flyttats till en ny byggnad i Kairo, nära den ofvannämnda bron. (J. F. N.) Giseke [gi-]. 1. Nikolaus Dietrich G., tysk skald, f. 1724, d. 1765 som superintendent och konsistorialassessor i Sondershausen, skref i samma anda som J. E. Schlegel och Gellert. Poetische werke utkommo 1767. -- 2. Heinrich Ludwig Robert G., den förres sonsons son, tysk författare, f. 1827 i Marienwerder, d. 1890, var sedan 1866 sinnessjuk, skref novellerna Moderne titanen (1850), som fylles af polemik mot Max Stirner, och Pfarr-röschen (1851; 2:a uppl. 1854), Otto Ludwig Brook (1862) och Käthchen (1864) samt flera skådespel, bl. a. Lucifer oder die demagogen (1861). Giske l. Giskö (fno. Giski; á Giska, på G.), en jämn och fruktbar ö i Borgunds socken, i Söndmöre (Norge), skiljes i n. genom Jösund från Vigerö och i s. genom Giskesund från Godö. Ytinnehåll 2,10 kvkm. Omkr. 450 inv. Under flera århundraden af medeltiden var G. säte för den mäktiga och inflytelserika Giskeätten. Se Arnmödlingarna. Giskra [gi'-], Karl, österrikisk statsman, f. 29 jan. 1820 i Mährisch-Trübau, d. 1 juni 1879 i Baden bei Wien, blef 1846 professor i statsvetenskap vid universitetet i Wien och var 1848 deputerad i Frankfurtparlamentet. Han invaldes 1861 i märiska landtdagen samt kort därefter i österrikiska deputeradekammaren. G. blef där snart en af det liberala tysk-märiska partiets ledare och ifrade för den österrikiska statens centralisering. 1866 valdes han till borgmästare i Brunn och utvecklade som sådan, framför allt under den preussiska ockupationen, stor organisatorisk förmåga. 1867 blef han president i österrikiska deputeradekammaren och i dec. s. å. inrikesminister. Sin portfölj behöll han till 1870 och verkade under tiden för genomförandet af antiklerikala konfessionella lagar och för rättskipningens reorganisation. Till febr. 1879 fortfor G. att vara medlem af deputeradekammaren, men hans politiska inflytande minskades alltmer, emedan hans tid hufvudsakligen upptogs af finansiella spekulationer, vid hvilka han ofta i egennyttigt syfte drog fördel af sin politiska ställning. (V. S-g.) Giskö. Se Giske. Gislalag förekommer i Rimkrönikan, som omtalar, att Torgils Knutsson i Karelen eröfrade "väl fiorton gislalag stora och små", och i nöteborgska fredstraktaten af 1323, genom hvilken gislalagen Äyräpää, Jääskis och Savo afträddes till Sverige. Häraf framgår, att ordet betecknade ett territorium, men närmare kunskap har man icke om dess betydelse eller härledning. Man har sökt likhet mellan detta ord och det finska kihlakunta (härad). M. G. S. Gislason, Konráð, isländsk språkforskare, f. 3 juli 1808 på Löngumýri i Skagafjorden, d. 4 jan. 1891 i Köpenhamn. G:s far, bonden Gisli Konráðsson, var känd som samlare af folksägner, folkskald och personhistoriker. Bland hans förfäder kunna nämnas Egil Skallagrímsson, Sæmund den vise och bröderna Snorre og Sighvat Sturlasson. Vid 18 års ålder fick G. en friplats vid skolan på Bessastaðir, dimitterades därifrån med högsta betyg och kom 1831 till Köpenhamn, där han snart egnade sig åt nordisk språkforskning. 1839 utnämndes han till Arnamagnæansk stipendiat, 1848 till e. o. docent och lektor i fornnordiska språk, fick 1853 professorstitel och blef 1862 ord. professor, från hvilken post han år 1886 tog afsked. G. var en af de grundligaste, samvetsgrannaste och skarpsinnigaste forskare, som arbetat på den nordiska filologins fält. Hans första arbete, en upplaga af "Hrafnkell Freysgodes saga" (utg. af G. i förening med P. G. Thorsen 1839; 2:a uppl. 1847), var den första kritiskt och metodiskt utgifna isländska texten, och de principer, som G. därvid fastslog, ha blifvit ett rättesnöre för alla senare arbeten af samma slag. Än mera epokgörande var hans grammatiska verk Um frumparta íslenzkrar túngu í fornöld (Om det isländska språkets grundbeståndsdelar i forntiden, 1845), den första moderna framställningen af den klassiska fornisländskans ljudlära, full af värderika iakttagelser. På grundvalen af dessa begynte han sedermera utgifva en Old-nordisk formlære (1 häfte innehållande ljudläran, 1858). Emellertid hade genom hans och andras initiativ Det nordiske litteratursamfund blifvit stiftadt, och för dess räkning utgaf G. nya kritiska upplagor af fornisländska texter: "Droplaugarsonasaga" (1847), "Tvær sögur af Gísla Súrssyni" (1849) och "Fóstbroeðrasaga" (1852), hvartill sedermera kom "Njála" (i förening med E. Jónsson, 1875) med kommentarer (1879--89). G. utarbetade vidare Dönsk orðabok með íslenzkum þýðingum (Dansk ordbok med isländsk tolkning, 1851), som länge var den enda i sitt slag, och sysslade med materialsamling för R. Cleasbys tillämnade isländska ordbok (sedermera utgifven af G. Vigfússon). På 1860-talet begynte G. egna sig åt tolkningen af de gamla skaldevisorna, som S. Egilsson (se d. o.) brutit väg för. G. arbetade med bättre material -- han hade tillgång till själfva handskrifterna -- och nådde dels därför, dels tack vare sitt skarpsinne och sin fina förståelse af fornpoesiens väsen långt säkrare och rikare resultat. Äfven på detta område är han än i dag mästaren, i hvars fotspår alla senare forskare gå. Frukten af sina undersökningar af hithörande spörsmål framlade han i några afhandlingar, af hvilka Nogle bemærkninger om skjaldedigternes beskaffenhed i formel henseende (i Videnskabernes selskabs skrifter, 1872) är den viktigaste. Bland G:s öfriga arbeten må nämnas en isländsk krestomati Fire og fyrretyve pröver af det isl. sprog (1860), som numera undanträngts af modernare arbeten. Efter hans död utgåfvos Udvalg af oldnordiske skjaldekvad med anmærkninger (1892) och Efterladte skrifter (2 bd. 1895, 1897), som innehålla "Forelæsninger over oldnordiske skjaldekvad" och "Forelæsninger og videnskabelige afhandlinger." Tillsammans med några vänner uppsatte G. tidskriften "Fjölnir", som ej minst tack vare G:s utmärkta artiklar i så hög grad bidrog till den isländska nationalandans återupplivande. G., som själf skref en lättare, elegantare och renare isländska än någon af hans samtida, kämpade med flammande ifver för sitt modersmåls rykt och vård och sträfvade äfven att få en ny, tidsenligare ortografi införd, ehuru han i sistnämnda afseende ej hade någon framgång. 1848--49 satt G. som kungavald medlem i den danska grundlagstiftande riksförsamlingen, men som hans intressen voro hufvudsakligen