Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ginkgoales ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlade han åtskilliga ämnen inom fysiken,
förnämligast värmelära, magnetism och
meteorologi.
Ginzel [gi’ntsel], Friedrich Karl, tysk astronom,
f. 26 febr. 1850 i Reichenberg, anställd vid det
med observatoriet i Berlin förenade astronomiska
räkneinstitutet, har utfört undersökningar öfver
den Olbersska kometens (se d. o.) bana samt på
ett ingående sätt sysselsatt sig med kronologiska
frågor och därmed sammanhängande beräkningar
öfver sol- och månförmörkelser, särskildt i
Astronomische untersuchungen über finsternisse
(3 dlr, 1882-84) och Spezieller kanon der sonnen-
und mondfinsternisse fur das ländergebiet
der klassischen altertumswissenschaften und
den zeitraum von 900 vor Chr. bis 600 nach
Chr. (1899).
B-d.
Gioberti [djåbe’rti], Vincenzo, italiensk
filosof och patriot, f. 1801 i Turin, d. 1852
i Paris, egnade sig först åt det prästerliga
kallet och blef teol. doktor 1823, prästvigd
1825 och s. å. teol. professor i Turin. Där
stiftade han en förening af unga män, som
egnade sig åt litteratur och filosofi. Men då
denna förening äfven röjde politiska intressen,
blef den misstänkt för att stå i förbindelse
med Mazzinis parti, och G. blef 1833 först
häktad och sedermera landsförvisad. Han
fann i Bruxelles anställning vid ett privat
uppfostringsinstitut. Här skref han sina
förnämsta arbeten, L’introduzione allo studio
della filosofia (4 bd, 1840; 2:a uppl. 1844)
och Il primato morale e civile degli Italiani
(1843; 2:a uppl. 1845). Med sistnämnda bok
ville han åstadkomma en politisk och moralisk
pånyttfödelse i sitt fädernesland, i det han
genom frammanande af dess stolta minnen väckte
den italienska själfkänslan. Han sökte försona
påfvedömet med den politiska liberalismen och
uttalade hoppet om en påfve, som skulle förena
de olika staterna och förverkliga Italiens
enhet. Boken mottogs i Italien med hänförelse,
och i Pius IX trodde man sig ha fått den
liberale påfven. G. återvände till Turin,
blef 1848 president för deputeradekammaren och
var dec. 1848–febr. 1849 konseljpresident och
utrikesminister. Han ville ställa Piemont i
spetsen för en liga mot Österrike. 1849 afgick
han som sändebud till Paris, där han stannade
efter sitt uppdrags utförande. Där skref han
Il rinnovamento civile d’Italia (2 bd, 1851),
i hvilken skrift han efter erfarna missräkningar
visar mindre tillit till teokratien och större
själfständighet i förhållande till teologien
än i sina äldre arbeten. G:s filosofi erinrar å
ena sidan om Platon, å den andra om Malebranche
och Spinoza. Han antager en intellektuell
intuition, med hvilken vi kunna uppfatta det
absoluta varat, men anser Guds innersta väsen
ofattbart och vill grunda filosofien på den
kristna uppenbarelsen. Ja, han går så långt,
att han påstår, att endast en katolik kan vara
en sann filosof. Gud är alltings början och
slut. Varat skapar det existerande, och detta
återvänder till varat. Tingen äro individualisationer
af de eviga idéerna, som ingå i
Guds väsen. Hans Opere inedite utgåfvos
1856–63 i 11 bd. Se Spaventa, "La filosofia di
G." (1863). och G. Prisco, "G. et l’ontologismo"
(1867).
S-e.
 |
| [Porträtt; ingen bildtext] |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
