Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girardin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Girondister [***], fr. Girondins,
ryktbart politiskt parti under franska
revolutionen, hvilket fick sitt namn
efter departementet Gironde. Girondisterna
Framträdde på revolutionens skådebana först
med den lagstiftande församlingens öppnande
(okt. 1791). Denna församling, till hvilken ingen
medlem i den föregående nationalförsamlingen
(den konstituerande) varit valbar, bestod
h. o. h. af nya män, och bland dessa intogo de
deputerade från Gironde genom utpräglade åsikter,
entusiasm och talang en så framstående plats, att
de blefvo kärnan i och gåfvo namn åt ett stort
parti, bestående äfven af ombud från andra orter
och af personer utom församlingen. De förnämste
af de egentlige girondisterna voro de store
talarna Vergniaud, Guadet och Gensonné. Bland
partiets anhängare inom församlingen från
andra orter märkas Isnard, Valazé, Condorcet
och Brissot, hvilkens inflytande därpå var så
stort, att det stundom betecknades med namnet
brissotister. Ryktbarast bland meningsvänner
utom församlingen voro Roland och hans maka,
hvilken blifvit kallad "Girondens själ" (se
Roland). Girondisterna erhöllo till en början
en ledande ställning inom Jakobinklubben (se
Jakobiner), efter hvilken de själfva benämnde
sig "Jakobinska patrioter". Jakobinernas
meningsvänner inom församlingen utgjorde
dennas vänster, hvars sträfvan gick ut på att
drifva revolutionen ytterligare framåt – till
republikens införande. Den förnämsta skillnaden
mellan girondisterna och de öfrige jakobinerna
denna tid var, att girondisterna ansågo, att
det bästa medlet till konungadömets störtande
vore ett krig mot det monarkiska Europa, emedan
genom ett sådant Ludvig XVI skulle kunna göras
misstänkt för landsförräderi, under det att de
senare fruktade, att krigspolitiken skulle hindra
den inre omstörtningen. Genom att begagna sig af
harmen öfver emigranternas stämplingar i utlandet
(se Emigrant) lyckades girondisterna uppväcka
en sådan upphetsning, att konungen i mars 1792
såg sig tvungen att afskeda sina fredligt sinnade
ministrar och tillsätta en girondistiskt sinnad
ministär. Då enligt den gällande författningen
deputerade ej kunde vara ministrar, utgjordes den
nya ministären af girondisternas meningsvänner
utom församlingen, bl. a. Roland. 20 april
1792 nödgade denna ministär Ludvig XVI att
själf föreslå församlingen en krigsförklaring
mot Österrike, hvilken också beslöts. Därpå
ville den tvinga konungen att sanktionera
dels en lag om tvångsåtgärder mot de präster,
som ej svurit trohet mot de revolutionära
kyrkolagarna och därför afsatts, dels ett
beslut af församlingen att till Paris inkalla
20,000 frivilliga nationalgardister, i hvilka
girondisterna hoppades finna ett stöd för
sina omstörtningsplaner. Men då afskedade
konungen 13 juni Roland och hans förnämsta
meningsvänner i ministären. Därvid fick han
understöd af den dittills med girondisterna
förbundne utrikesministern Dumouriez,
hvilken emellertid kort därpå själf afgick
för att mottaga ett befäl vid gränsen (se
Dumouriez). Genom ett pöbeltåg till Tuilerierna
20 juni sökte man skrämma konungen till
girondeministärens återkallande, men Ludvig
stod fast. Girondisterna förmådde då 11 juli
församlingen att "förklara fäderneslandet i
fara", och under den upphetsning, som häraf
förorsakades, samlades till Paris skaror af
revolutionärt sinnade "frivilliga". Kort därefter
ledde krigspolitiken till konungadömets
störtande. 25 juli utfärdade befälhafvaren för
de mot Frankrike anryckande tyska trupperna,
hertigen af Braunschweig (se Karl, tyska
furstar), ett manifest, hvari franska folket
hotades med strängaste straff, om något ondt
vederfores den kungliga familjen. Därigenom
syntes konungens förbindelse med fienden
konstaterad, och den allmänna förbittring detta
uppväckte öppnade vägen för det republikanska
omstörtningspartiet. Det var dock ej
girondisterna, utan Paris’ med "bergpartiet" (se
Berget, sp. 1453) förbundna demagoger, som
härvid ryckte till sig ledningen, och upproret 10
aug. 1792, som medförde den kungliga familjens
fängslande och konungadömets suspension, var
deras verk. Härigenom gingo segerns frukter
förlorade för girondisterna. Visserligen
insattes Roland och några andra girondister i
den provisoriska regering, som nu bildades,
men Danton (se d. o.) fick äfven plats
däri, och då han kunde stödja sig på den
af Parisdemagogerna behärskade parisiska
kommunalstyrelsen och genom denna på den
revolutionära hufvudstadspöbeln, tillföll till
girondisternas harm regeringsmakten egentligen
honom. Under de af Parisdemagogerna tillställda
ohyggliga septembermorden (se d. o. och
Danton) förhöllo sig girondisterna passiva. I
nationalkonventet, som sammanträdde 21 sept. 1792
och beslöt konungadömets formliga afskaffande,
fingo emellertid deras förnämste män plats och
intogo till en början en stark ställning. Partiet
gjorde nu till sitt mål att bekämpa Berget och
Parisdemagogerna för att hindra revolutionens
urartande till ett brutalt pöbeltyranni. Ett
uttryck för denna schism var, att girondisterna
blefvo högerpartiet i den nya riksförsamlingen,
hvars vänster uteslutande utgjordes af Berget,
samt att girondisterna utstöttes eller utgingo
ur jakobinklubben, hvarför namnet jakobiner
efter denna tid betecknade blott Berget och
dess meningsvänner. I den kamp girondisterna
nu började för mänsklighet, rättvisa och
civilisation visade de dock ej nödig konsekvens
och handlingskraft. För att tillfredsställa
sin republikanska fanatism medverkade de till,
att konungen skulle ställas till rätta för
landsförräderi inför konventet. De ville dock
rädda honom från dödsstraff, men härigenom
gjorde de sig blott misstänkta för rojalism
och gåfvo sina motståndare ett tillfälle
att mot dem själfva vända den revolutionära
fanatismen. Denna blef slutligen så stark, att
äfven många girondister funno sig föranlåtna
att rösta för dödsstraffet. Härigenom förlorade
de sympatier, som de väl behöft, när efter
konungens afrättning 21 jan. 1793 striden mellan
dem och jakobinerna slutkämpades. Den afgörande
krisen däri inträdde med det eröfrade Belgiens
förlust och Dumouriez’ affall till fienden
(mars–apr. 1793). Girondisterna skulle nu
kunnat få ett stöd hos Danton, som lämnat sin
plats i regeringen för att inträda i konventet
och ville begagna sitt inflytande i detta till
att söka åstadkomma en nationell samling för
möjliggörandet af en kraftig utrikespolitik,
men de trodde sig kunna tillintetgöra den
hatade medtäflaren genom att beskylla honom för
samförstånd med Dumouriez, med hvilken han under
en beskickning i Belgien haft förbindelser,
och härigenom drefvo de honom öfver till
motståndarna. Dessa å sin sida försummade ej att
rikta liknande anklagelser mot girondisterna på
grund af dessas gamla förbindelser med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
