benediktinabbot, f. 1675, d. 1737, måste på grund af misshälligheter med ragusanska republiken lämna abbotvärdigheten på ön Meleda (Mljet) och begaf sig till Apulien, men blef sedan återkallad. Hans stora poetiska talang förskaffade honom presidentskapet i Academie degli Oziosi i Ragusa. Han författade 12 kroatiska skrifter, 12 latinska och 7 italienska, hvaribland märkas de poetiska: Uzdasi Mandaljene pokornice (Den botfärdiga Magdalenas suckar, tr. 1728 och 1851), Saltjir (Psaltare) slovinski (1728, 1851), den skämtsamma kärleksdikten Marunko i Pavica samt blandade dikter, Razne pjesme (tr. 1885); bland hans verk på prosa: Rerum illyricarum seu Illyrici historia, Vitæ et carmina nonnullorum illustrium civium Rhacusanorum och Ricerche anticritiche, hvari han bl. a. söker bevisa, att aposteln Paulus varit på ön Meleda (i Adriatiska hafvet), icke på Malta. Många af hans poetiska arbeten äro ännu outgifna. A-d J. Gjorslev, dansk herrgård i Stevns härad i östra Själland, 4 km. n. om Storehedinge. Den tillhörde 1340 biskopen i Roskilde, som 1461 lät uppföra den nuv. ansenliga hufvudbyggnaden, af kalksten i korsform med ett torn med spetsigt tak öfver korskvadraten. Källar- och bottenvåningar äro hvälfda, och på nedre botten finns en vacker sal med 3,5 m. höga hvalf, burna af en midtpelare. 1536 indrogs G. till kronan, men kom snart i privat ego; det köptes 1793 af J. B. Scavenius, hvars sonson J. F. Scavenius nu eger det. E. Ebg. Gjuke, nord. myt., en berömd konung, som omtalas i Eddans hjältesånger och andra fornskrifter, som berätta om niflungar och gjukungar. G:s hustru var den trollkunniga Grimhild. Enligt Volsungasagan hade G. ett stort rike s. om Rhenfloden. -- I historien motsvaras G. af Gibica, konung öfver burgunderna omkring Worms i början af 400-talet. -- I fornnordiska poesien omtalas äfven en sjökonung med namnet G. Th. W.* Gjukungar, nord. myt., barn af konung Gjuke och Grimhild, voro enligt Eddans hjältesånger och Volsungasagan sönerna Gunnar, Hogne och Guthorm samt döttrarna Gudrun, som äktade Sigurd Fafnesbane, och Gullrond. Sigurds svågrar Gunnar och Hogne ingingo edligt broderskap med honom; men förbundet bröts, och de öfvertalade sin yngste broder Guthorm att mörda Sigurd, hvilket denne ock gjorde, men blef själf dräpt af den döende Sigurd. Gunnar och Hogne togo Fafnersskatten efter Sigurds död. Gudrun blef sedan omgift med hunnernas konung Atle, Budles son, Brynhilds broder. Atle traktade efter sina svågrars stora rikedomar och inbjöd dem till gästabud genom den listige Vinge eller Knefröd. Gudrun försökte varna sina bröder, men förgäfves; oaktadt onda förebud afreste de, sedan de förut sänkt Fafnersskatten i Rhenfloden. Då Gunnar och Hogne anländt till Atles gård, blefvo de genast anfallna och oaktadt sin tapperhet öfvermannade samt fångna. Atle uppmanade nu Gunnar att bekänna, hvar skatten låg begrafven, men Gunnar svarade, att han först skulle se sin broder Hognes hjärta utskuret ur bröstet, innan han uppdagade gömstället. När detta skett, och Gunnar således visste sig vara ensam om sin hemlighet, förklarade han sig aldrig skola yppa den. I sin förbittring lät Atle kasta Gunnar i en ormgrop. Hognes son hämnades sedan på Atle. Gudrun äktade efter Atles död konung Jonakr. -- Uti den forntyska Nibelungenlied, som är diktad i Österrike omkr. 1200, heta bröderna Gunther (Gunnar), Gernot och den unge Giselher, och Gudrun heter Kriemhilt. Hogne heter Hagen och är en vasall. Historiskt motsvaras Gjuke och hans söner af burgundernas konungar Gibica (Gjuke), Godomar (Guttorm), Gislahari och Gundahari (Gunnar), som sedan 413 hade sitt rike omkring Worms; 437 föll deras konung Gundicarius (Gundahari, Gunnar) med sin släkt och sitt folk i strid mot hunnerna, i hvilken strid dock Attila icke deltog. Th. W.* Gjuse, zool. Se Fiskgjusar. Gjutasfalt. Se Asfalt, sp. 146. Gjutbetong. Se Betong, sp. 163. Gjutform. Se Gjutning. Gjutjärn (eng. cast iron, fr. fonte, ty. roheisen och gusseisen), metall., i allmänhet ett järn med en sådan halt af kol eller annat i samma riktning verkande ämne, att detsamma ej är smidbart vid någon temperatur. Speciellt förstår man därmed ett i masugn framställdt tackjärn, som blifvit gjutet i en bestämd form, vare sig detsamma erhållits direkt från masugnen eller en omsmältning först egt rum. Se Gjutning och Järn. Gjutklump. Se Gjutning. Gjutning, tekn., i vidsträckt bemärkelse hvarje tekniskt förfarande, hvarigenom ämnen i smält eller flytande tillstånd bibringas former, som de vid stelnandet bibehålla. Genom gjutning formas vissa slag af järn och stål, brons, mässing, tenn, zink, bly, stearin, vax, gips, cement, betong m. fl. Alla de arbetsprocedurer, som härvid förekomma, likna hvarandra i princip och innebära ämnets öfverföring i för gjutning lämplig form (genom smältning, utröring med vatten o. d.), framställandet af den form, i hvilken ämnet skall gjutas, samt det färdiga gjutgodsets befriande från formen och eventuell efterarbetning å detsamma till färdig produkt. Däremot skilja sig behandlingssätten i detalj ganska väsentligt för olika ämnen (jfr Betong, Cement m. fl.), i det många med de enklaste medel kunna gjutas i önskad form, andra återigen fordra en omständligare behandling. Af särskild betydelse äro de förfaranden, som användas vid gjutning af metaller såväl för praktiska som för konstnärliga ändamål. I. Järngjutning är en jämförelsevis ung gren af gjuteritekniken, i det den med säkerhet är känd i Europa först under 1400-talet. Under 1800-talet utvecklades den emellertid till ett af de viktigaste sätten att forma järnet för dess mångskiftande användning inom maskintekniken, byggnadskonsten och det dagliga lifvet. För framställning af gjutgods användes mest grått tackjärn (se Järn), som är jämförelsevis lättsmält och tunnflytande samt besitter egenskapen att utvidga sig i stelningsögonblicket, hvarför det väl fyller formarna och ger skarpa afgjutningar. Det är dessutom lätt att mekaniskt bearbeta genom filning, svarfning o.s.v. Det starkaste gjutjärnet framställes medelst träkol och af fosforrena malmer. I synnerhet äro s. k. svenskt kanontackjärn, sådant det af ålder framställts vid styckebruken, samt amerikanskt träkolsgjutjärn kända för stor hållfasthet och seghet. Allmänt använda sorter äro engelskt och tyskt gjutjärn, framställdt i koksugnar, samt svenskt träkolsgjutjärn. Järnet gjutes mera sällan direkt ur masugnen, utan undergår vanligen en omsmältning,