14:e årh. kom namnet småningom ur
bruk och ersattes af det tyska
foguti.
O. A. Ö.
Gjall,
nord. myt., en form för
Gjoll (se d. o.).
Gjallarbron,
nord. myt., är enligt
Snorres Edda belagd med skinande guld och
leder öfver floden Gjoll, vid nedgången till
underjorden. Modgunn heter en mö, som bevakar
bron. När Härmod färdades till Hels rike
för att söka Balder och red öfver denna bro,
yttrade Modgunn, att bron dånade icke mindre
under honom allena än under fem flockar döda
människor, som föregående dag färdats däröfver.
-- Äfven enligt kristna folkföreställningar är
G. en bro, öfver hvilken de aflidna själarna
måste vandra för att komma till paradiset,
och namnet lefver kvar i en dansk folkvisa om
Gjellebro och i en svensk dikt från 1500-talet
under formen
Gillebro. Jfr Schück, "Stud. i
nord. litt. och religionshist.", I, s. 98.
Th. W.*
Gjallarhorn,
nord. myt. 1. En lur, som
enligt Snorres Edda Heimdal eger. När han
blåser däri, höres det i alla världar. Vid
ragnarök blåser han högt i Gjallarhornet,
och gudarna hålla råd. -- 2. Ett dryckeshorn,
hvarmed enligt Snorres Edda
Mimer dricker ur
den visdomsfyllda Mimesbrunnen, som är belägen
under den af världsasken Yggdrasils rötter,
hvilken sträcker sig till rimtursarna. H. Schück
("Stud. i nord. litt. och religionshist.", I,
s. 128 f.) anser uppfattningen af G. som en lur
bero på Snorres missuppfattning af Voluspa. G. är
ett dryckeshorn, som innehållit lifssaften af
floden Gjoll i underjorden.
Th. W.*
Gjalp,
nord. myt. 1. En af Heimdals nio mödrar. --
2. En af jätten Geirröds döttrar. Jfr
Geirröd.
Th. W.*
Gjedde [ge'dde],
Ove, dansk amiral, f. 1594,
d. 1660, anförde 1618--22 de fartyg, som Kristian
IV sände till Indien, hvarest han afslöt köpet af
Trankebar och byggde fortet Dansborg.
[Porträtt; ingen bildtext]
1644 var han chef för den flotta, som kryssade i Skagerak
och under en tid blockerade Göteborgs hamn. 1645
blef han riksråd och riksamiral, men likväl ej
ställd i spetsen för flottan 1657. Under 1658
års krig togs han till fånga af svenskarna på
sin gård Tommerup (i Skåne) och hölls i fängelse
till freden 1660.
E. Ebg.
Gjedde-Ehrenborg [ge'dde-]. Se
Ehrenborg.
Gjedserodde [ge'd-], södra spetsen af
danska ön Falster. G. fortsättes, i sydöstlig
riktning, under hafvet af det 10 km. långa
Gjedserrevet. 1802 uppfördes en fyr på udden,
och 1878 utlades äfven ett fyrskepp utanför
refvet 16 km. från udden. 1886 öppnades
för trafik järnväg från Nykjöbing till G. och
ångfartygsförbindelse med Warnemünde för att leda
trafiken från Köpenhamn och Själland direkt till
Berlin i st. f. öfver Kiel och Hamburg. 1903
utvidgade ångfartygstrafiken för egentliga
ångfärjor, och farleden fördjupades till 7,5 m.
E. Ebg.
Gjedserrevet [ge'd-]. Se
Gjedserodde.
Gjedsholm. Se
Gedsholm.
Gjedsör [ge'ds-], fordom dansk kungsgård,
på Falsters södra udde, som därför bär
namnet Gjedserodde. Lämningar af vallar
och grafvar finnas ännu vid byn Gedesby.
E. Ebg.
Gjelleraasen [jälleråsen] i Norge, 5 km. från
Stalsberg vid Glommen och något mera än 10
km. från Kristiania. Under vintern 1716 hade
norrmännen befäst denna höjd jämte Bagaasen och
Björaasen samt tvingade därigenom Karl XII
att i mars månad på sin marsch mot Kristiania
göra en besvärlig omväg öfver sjön Öierens is
och Hölen. 20 april ryckte konungen sedan ut
från Kristiania med en mindre styrka för att
genombryta befästningarna å G., hvilket också
lyckades; men då han ej kunde komma öfver
Glommen vid Nitsund, där öfverste Schöller
förskansat sig, återvände han till Kristiania.
L. W:son M.
Gjellerup [ge'l-],
Karl Adolf, dansk författare,
f. 2 juni 1857 i Roholte vid Fakse på Själland,
vardt student 1874 och tog 1878 teol. examen, ehuru
då redan afgjord fritänkare. G. debuterade s. å. med
en tendentiös nutidsberättelse,
En idealist
(jubileumsuppl. 1903), som följdes af den
likaledes mot teologien riktade
Det unge
Danmark (1879) och den opolemiska
Antigonos
(1880).
[Porträtt; ingen bildtext]
Tunga i formellt afseende, häftigt
polemiserande voro dikterna i
Rödtjörn (1881),
hvarefter G. utgaf en filosofisk afhandling,
Arvelighed og moral (s. å.), en omarbetning af
den skrift öfver samma ämne, hvilken erhållit
universitetets guldmedalj. I
Germanernes lærling
(1882) kulminerade G:s kyrkofientliga och
samhällskritiska alstring; efter detta arbete
begaf sig G. på en lång utrikesresa, hvarunder
han författade novellerna
Romulus (1883;
3:e uppl., illustr., 1903; sv. öfv. 1884) och
G-dur (1883), tragedien
Brynhild (1884) och de
reseskildrande
En klassisk maaned (s. å.) och
Vandreaaret (1885), i hvilken sistnämnda bok
han lika obehärskadt angrep Georg Brandes och
brandesianismen, som han förut i öfversvinneliga
ord hyllat honom. Han vardt sedan en utpräglad
odlare af den klassiska och heroiska dikten,
skref det historiska sorgespelet
St. Just (1886),
En arkadisk legende (1887) och dramat
Thamyris
(s. å.), tragedien
Hagbard og Signe (1888)
och rokokokomedien
Bryllupsgaven (s. å.). Långt
mer erkännande än dessa arbeten vunno romanen
Minna (1889; illustr. uppl. 1899) och den
älskvärda diktsamlingen
Min kjærligheds bog
(1889). Nutidstragedien
Herman Vandel (1891),
Kong Hjarne skjald (1893), det verkningsfulla
Wuthhorn (s. å.),
Hans excellence (1895; med en
inledning af författaren), också med nutidsämne,
verskomedien
Gift og modgift (1898), det indiska
Offerildene (1903; med musik af G. Schjelderup
1904),
Elskovspröven (dram på vers, 1906) och
Den fuldendtes hustru (1907) äro hans senaste
arbeten för scenen,
Pastor Mors (1894), den
betydande
Möllen (1896), en skildring från
Falster,
Konvolutten (1897) och
