Dumouriez. Parisdemagogerna, som girondisterna retat genom hot om efterräkning för septembermorden, arbetade öppet på att mot dem framkalla en resning af hufvudstadens revolutionära pöbel och understöddes därvid af konventets bergparti. Då girondisterna likväl 18 maj lyckades genomdrifva, att ett 12-mannautskott tillsattes af konventet med uppgift att ingripa mot Parisdemagogerna, skredo dessa till anfall. 31 maj tillsattes en revolutionär kommunalstyrelse i Paris, som öfvertog ledningen af upproret, och s. d. skrämdes konventet genom en stormpetition att afskaffa 12-mannautskottet och bevilja sold åt en af det värsta pöbelutskum bestående "revolutionsarmé", som kommunalstyrelsen var i färd med att uppsätta. 2 juni ryckte därpå denna armé under befäl af den skurkaktige demagogen Hanriot, som af kommunalrådet utnämnts till befälhafvare öfver Paris' nationalgarde, med laddade kanoner mot konventet och tvang detta att besluta fängslandet af 32 girondister. En del af de sålunda proskriberade flydde till landsorten och sökte förmå denna att resa sig till försvar af nationalrepresentationen mot hufvudstadspöbeln, hvilket gaf anledning till den ogrundade beskyllningen, att girondisterna ville förvandla Frankrike till en federativ (förbunds-) republik. Resningsförsöket misslyckades emellertid och gaf de segrande jakobinerna en förevändning till det ohyggliga skräckvälde, som nu blef utmärkande för revolutionen (se Terreur). En del af den girondistiska resningens ledare dödades i landsorten (bl. a. Guadet), några begingo själfmord, och några få undkommo. 3 okt. fängslades i Paris 73 medlemmar af konventet, som protesterat mot våldsdådet af 2 juni, och 30 okt. afkunnade revolutionstribunalet dödsdomen öfver de förut i Paris fängslade girondisterna (21 till antalet). Af dessa gick Valazé bödlarna i förväg genom själfmord, och 31 okt. afrättades de öfrige (däribland Vergniaud, Gensonné och Brissot). Efter skräckväldets slut (juli 1794) återinsattes de 73 i konventet och 8 mars 1795 äfven de öfrige öfverlefvande girondisterna. Partiets makt var dock för alltid bruten. Girondisternas sorgliga öde var i mycket själfförvålladt. De voro mera ordets än handlingens män; i sin blinda entusiasm och med ett oförsvarligt lättsinne lösgjorde de krafter, som de ej kunde behärska, och blefvo därigenom en väsentlig orsak till revolutionens misslyckande och till sitt eget samt fäderneslandets fördärf. Men då deras jakobinska motståndare i allmänhet drefvos blott af mordlystnad och roflust, svärmade de för en idealrepublik efter antikt mönster, och den kamp de slutligen, om också för sent, vågade utkämpa för att hindra revolutionens brutaliserande har i förening med deras entusiasm och talanger spridt ett försonande och glänsande skimmer öfver deras korta saga. -- En idealiserad skildring är A. de Lamartines ryktbara "Histoire des girondins" (1847). I en nyktrare och sannare belysning ha girondisterna framstått genom den nyare revolutionsforskningen. Se H. Sybel, "Geschichte der revolutionszeit von 1789 bis 1795" (1853 ff.), H. Taine, "Les origines de la France contemporaine" (1875 ff.), A. Sorel, "L'Europe et la revolution française" (1885 ff.), samt F. V. A. Aulard, "L'éloquence parlementaire pendant la revolution française" (1882--85) och "Histoire politique de la revolution francaise" (1902). S. B. Gironerad [***], her. Se Giron. Giroust [***], Marie Susanne. Se Roslin. Girs, Aegidius, historieskrifvare, skall ha blifvit född i Södermanland på 1580-talet (1583?) och dog 1639. Under Gustaf II Adolfs regering utsågs han till lärare för konungens "kammardrängar", hvilken syssla han beklädde till 1622. Han fick 1627 (1626) en plats i rikets kansli och riksarkiv, med särskildt uppdrag att författa Vasarnas historia. Han kallades därifrån till sekreterare i Svea hofrätt, hvarest han 1635 förordnades till assessor. Mest bekant är G. för sina krönikor öfver de tre första regenterna af Vasaätten: Konung Gustaf I:s och Konung Erik XIV:s chrönikor (1670), Konung Johan III:s chrönika (1745). Något större värde för historieskrifningen ega de icke. Fr. W. Girvuxet säges virket af sådana träd vara, hvilka till följd af för hastig tillväxt fått löst och dåligt trä. C. G. H.* Giry [***], Jean Marie Joseph Arthur, fransk historiker, f. 29 febr. 1848 i Trévoux (dep. Ain), d. 1899 i Paris, var anställd vid nationalbiblioteket och riksarkivet och blef 1885 professor vid École des chartes. Han skref en mängd lärda verk mest rörande ekonomisk historia, konst och vetenskap under medeltiden samt diplomatik. Som de förnämsta räknas Histoire de la ville de Saint-Omer et de ses institutions (1877), Documents sur les relations de la royauté avec les villes en France de 1180 à 1314 (1885) och Manuel de diplomatique (1893). G. ledde utgifningen af de stora publikationerna "Annales de l'histoire de France à l'époque carolingienne" och "Régestes des souverains carolingiens", var medarbetare i flera tidningar, särskildt 1872--80 i "La République française", och var en af direktörerna för "Grande encyclopédie". E. A-t. Gisander [gis-], pseudonym för Schnabel, J. G. Gisberg, Sofia, konstindustriell mönsterriterska, f. 16 nov. 1854 i Sundsvall, utbildades vid Tekniska skolan i Stockholm 1877--86 och är sedan 1887 öfverlärarinna därstädes. Bland hennes arbeten märkas ritningar till en fontän i Sundsvall, till en sköld i etsadt och förgylldt stål för Nordiska museet, textilalster för Handarbetets vänner och Licium, en mängd illuminerade adresser, titelblad och praktband, hvilka utgått från F. Beck & sons ateljé alltsedan 1886. J. K-e.* Gise [***], Gize l. Djize. 1. Provins (mudirije) i Nedre Egypten, på båda sidor om Nilen. 24,716 kvkm., hvaraf 956 kvkm. kulturland. 401,634 inv. (1897). -- 2. Hufvudort i nämnda provins, vid vänstra stranden af Nilen, öfver hvilken längre ned 1872 bvggdes en 406 m. lång järnbro till det på andra sidan floden belägna Kairo. 16,877 inv. (1897). Omkr. 14 km. s. om G. ligga ruinerna af Memfis och 8-10 km. i v. den ryktbaraste gruppen af Egyptens pyramider samt sfinxen (se Byggnadskonsten, sp. 704--705, pl. II till art. Egypten och Pyramid). Det af kediven Ismail byggda, ytterst dyrbara palatset i G. var 1889--1903 förvaringsort för det af Mariette grundade museet för egyptiska fornlämningar, hvilka nu