862--864). Äfven i det moderna bankväsendet förekommer, särskildt i Tyskland (och Österrike), en omfattande girorörelse af liknande art, hvilken dock skiljer sig från den gamla formen bl. a. däruti, att bankkundens tillgodohafvande ej behöfver bestå i kontant inbetalta och hos banken förvarade summor, utan kan utgöras äfven af andra medel (diskonterade växlar m. m.). Kunden förfogar öfver sitt tillgodohafvande antingen genom att öfverflytta en summa från sitt eget till någon annan kunds (eller bankens) konto, hvilket sker medelst utställande af en check af särskildt slag eller genom uttagande af kontanta belopp medelst anvisning i vanlig checkform. I inskränkt betydelse afser ordet giroräkning, och så särskildt hos oss, detsamma som upp- och afskrifningsräkning etc. (se Bank, sp. 858). -- 2. I fråga om växlar betyder giro endossement (se d. o.); däraf girera, endossera, girant, endossent, girat, endossat. Dessa benämningar användas dock mera sällan hos oss. Å. W:son M. Girobank. Se Giro och Bank, sp. 862--864. Girodet-Trioson [***], Anne Louis, hette eg. Girodet de Roussy, fransk målare, f. 1767 i Montargis, d. 1824 i Paris, inträdde vid 15 års ålder i Davids ateljé.

[Porträtt; ingen bildtext]

1789 erhöll han Rompriset och vistades sedan i 5 år i Italien. Därifrån hemsände han 1792 Den sofvande Endymion (i Louvre), som gjorde stor verkan med sin poetiska stämning i motsats till tidens deklamatoriskt patetiska kompositioner. Återkommen till Paris, fann han där under direktoriet nya seder och en konst, som vände sig till den s. k. "grekiska" nakenheten. I den andan utförde G. en Danae (i Leipzigs museum). Därefter utförde han, 1801, för Bonaparte De franske generalernas skuggor mottagas på de elyseiska fälten af Ossian och Fingals efterkommande (i Petersburg), en målning, som på grund af sin orimlighet ej väckte och ej kunde väcka deltagande. Fingal, utställd på salongen 1802, har hamnat i München. Så mycket större framgång hade Scen från syndafloden (1806, i Louvre), mycket utmärkande för G:s "akademiska romantism". Den stora taflan med dess inkrånglade komposition, noggranna teckning och mörka, obehagliga färg hälsades som ett första klassens mästerverk och fick af Franska institutet segerpriset inom afdelningen heroiskt måleri i den stora, af kejsaren utlysta täflingen 1810. Bättre intryck gör dock Atalas begrafning, med ämne ur Chateaubriands dikt (1808, i Louvre). G. bidrog äfven till de officiella tidsskildringarna i Versailles med ett par stora, men obetydliga taflor, Napoleon mottager staden Wiens nycklar (1808) och Upproret i Kairo (1810). G. målade ock porträtt, bl. a. af Chateaubriand (se denne) 1811 (i Versailles). Han sysselsatte sig numera mest med att illustrera skalder, såsom Sapfo, Racine, Vergilius, Anakreon, Ossian m. fl., hvarjämte han skref vers och öfversatte Anakreon och Catullus m. fl. Endast en målning härstammar från de senare åren af hans lif, nämligen Pygmalion, som med häpnad ser sin elfenbensstod få lif (1819). -- G. står i sin stil vacklande mellan den klassiska och den romantiska skolan, tillhörande den senare genom sitt val af ämnen, den förra åter genom sin form. Han gör ett visst sällsamt, förvirradt intryck därigenom, att hans öfverdrifter i uppfattningen, likasom hans lust för den sentimentalt lyriska stämningen och för egendomliga ljuseffekter framträda i och jämte den korrekta akademiska formen samt med den klassiska skolans reglerade linjeföring och på samma gång maniereradt excentriska åtbörder. Hans OEuvres posthumes, poétiques et didactiques utgåfvos 1830 i 2 dlr. C. R. N. (G-g N.) Girometti [djirå-], Giuseppe, italiensk stensnidare och medaljgravör, f. 1780 i Rom, d. där 1851, var i sitt fack den mest framstående konstnären i Europa. Han egde en beundransvärd skicklighet i att för sitt ändamål nyttja de olikfärgade lagren i de ädla stenarna. Bland hans intaglioarbeten må nämnas kaméer med Canovas Perseus, Terpsichore och Magdalena, Teneranis Psyche, en Hebe (egen komposition), porträtt af Napoleon, Pius VIII, Washington m. fl. samt tio i Vatikanens bibliotek befintliga gemmer. Hans medaljer öfver kardinal Consalvi, Canova m. fl. räknas bland de bästa i sitt slag. I förening med Cerbara och sin son, Pietro G., som var stämpelsnidare, utgaf han en samling minnespenningar med porträtt af ryktbara italienare. Giron [ʃirå'] l. Stråle, her. Stöta två skuror tillsammans på något ställe af en skölds kant, så uppstår en spets; är spetsen smalare än 1/3 af skölden, kallas den giron eller stråle. Träffas flera sådana spetsar vid sköldens medelpunkt därigenom, att densamma är klufven, delad, styckad och ginstyckad (se fig.), säges skölden vara gironerad. B. S.*

[Exemplifierande bild; ingen bildtext]

Gironde [ʃ̇irå̃'d]. 1. Garonnes nedersta lopp från dess förening med Dordogne. -- 2. Departement i sydvästra Frankrike, bildadt af flera landskap i den forna prov. Guienne (hufvudsakligen Bordelais och Bazadais). Det är Frankrikes största departement. Arealen 10,726 kvkm. 823,925 inv. (1906), 77 inv. på 1 kvkm. Departementet vattnas af Garonne med Ciron, Dordogne med Isle samt Leyre, hvilken faller ut i Arcachonbukten. Landet mellan Garonne och Dordogne, Entre-deux-Mers, är något bergigt, men ytterst fruktbart; södra och västra delen af G. är en jämn, torr hed, les Landes, skild från Garonne genom en rad vinkullar. Längs kusten sträcka sig dyner, hvilka förr alltmer inkräktade på landet, men numera blifvit bundna genom plantering af barrträd. Landets förnämsta rikedom äro vinplanteringarna, som 1902 upptogo 128,715 har (se Bordeaux-viner); af den öfriga arealen kommo s. å. 111,071 har på åkerjord och 24,449 har på skogbärande mark. Vinskörden utgjorde 1902 3,36 mill. hl. till ett värde af 77,7 mill. frcs. Industrien är mycket liflig och har sitt hufvudsäte i Bordeaux, som äfven är den förnämsta handelsstaden. Departementet indelas i 6 arrondissemang: Bazas, Blaye, Bordeaux, Lesparre, Libourne och La Réole. Hufvudstad är Bordeaux. J. F. N.