Girondister [***], fr. Girondins, ryktbart politiskt parti under franska revolutionen, hvilket fick sitt namn efter departementet Gironde. Girondisterna Framträdde på revolutionens skådebana först med den lagstiftande församlingens öppnande (okt. 1791). Denna församling, till hvilken ingen medlem i den föregående nationalförsamlingen (den konstituerande) varit valbar, bestod h. o. h. af nya män, och bland dessa intogo de deputerade från Gironde genom utpräglade åsikter, entusiasm och talang en så framstående plats, att de blefvo kärnan i och gåfvo namn åt ett stort parti, bestående äfven af ombud från andra orter och af personer utom församlingen. De förnämste af de egentlige girondisterna voro de store talarna Vergniaud, Guadet och Gensonné. Bland partiets anhängare inom församlingen från andra orter märkas Isnard, Valazé, Condorcet och Brissot, hvilkens inflytande därpå var så stort, att det stundom betecknades med namnet brissotister. Ryktbarast bland meningsvänner utom församlingen voro Roland och hans maka, hvilken blifvit kallad "Girondens själ" (se Roland). Girondisterna erhöllo till en början en ledande ställning inom Jakobinklubben (se Jakobiner), efter hvilken de själfva benämnde sig "Jakobinska patrioter". Jakobinernas meningsvänner inom församlingen utgjorde dennas vänster, hvars sträfvan gick ut på att drifva revolutionen ytterligare framåt -- till republikens införande. Den förnämsta skillnaden mellan girondisterna och de öfrige jakobinerna denna tid var, att girondisterna ansågo, att det bästa medlet till konungadömets störtande vore ett krig mot det monarkiska Europa, emedan genom ett sådant Ludvig XVI skulle kunna göras misstänkt för landsförräderi, under det att de senare fruktade, att krigspolitiken skulle hindra den inre omstörtningen. Genom att begagna sig af harmen öfver emigranternas stämplingar i utlandet (se Emigrant) lyckades girondisterna uppväcka en sådan upphetsning, att konungen i mars 1792 såg sig tvungen att afskeda sina fredligt sinnade ministrar och tillsätta en girondistiskt sinnad ministär. Då enligt den gällande författningen deputerade ej kunde vara ministrar, utgjordes den nya ministären af girondisternas meningsvänner utom församlingen, bl. a. Roland. 20 april 1792 nödgade denna ministär Ludvig XVI att själf föreslå församlingen en krigsförklaring mot Österrike, hvilken också beslöts. Därpå ville den tvinga konungen att sanktionera dels en lag om tvångsåtgärder mot de präster, som ej svurit trohet mot de revolutionära kyrkolagarna och därför afsatts, dels ett beslut af församlingen att till Paris inkalla 20,000 frivilliga nationalgardister, i hvilka girondisterna hoppades finna ett stöd för sina omstörtningsplaner. Men då afskedade konungen 13 juni Roland och hans förnämsta meningsvänner i ministären. Därvid fick han understöd af den dittills med girondisterna förbundne utrikesministern Dumouriez, hvilken emellertid kort därpå själf afgick för att mottaga ett befäl vid gränsen (se Dumouriez). Genom ett pöbeltåg till Tuilerierna 20 juni sökte man skrämma konungen till girondeministärens återkallande, men Ludvig stod fast. Girondisterna förmådde då 11 juli församlingen att "förklara fäderneslandet i fara", och under den upphetsning, som häraf förorsakades, samlades till Paris skaror af revolutionärt sinnade "frivilliga". Kort därefter ledde krigspolitiken till konungadömets störtande. 25 juli utfärdade befälhafvaren för de mot Frankrike anryckande tyska trupperna, hertigen af Braunschweig (se Karl, tyska furstar), ett manifest, hvari franska folket hotades med strängaste straff, om något ondt vederfores den kungliga familjen. Därigenom syntes konungens förbindelse med fienden konstaterad, och den allmänna förbittring detta uppväckte öppnade vägen för det republikanska omstörtningspartiet. Det var dock ej girondisterna, utan Paris' med "bergpartiet" (se Berget, sp. 1453) förbundna demagoger, som härvid ryckte till sig ledningen, och upproret 10 aug. 1792, som medförde den kungliga familjens fängslande och konungadömets suspension, var deras verk. Härigenom gingo segerns frukter förlorade för girondisterna. Visserligen insattes Roland och några andra girondister i den provisoriska regering, som nu bildades, men Danton (se d. o.) fick äfven plats däri, och då han kunde stödja sig på den af Parisdemagogerna behärskade parisiska kommunalstyrelsen och genom denna på den revolutionära hufvudstadspöbeln, tillföll till girondisternas harm regeringsmakten egentligen honom. Under de af Parisdemagogerna tillställda ohyggliga septembermorden (se d. o. och Danton) förhöllo sig girondisterna passiva. I nationalkonventet, som sammanträdde 21 sept. 1792 och beslöt konungadömets formliga afskaffande, fingo emellertid deras förnämste män plats och intogo till en början en stark ställning. Partiet gjorde nu till sitt mål att bekämpa Berget och Parisdemagogerna för att hindra revolutionens urartande till ett brutalt pöbeltyranni. Ett uttryck för denna schism var, att girondisterna blefvo högerpartiet i den nya riksförsamlingen, hvars vänster uteslutande utgjordes af Berget, samt att girondisterna utstöttes eller utgingo ur jakobinklubben, hvarför namnet jakobiner efter denna tid betecknade blott Berget och dess meningsvänner. I den kamp girondisterna nu började för mänsklighet, rättvisa och civilisation visade de dock ej nödig konsekvens och handlingskraft. För att tillfredsställa sin republikanska fanatism medverkade de till, att konungen skulle ställas till rätta för landsförräderi inför konventet. De ville dock rädda honom från dödsstraff, men härigenom gjorde de sig blott misstänkta för rojalism och gåfvo sina motståndare ett tillfälle att mot dem själfva vända den revolutionära fanatismen. Denna blef slutligen så stark, att äfven många girondister funno sig föranlåtna att rösta för dödsstraffet. Härigenom förlorade de sympatier, som de väl behöft, när efter konungens afrättning 21 jan. 1793 striden mellan dem och jakobinerna slutkämpades. Den afgörande krisen däri inträdde med det eröfrade Belgiens förlust och Dumouriez' affall till fienden (mars--apr. 1793). Girondisterna skulle nu kunnat få ett stöd hos Danton, som lämnat sin plats i regeringen för att inträda i konventet och ville begagna sitt inflytande i detta till att söka åstadkomma en nationell samling för möjliggörandet af en kraftig utrikespolitik, men de trodde sig kunna tillintetgöra den hatade medtäflaren genom att beskylla honom för samförstånd med Dumouriez, med hvilken han under en beskickning i Belgien haft förbindelser, och härigenom drefvo de honom öfver till motståndarna. Dessa å sin sida försummade ej att rikta liknande anklagelser mot girondisterna på grund af dessas gamla förbindelser med