Linz, trädde 1834 i statens tjänst och erhöll 1847 anställning i hofkansliet i Wien samt blef 1854 ståthållarsekreterare i Linz. G:s Gedichte utkommo samlade först efter hans död (2 bd, 1864--65; ny uppl. 1894 och 1902) och i urval 1889. G. skref naturlyrik och frihetsdikter (Jesuitenlieder) med starkt utpräglad tyrolsk partikularism och hembygdskänsla. Jfr arbeten om G. af Sander (1887), Ernst (1897), Greinz (s. å.) och Greinz, "Liederfrühling aus Tirol" (1889). E-n B. Gilolo, en stundom förekommande namnform för Djilolo (se d. o.). Gil Polo [chil på'lå], Gaspar, spansk skald, f. 1516 i Valencia, d. 1572, blef ryktbar genom sin herdedikt Diana enamorada (1564, nya uppl. i Madrid 1802 och i Paris 1827), en fortsättning af Montemayors "Diana", berömd af Cervantes. F. ö. efterlämnade G. quintillas, canciones och sonetter, som utmärkas för formrenhet och finkänsla. De äro intagna i Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 42. Ad. H-n. Gilson [***], Paul, belgisk tonsättare, f. 1865 i Bruxelles, sedan 1900 harmonilärare vid konservatoriet därstädes och sedan 1902 tillika vid Amsterdams konservatorium, har gjort sig känd som kompositör af bl. a. symfonien La mer (1892), skotsk rapsodi, uvertyrer, kantaten Francesca da Rimini (1895), kantat vid Bruxelles-utställningens öppnande 1897 samt operorna Alvar (1895), Les pauvres gens (1902), Prinses Zonneschijn (1903) m. fl. E. F-t. Gil Vicente [***], "det portugisiska dramats fader", f. omkr. 1470, d. 1557, skref med Juan del Encina till förebild ett stort antal skådespel, dels farsartade stycken, hvari han framställde typer ur det verkliga lifvet, skildrade med godt humör och kvickhet samt utprägladt nationella, dels religiösa (autos), hvilka visa påverkan från latinska och franska mysteriedramer. Vid nästan alla större portugisiska hoffester på hans tid uppfördes af honom författade dramatiska stycken. 1834 utgåfvo Feio och Monteiro en korrekt upplaga af hans arbeten jämte inledning och glossarium. Hans på spanska skrifna "autos" intogos 1832 i Böhl von Fabers "Teatro español anterior á Lope de Vega". G., som äfven var skådespelare, bildade en diktarskola, till hvilken äfven Camões räknas. Hans dotter Paula, hofdam hos infantinnan Maria, utvecklades af honom till sin tids förnämsta skådespelerska. Se Sanches de Baena, "G. V." (1894), Th. Braga, "Vida de G. V. e sua escola" (2:a uppl. 1898), och Rebello, "G. V." (1902). Gil y Zárate [chil i tha'rate], Antonio, spansk dramatisk skald och politiker, f. 1793 i San Ildefonso, d. 1861 i Madrid, fick sin utbildning, företrädesvis naturvetenskaplig, i Passy (Paris), anställdes 1820 i spanska inrikesdepartementet, blef därefter expeditionschef i finansdepartementet, statsråd och generaldirektör för undervisningsväsendet samt led. af Spanska akad. På undervisningsområdet utöfvade G. en fruktbringande verksamhet, och hans arbete De la instrucción pública en España (3 bd, 1855) är af stor förtjänst. G:s första diktverk tillhör den fransk-klassiska riktningen, men 1830 inträdde han i romantikernas led, där då hertigen af Rivas, Hartzenbusch och Zorilla voro banerförare. Hans arbeten utmärkas för verkningsfullhet, fyndig intrig, rik fantasi, flytande dialog och glänsande språk. G:s första komedi, El entremetido (1825) vann bifall, så ock Don Pedro de Portugal (bearb. efter Arnault, 1827), men Rodrigo, último rey de los gordos och Blanca de Borbón (1829) förbjödos af censuren, liksom ett par från franskan öfversatta teaterstycken. Dramat Carlos II el hechizado väckte skandal, men gjorde förf. populär. Af öfriga arbeten må nämnas Don Alvaro de Luna, Masaniello, Guzmán el Bueno, El gran Capitán, Cuidado con las novias, Un año dispues de la boda, Cecilia de la Cieguecita och Un amigo en candelero. G:s Manual de literatura (tills, med Amador de los Rios, 8:e uppl. 1874) är af mycket värde. G. signerade flera af sina arbeten Marqués de Valmar. Ad. H-n. Gima, gammal grufterm, som betecknar själfva öppningen eller början till en "ort". Th. N-m.* Gimle, nord. myt., en himlaboning, hvarest enligt Voluspa efter ragnarök alla rättsinniga skola lefva och bo. Th. W.* Gimli [gi'm-], af isländare anlagdt nybygge vid västra stranden af sjön Winnipeg i Manitoba (Dominion of Canada), hade 1891 1,640 inv. (alla isländare) och utgör hufvudorten i de isländska nybyggena i Manitoba (Husavik, Arnes, Hnausar Geysir, Hekla m. fl.), som 1901 räknade 5,400 på Island födda invånare och nästan lika många af isländsk börd födda i Manitoba. Wbg. Gimmened, bränneri och jästfabrik i Suntaks socken, Skaraborgs län. Tillverkning 11 okt. 1906-28 febr. 1907 78,560 liter af normalstyrka. Gimmersta, gods i Julita socken, Södermanlands län, vid Aspåns utlopp i sjön Öljaren. 28 5/18 mtl med underlydande i Julita, Floda och V. Vingåkers socknar. Arealen omkr. 6,364 har. Taxeringsvärde 1,043,800 kr. (1906), däraf 32,100 kr. för annan fastighet (kvarn, såg och tegelbruk). Godset nämnes redan på 1200-talet. Det innehades länge af släkten Ryning och senare af släkten Ribbing, köptes 1805 af D. G. Hildebrand och gjordes därefter af honom till fideikommiss för hans systerson frih. K. Karlson Bonde, under hvars tid likväl fideikommissrätten upphäfdes. Den nuv. egaren är den förres sonson, öfverstekammarjunkaren frih. K. K. Bonde. Egaren af G. har patronatsrätt i Julita.

Gimmersta herrgård.

Gimo, bruksegendom, tillhörande Dannemoraverken, belägen i Skefthammars socken, Uppsala län, vid Dannemora--Hargs järnväg, vid hvilken G. har egen station. Egendomen omfattar 26 9/12 mtl inom Skefthammars, Ekeby och Alunda socknar i Uppsala län, tax. till 818,300 kr. (1905), hvaraf 246,200 kr. å