dit det förr fördes, mycket afvikande utseende. De årligen affallande bladen äro nämligen icke barrlika, utan platta såsom vanliga blad och långskaftade. Till formen äro de solfjäderlika, i spetsen vanligen tvåflikade. Därigenom samt genom sin nervförgrening påminna de om vissa ormbunkars blad (Adiantum). Det mogna fröet, som är gulaktigt och af en valnöts storlek, liknar en stenfrukt, emedan skalet består af två lager, ett yttre saftigt och ett inre nästan benhårdt. Fröets därinnanför liggande kärna (hvitan och växtämnet) är ätlig och har en mandelartad smak. -- I hemlandet odlas ginkgoträdet allmänt, dels som ett heligt träd kring templen, dels för frönas skull (de säljas allmänt på torgen i japanska och kinesiska städer samt utgöra hos japanerna bl. a. en vanlig efterrätt). I Europa, där växten ofta blir endast en buske, odlas den i flera former till prydnad i parker och trädgårdar. I de sydligaste delarna af Sverige (Skåne och Gottland) uthärdar den på kalljord samt trifves, under betäckning om vintern, äfven vid Stockholms breddgrad. 2. Paleobot. Släktet synes ha uppträdt redan mot slutet af triastiden och nådde sin största utveckling under juraperioden, då det liksom öfriga ginkgo-växter hade en vidsträckt utbredning inom norra halfklotet, där det förekom med en mångfald af arter. Det är från denna tid kändt äfven från Spetsbergen, Kung Karls land, Frans Josefs land, Grönland och andra polarländer samt fanns äfven i Sverige. Ännu under tertiärtiden lefde en den nutida G. biloba närstående art på Grönland. 1. (G. L-m.) 2. A. G. N. Ginkgoales. 1. Bot., växtklass af Gymnospermerna. Hithörande växter äro (eller voro) träd med grenad stam med långskott och kortskott och med mer eller mindre inskurna blad. Blommorna äro enkönade, dioika. Ståndarna ha två pollensäckar. Vid pollenkornens groning bildas stora spermatozoider med spiralvridet hufvud och talrika cilier. Befruktningen af det uppräta fröämnet försiggår först sedan det fallit af och 2 månader efter pollineringen. Af Ginkgoales finnes nu endast en art lefvande, Ginkgo biloba L. 2. Paleobot. Redan mot slutet af den paleozoiska tiden funnos ginkgoväxter vid sidan af ormbunkartade fröväxter (pteridospermer) och cordaitales. Sin största utveckling nådde de likvisst under den mesozoiska tiden, särskildt juratiden, med talrika representanter af släktena Ginkgo, Ginkgodium, Baiera, Czekanowskia m. fl., af hvilka dock flertalet redan under krittiden utdött, så att under tertiärtiden sannolikt endast Ginkgo var det släkte, som återstod. (Jfr Ginkgo, Ginkgodium, Baiera och Czekanowskia.) 1. G. L-m. 2. A. G. N. Ginkgodium Yokoyama, paleobot., ett i Japans juralager förekommande, Ginkgo närstående släkte, från hvilket det skiljes genom kortskaftade, ofta odelade och i så fall smalare, vigglikt jämnbreda blad. A. G. N. Ginkgoträdet. Se Ginkgo. Ginn [djinn], detsamma som Djinn (se d. o.). Ginningmachine. Se Gin. Ginnistan [dji'nn-], arab. och pers., fevärlden. Jfr Djinn. Ginnungagap, nord. myt. (isl. gap ginnunga, Ginnungap). 1. Gapande svalg, som fanns före världens skapelse. -- 2. Geogr. Afgrunden, som forntidens nordbor tänkte sig vid ishafvets slut n. om Norge, sedermera sunden vid Grönland och Vinland från den förutsatta yttre oceanen till de inre hafven. Se G. Storm, "Arkiv f. nord. fil.", 6, s. 340 ff. (B-e.) Ginori [djinåri], benämning på en majolika- och porslinsfabrik, öppnad 1735 i byn Doccia nära Florens af markis Carlo Ginori (d. 1757) och sedan förblifven i hans afkomlingars ego. Fabriken kopierade med framgång kinesiska mönster, tog därefter antika figurer och grupper till förebild (å vaser, urnor o. s. v.) och har i senare tid odlat barockstilen samt imiterat äldre italiensk fajans. 1896 sammanslogs fabriken med det keramiska aktiebolaget Richard Ginori i Milano, hvilket har betydliga etablissemang å flera orter, med sammanlagdt 3,500 arbetare. Ginosa [djinåsa], stad i italienska prov. Lecce (Apulien). 9,935 inv. (1901). Oljeproduktion. Ginpost (fr. flanc sinistre), her. Om i en sköld en lodrät skura drages så, att delen till vänster om densamma (i heraldisk bemärkelse) innefattar 1/3 af skölden, så kallas denna del ginpost. B. S.* Ginseng [***], namn på vissa rötter, som användas som läkemedel i Öst-Asien och i Nord-Amerika. Från Panax Ginseng C. A. Mey. (jfr Araliaceæ) i Tatariet, norra Kina och Japan härstammar ginseng l. äkta kraftrot, kinesernas allra förnämsta drog, ett universalmedel mot alla sjukdomar och ett lifförlängningsmedel, äfven kallad "odödlighetsmedel", "plantornas drottning" o. d. Den märkliga drogen är snarlik persiljerot samt har aromatisk lukt och smak. Den uppgräfves nattetid och torkas med största omsorg. Den drog, som hämtas från vildt växande exemplar, anses finast och är mycket dyr; den användes blott af förnäma kineser, men går ej i handeln. Mindre ansedda äro odlad samt koreansk och japansk ginseng. Amerikansk ginseng lär mest härstamma från Panax quinquefolius L. i Nord-Amerika, odlad i Kina och Japan. Drogen, äfven kallad amerikansk kraftrot l. redberry, är upptagen i den amerikanska farmakopén; den har sötbitter, svagt aromatisk smak och innehåller ett kamferartadt ämne (panacin, panaquilon), men, såvidt man vet, icke någon beståndsdel af verklig medicinsk betydelse. Amerikansk ginseng tuggas som magmedel. Flera närstående växters rötter gå i olika trakter under namnet ginseng. C. G. S. Ginst, bot. Se Genista. Ginstam l. Chef, her. Om en vågrät skura i en sköld är dragen så, att den öfre delen utgör endast 1/3 af skölden, kallas denna del ginstam. B. S.* Ginstkatten, zool. Se Genetterna. Ginstyckad sköld, her., en sköld, i hvilken en skura är dragen från öfre vänstra till nedre högra hörnet (i heraldisk bemärkelse). B. S.*

Ginstyckad sköld.

Gintl [gintl], Julius Wilhelm, österrikisk fysiker, f. 1804, d. 1883, blef 1836 professor i fysik i Graz, var 1849--63 direktor för österrikiska statstelegraferna och byggde de första österrikiska telegraflinjerna samt införde duplextelegrafering. I en mängd smärre uppsatser