Il ne faut pas jouer avec la douleur (1853; "Lek ej med smärtan", 1860) äro de mest kända. Bland teaterpjäserna kunna nämnas L'école des journalistes (1840), C'est la faute du mari (1851), Lady Tartufe (1853; uppf. i Stockholm s. å.), La joie fait peur (1854; "En farlig glädje", 1857), Le chapeau d'un horloger (1854; "Urmakarens hatt" och "En hatt", 1860), Une femme qui déteste son mari (1856; "En hustru, som afskyr sin man", 1857) samt tragedierna Judith (1843) och Cléopâtre (1847). Stor uppmärksamhet väckte hennes, under pseudonymen Vicomte de Launay, i tidningen "La presse" (1836--47) offentliggjorda Lettres parisiennes. Hennes OEuvres complètes utgåfvos 1860--61 i 6 band. Jfr Imbert de Saint Amand, "M:me de Girardin" (1874; flera uppl.). 2 o. 3. E. A-t. Girardin [***], F. A. Saint Marc. Se Saint Marc Girardin. Girardon [***], François, fransk bildhuggare, f. 1628, d. 1715, kom först i lära hos en träsnidare och skar helgonbilder, öfvergick därefter till stenfigurer och fick slutligen tillträde till bildhuggaren F. Anguiers ateljé i Paris.

[Porträtt; ingen bildtext]

Efter studier i Rom återvände han 1652 till Paris, där en lysande bana för honom öppnades, tack vare Ludvig XIV:s gunst och det vänskapliga förhållandet till dennes allsmäktige målare Charles Lebrun. Bland G:s arbeten må nämnas en grupp för parken i Versailles, kallad Apollons bad, Richelieus grafvård i Sorbonne (Paris), utförd 1694 efter ett utkast af Lebrun, och Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod på Vendôme-platsen, förstörd under revolutionen 1792, men till idén bevarad genom en liten, lifligt utförd bronsstatyett i Louvre. Därjämte finnes i Versailles utom den ofvan nämnda gruppen, som tillhörde G:s yngre dagar, en mängd dekorativa grupper och enstaka figurer. Den förnämsta är Proserpinas bortröfvande, hvilken, såsom grupp betraktad, är uppbyggd med mycken energi och skicklighet. G. utförde äfven medaljonger och byster, bland hvilka må nämnas en mästerligt genomförd marmorbyst af Boileau (i Louvre), särskildt utmärkt för sin realistiska kraft. -- G:s stil utgör en sammansmältning af den äldre franska konstriktningen med Berninis, d. v. s. med barockskulpturens sträfvanden. Totalintrycket af hans verk blir därför mycket teatraliskt och ytligt; men han är utmärkt i det tekniska och säker i behandlingen samt eger onekligen en viss gratie, hvarjämte, likasom i allmänhet hos den franska konsten äfven under klassicitetens och förkonstlingens dagar, ett skarpt öga för natur och verklighet hos honom icke förnekar sig, när det gäller att uppfatta och framställa en bestämd lefvande person. -- G:s maka, Catherine Duchemin (d. 1698), var blomster- och fruktmålarinna. C. R. N.* Girat. Se Giro. Giraud [***], Giovanni, grefve, italiensk lustspelsförfattare, f. 1776, d. 1834, var 1809--14 generalinspektör öfver teatrarna i Italien och egnade sig sedermera en tid åt handel. Han författade lustspel efter Molières och Goldonis mönster, bl. a. Le gelosie per equivoco ("Qui pro quo", 1842), hans förstlingsarbete, L'ajo nell' imbarazzo (1807), Il prognosticante fanatico, La capricciosa confusa och Don Desiderio. Senare upplagor af G:s verk äro Opere (2 bd, 1<)02), Commedie scelte (1904). Jfr biogr, öfver G. af Gnoli (s. å.). Giraud [***], Pierre François Eugène, fransk målare, f. 1806 i Paris, d. där 1881, fick akademiens Rompris för kopparstick, öfvergick sedan till måleri med bilder från Spanien och norra Afrika till specialitet (La derisa, den sårade tjurfäktaren, 1869, i Fontainebleau slott). G. var äfven en framstående karikatyrtecknare. -- Brodern Charles G., f. 1819, d. 1892, målade bilder från Central-Amerika, genrer, interiörer m. m., och sonen Victor G., f. 1835, d. 1871, målade österländska motiv (Slafhandlaren, Louvre). G-g N. Giraud [***], Albert, pseudonym för M. E. A. Kayenbergh (se d. o.). Girault [***], Charles, fransk arkitekt, f. 1851, studerade vid École des beaux-arts och vann Rompriset 1880. Hans förnämsta verk hittills är det lilla konstpalatset ("Petit palais") i Champs-élysées, färdigt till världsutställningen 1900 och numera inrymmande staden Paris' konstsamlingar. G. blef led. af Institutet 1902. G-g N, Girera. Se Giro. Giresta, socken i Uppsala län, Lagunda härad. 1,888 har. 516 inv. (1907). G. bildar med Gryta ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Lagunda kontrakt. Girge. 1. Provins (mudirije) i Öfre Egypten, på båda sidor om Nilen, mellan Siut i n. och Keneh-Koseir i s. 15,703 kvkm., däraf 1,689 kvkm. kulturland. 688,011 inv. (1897). Hufvudort är Sohag. -- 2. Stad i nämnda provins, vid Nilens vänstra, strand. 17,913 inv. (1897). Ångbåtsstation. 17 km. längre i s. ligga ruiner af det forna Abydos. (J. F. N.) Girgenti [djirdje'nti]. 1. Provins i Italien, på sydvästra sidan af Sicilien. 3,035 kvkm. 371,638 inv. (1901), 122 inv. på l kvkm. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid floden Drago, 5 km. från hafvet och 220 m. ö. h. 21,000 inv. (1901; som kommun 25,024). Många antika ruiner samt murar och torn från medeltiden. Lyceum, gymnasium, tekniskt institut, bibliotek, museum. Biskopssäte. Staden ligger midt i det sicilianska svafveldistriktet, och G:s hamn, Porto Empedocle, är förnämsta utskeppningsorten för svafvel. Af den forntida staden Akragas l. Agrigentum, som låg något närmare hafvet, finnas flera märkliga ruiner. (J. F. N.) Giriça [-ri'tja]. Se Çiva. Girland [gir-], fr. guirlande, it. ghirlanda, af blommor eller löfverk bunden ranka, som till prydnad hänges på eller viras omkring ett föremål; ornamentsmotiv, som föreställer sådan ranka. Jfr Feston. Giro [it. utt. djirå], krets, kretslopp, omflyttning; hand. 1. I bankväsendet betydde giro urspr. öfverflyttning af hos banken förvarade kontanta medel från en deponents konto till en annans, såsom praktiserades i de i Europa omkr. början af nyare tiden inrättade s. k. girobankerna (se Bank, sp.