har dubbel, på ömse sidor om bottenstocken nedslående fallstock, kallas vanligen läm. Består fallstocken af flera genom tvärslåar hopbundna stockar, benämnes gillret gemenligen flake. -- Ej blott smärre villebråd, utan äfven större, såsom varg och björn, fångas i giller, hvilket i sådant fall har större dimensioner, hvarjämte själfva gillerinrättningen är något afvikande från den ofvan beskrifna. (Jfr Hahr, "Handbok för jägare och jagtvänner", 1881.) -- Ett särskildt slag af giller är gillerbössan l. självskjutet, ett vid ett träd, en påle e. d. fäst gevär, hvars trycke genom en gillertråd sättes i rörelse och aflossar skottet, då villebrådet passerar framför gevärsmynningen eller vidrör det vid gillertråden fästa lockbetet. I forntiden var gillret det i Sverige mest brukade af alla jaktredskap. Namnet